Kvinnors ökade deltagande står för en stor del av expansionen. Samtidigt är könsfördelningen ojämn mellan yrkena: kvinnor dominerar inom sjuksköterskeyrket, barnmorskeyrket och andra omsorgsorienterade roller, medan män är vanligare i yrken som ofta förknippas med högre lön, större auktoritet och mer inflytande över beslut. Det skapar en könsuppdelad arbetsmarknad och innebär att kvinnors kompetens och ledarskap inte utnyttjas fullt ut.

Varför saknas 34,4 miljoner trots tillväxten?

En analys i The Lancet Public Health, baserad på Global Burden of Disease-studien 2023, uppskattar att världen behöver ytterligare 34,4 miljoner läkare, sjuksköterskor, barnmorskor, tandläkare och farmaceuter för att nå 80 av 100 på ett index för effektiv allmän sjukvårdstäckning – det vill säga ett mått på hur väl befolkningen faktiskt får tillgång till vård.

Det handlar om en måttlig ambitionsnivå, inte om maximal täckning. Beräkningen bygger på personaltätheten i länder som redan når denna nivå, snarare än på en enkel summering av lediga tjänster eller framtida rekryteringsbehov.

Den nya analysen uppskattar det globala behovet ungefär så här:

• 7,1 miljoner ytterligare läkare
• 23,9 miljoner ytterligare sjuksköterskor och barnmorskor
• 1,8 miljoner ytterligare tandläkare
• 1,6 miljoner ytterligare farmaceuter

Som jämförelse använde en tidigare GBD-baserad analys följande riktvärden per 10 000 invånare för att nå samma indexnivå: 20,7 läkare, 70,6 sjuksköterskor och barnmorskor, 8,2 personer inom tandvård samt 9,4 personer inom läkemedelsförsörjning.

De nyare beräkningarna ger delvis andra och lägre täthetsnivåer – ungefär 23,8 läkare, 64,5 sjuksköterskor och barnmorskor, 5,2 tandläkare och 5,6 farmaceuter per 10 000 invånare. Skillnaden speglar bland annat uppdaterade data och en empirisk metod där man utgår från den lägsta personaltätheten bland länder som når 80 på indexet. Siffran 34,4 miljoner bör därför ses som ett modellerat riktvärde med osäkerhet, inte som ett exakt rekryteringsmål för varje land.

Södra Asien och Afrika söder om Sahara är särskilt utsatta

Södra Asien har det största absoluta underskottet. Där uppskattas behovet av ytterligare läkare, sjuksköterskor, barnmorskor, tandläkare och farmaceuter till omkring 13,6 miljoner.

Afrika söder om Sahara har däremot den lägsta personaltätheten för nästan alla yrkesgrupper. Det främsta undantaget är lokala eller samhällsbaserade hälsoarbetare. Höginkomstländerna har de högsta tätheterna.

Skillnaden mellan regionerna är viktig: Södra Asien har ett mycket stort underskott i absoluta tal, delvis på grund av sin stora befolkning, medan Afrika söder om Sahara har ett särskilt allvarligt underskott i förhållande till befolkningens storlek och vårdbehov. Den globala ökningen av personal löser därför inte automatiskt vare sig den regionala ojämlikheten eller bristen på vård där behoven är störst.

Varför skiljer sig siffran från WHO:s uppskattningar?

WHO:s uppskattningar och GBD-analysen svarar på olika frågor. De bygger också på olika definitioner, årtal, yrkesgrupper och metoder.

WHO rapporterade tidigare ett behovsbaserat globalt underskott på 20 miljoner vårdanställda 2013 och 15 miljoner 2020, med en prognos på 10 miljoner 2030.

Siffran 34,4 miljoner är inte direkt jämförbar med detta. Den är kopplad till målet att nå 80 av 100 på indexet för effektiv allmän sjukvårdstäckning, omfattar vissa specifika yrkesgrupper och använder personaltätheten i länder som når denna täckningsnivå som jämförelsepunkt.

