Därför pressades dollarn till tvåmånaderslägsta

Dollarns nedgång till nära en tvåmånaderslägsta handlade framför allt om en omvärdering av utsikterna för amerikansk penningpolitik. Svagare arbetsmarknads-, inflations- och konsumtionsdata minskade den förväntade avkastningen på dollartillgångar. När marknaden samtidigt började räkna med en mer försiktig Federal Reserve avvecklade investerare tidigare långa dollarpositioner. Lägre amerikanska statsobligationsräntor förstärkte rörelsen, medan euron steg och yenen samt schweizerfrancen fick stöd.

De viktigaste drivkrafterna

• Räntorna på amerikanska statsobligationer sjönk: Den tidigare utförsäljningen av amerikanska statsobligationer bromsade in och räntorna föll från nyliga toppnivåer. Det minskade dollarns räntefördel gentemot andra valutor. Räntan på den tioåriga amerikanska statsobligationen sjönk till 4,702 procent, medan den trettioåriga räntan föll till 5,282 procent.

  Den tvååriga räntan brukar vara särskilt känslig för förväntningar på Federal Reserves styrränta. Tio- och trettioårsräntorna säger däremot mer om marknadens syn på långsiktig tillväxt, inflation, statlig upplåning och finansieringskostnader. När även de längre räntorna sjunker kan det därför minska stödet för dollarn, även om rörelsen också påverkas av globala risker och obligationsutbud.

• Förändringar mellan de stora valutorna: Euron nådde en tvåmånadershögsta kring 1,161 dollar och låg kvar nära den nivån. Dollarn försvagades också mot schweizerfrancen, medan yenen handlades nära 160 yen per dollar när marknaden riktade blicken mot nästa möte i Bank of Japan.

• En räntehöjning i september blev mindre sannolik: Den amerikanska ekonomin förlorade oväntat 23 000 jobb i juli. Därefter föll detaljhandelsförsäljningen med 0,6 procent i juli, efter en uppgång på 0,2 procent i juni. Tillsammans med mildare inflationsdata fick detta marknaden att sänka sannolikheten för en räntehöjning i september till omkring 31 procent. Samtidigt prissattes en sannolikhet på 69 procent för en höjning senast i december.

• Långa dollarpositioner avvecklades: Investerare som tidigare hade köpt dollar i tron att Fed skulle inta en mer hökaktig linje började sälja. Oro för den amerikanska ekonomins momentum förstärkte denna ompositionering. När många marknadsaktörer gör samma förändring samtidigt kan valutafallet bli större än vad den senaste statistiken ensam motiverar.

En försiktig eller fortsatt svag dollar?

Den kortsiktiga bilden var försiktig till negativ för dollarn. Marknaden räknade i högre grad med att Fed skulle reagera på svagare ekonomiska data genom att avstå från en snar höjning eller inta en mer duvaktig hållning.

Det var dock inte ett entydigt negativt scenario för den amerikanska valutan. Osäkerheten kring inflationens utveckling, den framtida penningpolitiska responsen, den globala tillväxten och USA:s behov av långfristig upplåning kunde fortsatt skapa kraftiga svängningar på både ränte- och valutamarknaden.

Iran, olja och tillgångar som uppfattas som säkra

Konflikten mellan USA och Iran gjorde bilden mer komplex. När militära angrepp hotade energitransporter i Mellanöstern steg oljepriserna. Dyrare olja kan öka inflationsrisken och därmed tillfälligt stärka argumenten för en stramare Fed-politik. I perioder av eskalering kan dessutom efterfrågan på dollarn och andra så kallade säkra tillgångar öka.

Den motsatta utvecklingen hade tidigare pressat ned oljepriserna: förhoppningar om minskade spänningar i Mellanöstern och ett samförståndsavtal mellan USA och Iran sänkte oljepristerminer och den kortsiktiga inflationskompensationen. Det minskade i sin tur ett av argumenten för en amerikansk räntehöjning.

Geopolitiken fick därmed en dubbel effekt. En upptrappning kunde stödja dollarn genom högre oljepriser och ökad efterfrågan på säkra placeringar, medan en avspänning kunde sänka inflationsförväntningarna och försvaga skälen för ytterligare räntehöjningar.

Därför var protokollet från julimötet viktigt

Protokollet från Federal Open Market Committee, FOMC – Federal Reserves penningpolitiska kommitté – kunde ge marknaden en tydligare bild av hur ledamöterna såg på balansen mellan svagare ekonomisk aktivitet och kvarvarande inflationsrisker.

Särskilt intressant var om de tre ledamöter som i juli ville se en omedelbar räntehöjning representerade en bredare hökaktig falang eller en mer isolerad minoritet. Fed höll räntan oförändrad i intervallet 3,50–3,75 procent, men tre av de tolv ledamöterna reserverade sig och föredrog en höjning med 0,25 procentenheter.

Ett protokoll som visade på en fortsatt stark oro för inflationen kunde ha drivit upp obligationsräntorna och gett dollarn stöd. Om texten i stället visade att majoriteten prioriterade den avtagande tillväxten, eller bedömde att inflationsriskerna höll på att minska, skulle det ha bekräftat marknadens lägre förväntningar på en höjning i september.