Så förändrar Hormuzkrisen oljemarknaden – och varför Brasilien och Guyana gynnas

Det ger Brasilien och Guyana flera möjliga fördelar:

• Högre intäkter per fat: En bredare riskpremie kan höja värdet på exportlasterna.
• Bättre tillgång till asiatiska köpare: Raffinaderier som vill minska sitt beroende av leveranser genom Hormuz kan i större utsträckning vända sig till producenter i Atlantbäckenet.
• Större strategisk betydelse: Ny produktion blir värdefull inte bara som ytterligare utbud, utan också som en försäkring mot geopolitiska störningar.

Krisen skapade varken Brasiliens försaltsexpansion eller Guyanas snabba offshoreutveckling. Den har däremot gjort dessa redan pågående trender mer kommersiellt och strategiskt betydelsefulla.

Argentina breddar den regionala utbudsökningen

Argentina ingår i samma större utbudstrend genom expansionen i skifferoljefältet Vaca Muerta. EIA räknar med att den argentinska oljeproduktionen ökar från i genomsnitt 670 000 fat per dag 2024 till 740 000 fat per dag 2025. Vaca Muerta stod för uppskattningsvis 62 procent av produktionen mellan januari och oktober 2025.

Argentina är dock inte lika snabbt exportflexibelt som Brasilien eller Guyana. Rörledningskapacitet, hamninfrastruktur och behovet på den inhemska marknaden avgör hur snabbt ytterligare skifferolja kan nå utländska köpare.

Trots det ökar den växande produktionen Sydamerikas möjliga bidrag till den globala oljeförsörjningen och minskar regionens importberoende över tid.

Venezuelas möjlighet är mer villkorad

Venezuela kan gynnas av högre priser och efterfrågan på tung olja utanför Gulfregionen. Men det tillgängliga underlaget ger inte stöd för att behandla landets möjlighet som likvärdig med Brasiliens eller Guyanas.

En återhämtning av produktion och export beror på driftsäkerhet, infrastruktur, investeringar, sanktioner, betalningslösningar och tillgång till sjöfart. Brasilien och Guyana har en aktiv produktionsökning och relativt enkel tillgång till Atlantens transportvägar. Venezuela kan dra nytta av gynnsamma marknadsförhållanden, men för att omvandla dem till varaktiga export- och statsintäkter måste flera andra begränsningar först lösas.

Exportörer gynnas medan importörer tar smällen

Effekterna i regionen är tydligt ojämna. Nettoexportörer av olja kan få större exportintäkter och starkare offentliga finanser när priserna stiger. För länder som importerar bränsle blir kalkylen den motsatta: högre importkostnader, större press på subventioner, dyrare transporter och sämre köpkraft för hushållen.

IMF har pekat ut energiberoende ekonomier i Centralamerika och turistberoende ekonomier i Karibien som särskilt sårbara för höga energikostnader. Dyrare bränsle kan snabbt slå igenom i elproduktion, vägtransporter, livsmedelsdistribution, flygbiljetter och kryssningsverksamhet. Chocken blir därför bredare än själva råoljemarknaden.

En viktig komplikation är att ett land kan exportera råolja och ändå drabbas av dyrare drivmedel. Flera länder kan sälja råolja men importera bensin, diesel eller andra raffinerade produkter. Då förblir konsumenterna exponerade mot både globala priser och högre fraktkostnader.

Därför kan effekterna leva kvar efter en återöppning

En trovärdig återöppning av Hormuzsundet skulle kunna ge omedelbar lättnad på råoljemarknaden. Detaljhandelspriser och andra försörjningskedjor kan däremot reagera långsammare.

FN:s organ för handel och utveckling, UN Trade and Development, har varnat för att livsmedels- och transportsystem tar längre tid att återhämta sig. Störda sjöfartsnätverk behöver tid för att återgå till normala rutter och avtal.

För små ö-ekonomier som importerar både bränsle och mat är eftersläpningen särskilt viktig. UNCTAD rapporterade att hushåll i Karibien fortsatt mötte högre bränsle- och elkostnader även efter att oljepriserna närmat sig nivåerna före krisen. Lägre riktmärkespriser vänder inte omedelbart på fraktavtal, lager som köpts in till höga priser, energikostnader eller redan uppbyggda budgetproblem.

ECLAC, FN:s ekonomiska kommission för Latinamerika och Karibien, bedömer dessutom att det genomsnittliga oljepriset 2026 kommer att ligga över genomsnittet för 2025 – även i ett scenario där priserna sjunker senare under året. Resultatet blir en regional ekonomi i två hastigheter: exportörer kan få ett tillfälligt uppsving, medan importörer fortsätter att bära högre kostnader.

Är den nya handelsriktningen permanent?

Det är sannolikt för tidigt att säga det. En varaktig förskjutning av den asiatiska efterfrågan mot latinamerikansk olja skulle kräva att flera villkor uppfylls:

1. Osäkerheten kring Hormuz måste bestå tillräckligt länge för att förändra raffinaderiernas inköp och långsiktiga kontrakt.
2. Brasilien, Guyana och andra producenter i Atlanten måste kunna leverera en pålitlig produktionsökning.
3. Deras oljekvaliteter måste passa asiatiska raffinaderier.
4. Tankerutbud, försäkringar och fraktkostnader måste göra rutterna konkurrenskraftiga.
5. Leveranserna från Persiska viken måste förbli mindre tillförlitliga än deras traditionella fördel i fråga om kostnad och avstånd.

Om trafiken genom Hormuzsundet återgår till det normala på ett trovärdigt sätt kan Gulfexportörerna återta mycket av sin position på de asiatiska marknaderna. Latinamerikas underliggande produktionsökning skulle fortfarande vara viktig, men den krisdrivna prispremien och de tillfälliga marknadsandelarna skulle sannolikt minska.

Den mer bestående följden kan därför bli strategisk snarare än permanent. Krisen har visat raffinaderierna värdet av geografisk diversifiering och producenterna att pålitliga atlantiska laster kan ge bättre betalt när en central energiflödesväg blir osäker.

För Brasilien och Guyana innebär det ett betydande kortsiktigt övertag. För Centralamerika och Karibien är lärdomen den motsatta: en avlägsen sjöfartskris kan på mycket kort tid bli en konkret kostnadskris i vardagen.