Att WHO:s siffra är lägre betyder alltså inte nödvändigtvis att analyserna motsäger varandra. De kan mäta olika delar av arbetskraftsbristen, utgå från olika vårdstandarder eller avse olika tidsperioder. En direkt jämförelse utan att först samordna målet och vilka yrken som räknas skulle bli missvisande.

Fler utbildningsplatser räcker inte

Utbildning och rekrytering är nödvändiga, men de löser inte problemet om vårdpersonal lämnar yrket eller flyttar från områden där behoven är störst. Snabb expansion kan också förstärka intern ojämlikhet och internationell kompetensflykt om arbetsplatserna är osäkra, lågavlönade eller erbjuder små möjligheter till utveckling.

Länder behöver därför långsiktiga investeringar i:

• grundutbildning, lärare, praktikplatser och en rättvis geografisk fördelning av utbildningsmöjligheter
• löner, arbetsmiljö, rimliga arbetsbelastningar, social trygghet och möjligheter till karriärutveckling
• åtgärder för att behålla personal i landsbygdsområden och andra delar av vården med stora rekryteringsproblem
• jämställda löner, skydd mot diskriminering och trakasserier samt stöd för barnomsorg och flexibla karriärvägar
• transparenta befordringar och verkligt kvinnligt deltagande i ledning, myndigheter och vårdpolitik
• en kompetensmix som stärker primärvård, omvårdnad, mödravård, läkemedelsförsörjning, tandvård och lokala hälsoinsatser – inte bara antalet läkare

Den stora paradoxen kvarstår: världen har fått mer än 80 miljoner fler hälso- och sjukvårdsarbetare sedan 1990, till stor del tack vare kvinnors arbete. Ändå ligger många länder långt under den kapacitet som krävs för ens en måttlig nivå av allmän sjukvårdstäckning. Ojämn fördelning, otillräckliga investeringar, svag personalbehållning och könsuppdelade hierarkier är fortfarande centrala hinder.

Kvinnors ökade deltagande står för en stor del av expansionen. Samtidigt är könsfördelningen ojämn mellan yrkena: kvinnor dominerar inom sjuksköterskeyrket, barnmorskeyrket och andra omsorgsorienterade roller, medan män är vanligare i yrken som ofta förknippas med högre lön, större auktoritet och mer inflytande över beslut. Det skapar en könsuppdelad arbetsmarknad och innebär att kvinnors kompetens och ledarskap inte utnyttjas fullt ut.

Varför saknas 34,4 miljoner trots tillväxten?

En analys i The Lancet Public Health, baserad på Global Burden of Disease-studien 2023, uppskattar att världen behöver ytterligare 34,4 miljoner läkare, sjuksköterskor, barnmorskor, tandläkare och farmaceuter för att nå 80 av 100 på ett index för effektiv allmän sjukvårdstäckning – det vill säga ett mått på hur väl befolkningen faktiskt får tillgång till vård.

Det handlar om en måttlig ambitionsnivå, inte om maximal täckning. Beräkningen bygger på personaltätheten i länder som redan når denna nivå, snarare än på en enkel summering av lediga tjänster eller framtida rekryteringsbehov.

Den nya analysen uppskattar det globala behovet ungefär så här:

• 7,1 miljoner ytterligare läkare
• 23,9 miljoner ytterligare sjuksköterskor och barnmorskor
• 1,8 miljoner ytterligare tandläkare
• 1,6 miljoner ytterligare farmaceuter

Som jämförelse använde en tidigare GBD-baserad analys följande riktvärden per 10 000 invånare för att nå samma indexnivå: 20,7 läkare, 70,6 sjuksköterskor och barnmorskor, 8,2 personer inom tandvård samt 9,4 personer inom läkemedelsförsörjning.

