Varför ebolautbrottet i Kongo-Kinshasa är det dödligaste hittills

De officiella uppgifterna gäller bekräftade fall och ska inte tolkas som en fullständig räkning av alla smittade. WHO har beskrivit smittspridningen som intensiv och ihållande. Många fall har upptäckts utanför tidigare kända kontaktlistor, samtidigt som en stor andel av dödsfallen sker i lokalsamhällen i stället för på vårdinrättningar. Det tyder på att vissa smittkedjor fortfarande inte har upptäckts.

Därför spelar Bundibugyo-viruset stor roll

Utbrottet orsakas av Bundibugyo-virus, en annan virusart än Zaire-ebolaviruset som låg bakom flera tidigare ebolaepidemier. Skillnaden är viktig eftersom WHO uppger att det för närvarande saknas både godkänt vaccin och specifik behandling mot sjukdom orsakad av Bundibugyo-virus.

De ebolavacciner och behandlingar som redan har utvecklats eller godkänts är avsedda för andra ebolavirusarter. Den akuta vården bygger därför framför allt på snabb diagnostik, isolering, smittförebyggande åtgärder och intensiv understödjande behandling. Kandidatvacciner och behandlingar testas, men det är inte samma sak som att ha en godkänd och brett tillgänglig medicinsk motåtgärd.

Så försöker man stoppa smittan

Ebola sprids genom direktkontakt med blod och andra kroppsvätskor från en sjuk person eller någon som har avlidit i sjukdomen. Smitta kan också ske via förorenade föremål. Därför fokuserar insatserna på att hitta fall snabbt och bryta smittvägar i hem, på vårdinrättningar och i lokalsamhällen.

Viktiga åtgärder är bland annat:

• laboratorietester och utredning av misstänkta fall,
• smittspårning och uppföljning av personer som kan ha utsatts,
• snabb isolering och klinisk vård,
• smittförebyggande skydd för vårdpersonal och anhöriga,
• säkra och värdiga begravningar, samt
• lokalt förankrad övervakning, hänvisning till vård och riskkommunikation.

Åtgärderna blir särskilt viktiga när människor insjuknar hemma eller avlider innan en diagnos har ställts. Fördröjd vård gör det svårare att hitta alla kontakter och hantera exponeringar på ett säkert sätt. Osäker hantering av avlidna kan samtidigt skapa nya smittillfällen.

Varför är utbrottet så svårt att begränsa?

WHO och dess samarbetspartner arbetar i ett område präglat av osäkerhet, fördrivning, avlägsna samhällen och omfattande befolkningsrörelser längs vägar, floder och gruvrutter. Utbrottet berör också människor som rör sig över gränser. Desinformation och bristande förtroende kan dessutom försvåra smittspårning, vårdsökande och säkra begravningar.

Det gör att de officiella siffrorna kan vara ofullständiga. Det finns stöd för att smittans verkliga omfattning kan vara större än den rapporterade, men underlaget fastställer inte hur många dolda fall eller dödsfall det rör sig om. Uppgifter om en exakt andel dödsfall utanför sjukhus eller om fler än 1 000 tillfrisknade bör därför behandlas försiktigt om de inte bekräftas i en uppdaterad officiell lägesrapport.

Vad WHO:s internationella varning betyder

WHO har sagt att risken för ytterligare nationell och internationell spridning fortfarande är hög och att utbrottet inte är under kontroll. Det är en varning om den pågående smittspridningens allvar och behovet av snabbare insatser – inte en förutsägelse om att internationell spridning är oundviklig.

Kongolesiska myndigheter samordnar insatsen med WHO, Afrikanska smittskyddsmyndigheten Africa CDC och andra partner. Arbetet omfattar utbyggd övervakning, laboratoriekapacitet, smittspårning, klinisk beredskap, medicinska leveranser, infektionskontroll och dialog med lokalsamhällen. Grannländerna förbereder samtidigt gränsöverskridande åtgärder.

Den centrala utmaningen är att utbrottet växer snabbt samtidigt som Bundibugyo-viruset saknar godkänt vaccin och specifik behandling. Innan insatsteamen kan hitta missade smittkedjor och människor får tillgång till tillförlitlig vård i tid kommer epidemin i Kongo-Kinshasa att fortsätta vara ett stort internationellt hälsohot.