De nyare beräkningarna ger delvis andra och lägre täthetsnivåer – ungefär 23,8 läkare, 64,5 sjuksköterskor och barnmorskor, 5,2 tandläkare och 5,6 farmaceuter per 10 000 invånare. Skillnaden speglar bland annat uppdaterade data och en empirisk metod där man utgår från den lägsta personaltätheten bland länder som når 80 på indexet. Siffran 34,4 miljoner bör därför ses som ett modellerat riktvärde med osäkerhet, inte som ett exakt rekryteringsmål för varje land.

Södra Asien och Afrika söder om Sahara är särskilt utsatta

Södra Asien har det största absoluta underskottet. Där uppskattas behovet av ytterligare läkare, sjuksköterskor, barnmorskor, tandläkare och farmaceuter till omkring 13,6 miljoner.

Afrika söder om Sahara har däremot den lägsta personaltätheten för nästan alla yrkesgrupper. Det främsta undantaget är lokala eller samhällsbaserade hälsoarbetare. Höginkomstländerna har de högsta tätheterna.

Skillnaden mellan regionerna är viktig: Södra Asien har ett mycket stort underskott i absoluta tal, delvis på grund av sin stora befolkning, medan Afrika söder om Sahara har ett särskilt allvarligt underskott i förhållande till befolkningens storlek och vårdbehov. Den globala ökningen av personal löser därför inte automatiskt vare sig den regionala ojämlikheten eller bristen på vård där behoven är störst.

Varför skiljer sig siffran från WHO:s uppskattningar?

WHO:s uppskattningar och GBD-analysen svarar på olika frågor. De bygger också på olika definitioner, årtal, yrkesgrupper och metoder.

WHO rapporterade tidigare ett behovsbaserat globalt underskott på 20 miljoner vårdanställda 2013 och 15 miljoner 2020, med en prognos på 10 miljoner 2030.

Siffran 34,4 miljoner är inte direkt jämförbar med detta. Den är kopplad till målet att nå 80 av 100 på indexet för effektiv allmän sjukvårdstäckning, omfattar vissa specifika yrkesgrupper och använder personaltätheten i länder som når denna täckningsnivå som jämförelsepunkt.

Att WHO:s siffra är lägre betyder alltså inte nödvändigtvis att analyserna motsäger varandra. De kan mäta olika delar av arbetskraftsbristen, utgå från olika vårdstandarder eller avse olika tidsperioder. En direkt jämförelse utan att först samordna målet och vilka yrken som räknas skulle bli missvisande.

Fler utbildningsplatser räcker inte

Utbildning och rekrytering är nödvändiga, men de löser inte problemet om vårdpersonal lämnar yrket eller flyttar från områden där behoven är störst. Snabb expansion kan också förstärka intern ojämlikhet och internationell kompetensflykt om arbetsplatserna är osäkra, lågavlönade eller erbjuder små möjligheter till utveckling.

Länder behöver därför långsiktiga investeringar i:

• grundutbildning, lärare, praktikplatser och en rättvis geografisk fördelning av utbildningsmöjligheter
• löner, arbetsmiljö, rimliga arbetsbelastningar, social trygghet och möjligheter till karriärutveckling
• åtgärder för att behålla personal i landsbygdsområden och andra delar av vården med stora rekryteringsproblem
• jämställda löner, skydd mot diskriminering och trakasserier samt stöd för barnomsorg och flexibla karriärvägar
• transparenta befordringar och verkligt kvinnligt deltagande i ledning, myndigheter och vårdpolitik
• en kompetensmix som stärker primärvård, omvårdnad, mödravård, läkemedelsförsörjning, tandvård och lokala hälsoinsatser – inte bara antalet läkare

Den stora paradoxen kvarstår: världen har fått mer än 80 miljoner fler hälso- och sjukvårdsarbetare sedan 1990, till stor del tack vare kvinnors arbete. Ändå ligger många länder långt under den kapacitet som krävs för ens en måttlig nivå av allmän sjukvårdstäckning. Ojämn fördelning, otillräckliga investeringar, svag personalbehållning och könsuppdelade hierarkier är fortfarande centrala hinder.