Hormuzsundet har blivit Irans viktigaste förhandlingskort

I praktiken gör sundet det möjligt för Iran att förvandla ett militärt underläge till en internationell kris. En robotattack drabbar ett specifikt mål. Osäkerhet kring Hormuz påverkar däremot försäkringsbolag, fartygsägare, energihandlare, importörer och regeringar långt utanför Persiska viken.

Kraven för en fullständig öppning

Iranska företrädare har kopplat en fullständig öppning till eftergifter som går betydligt längre än regler för sjöfarten. De krav som rapporterats omfattar bland annat:

• ett slut på kriget och USA:s blockad;
• att amerikanska styrkor dras tillbaka;
• att ekonomiska sanktioner hävs;
• ersättning för krigsskador;
• att frysta iranska tillgångar frigörs; och
• i vissa uttalanden, en regional vapenvila som även omfattar Libanon och Gaza.

Teheran har också diskuterat en Oman-förmedlad överenskommelse om framtida farleder och rutiner för hur sjöfarten ska hanteras. Iranska företrädare har beskrivit avtalet som nära eller i slutfasen, men samtidigt betonat att en teknisk uppgörelse om sjöfarten inte automatiskt skulle garantera fri passage.

Vissa rapporter har beskrivit planer på att behålla kontrollen över transitvägarna och ta ut en passageavgift. USA:s vicepresident JD Vance sade däremot att Iran hade meddelat att landet inte planerade att införa sådana avgifter. Uppgifterna visar hur osäkert det föreslagna arrangemanget fortfarande är.

Skillnaden är viktig: Iran tycks inte bara vilja öppna sundet igen, utan göra det på villkor som bevarar landets politiska och operativa inflytande.

Blockaden skadar även Iran

Stängningen är ekonomiskt självskadlig eftersom Iran är beroende av sjöburen handel och export av kolväten. Begränsad sjöfart, höga eller otillgängliga krigsriskförsäkringar och amerikansk marin press har kraftigt försämrat landets möjligheter att omvandla oljeproduktionen till exportintäkter.

Effekterna på handeln har varit omfattande:

• under veckan som slutade den 2 augusti passerade i genomsnitt omkring fyra fartyg per dag genom sundet, jämfört med cirka 90 under motsvarande vecka 2025;
• den beräknade dagliga transitvolymen sjönk från ungefär 3,5 miljoner ton till omkring 143 000 ton, en minskning på cirka 96 procent; och
• FN:s rapportering visade att naturgasexporten genom det berörda systemet minskat med 95 procent.

Störningarna gäller inte bara råolja. LNG, drivmedel, gödningsmedel och industriprodukter har dirigerats om, försenats eller stoppats, samtidigt som transport- och försäkringskostnaderna har stigit. Effekterna på leveranskedjorna har nått ekonomier långt utanför konfliktområdet.

Förbipasserande oljeledningar, strategiska lager och alternativa rutter kan dämpa chocken, men de kan inte omedelbart ersätta sundets normala kapacitet. Energi­analytiker har beskrivit lösningarna som delvisa eller tillfälliga.

Därför kan revolutionsgardet ändå vinna på krisen

Krig brukar koncentrera makten till säkerhetsapparaten. För revolutionsgardet stärker konflikten argumentet att militär makt – inte civil diplomati ensam – är regimens viktigaste skydd. Kontrollen över Hormuz ger gardet inflytande över säkerhetspolitiken, sjöfarten och förhandlingarna om den framtida ordningen efter kriget.

Det finns också en ekonomisk dimension. Revolutionsgardet har ett kommersiellt imperium som sträcker sig över betydande delar av Irans ekonomi. En uppgörelse med sanktionslättnader, återuppbyggnad eller återupptagen handel kan därför stärka företag och nätverk med koppling till gardet, särskilt inom logistik, infrastruktur och sanktionsomgärdad handel.

Den ekonomiska bilden är dock inte entydigt negativ för Iran. Blockaden bidrog till stigande oljepriser, och en Reuters-analys visade att Irans oljeintäkter inledningsvis ökade även när exportbegränsningarna skärptes. Högre priser kan emellertid inte fullt ut kompensera för förlusten av faktisk transportkapacitet, särskilt om störningarna blir långvariga.

Det skapar ett dilemma för Teheran: revolutionsgardet kan stärka sin ställning genom en kris som samtidigt försvagar Irans ekonomi i stort.

Iran anpassar sin militära strategi

Även den militära responsen har förändrats. Enligt rapporteringen har Iran skickat vågor av drönare och robotar mot amerikanska positioner i Jordanien. Bland vapnen finns robotar som kan ändra kurs under flygningen. Syftet tycks vara att försvåra avvärjningen och tvinga USA att använda värdefulla luftvärnsrobotar.

Iran har också förlitat sig på underjordiska robotanläggningar och utspridda avfyrningsplatser. Flyganfall har skadat ingångar, vägar och lagringsområden, men tillgänglig rapportering tyder på att vissa anläggningar har öppnats igen eller fortfarande kan användas.

Målet är inte nödvändigtvis att slå ut amerikanska styrkor helt. Det handlar snarare om att bevara en förmåga att slå tillbaka, skapa löpande operativa kostnader och visa att flyganfall inte har eliminerat Irans möjlighet att angripa baser och regionala partnerländer. Bedömare beskriver den bredare strategin som både vedergällande i den offentliga kommunikationen och offensiv i sina militära mål.

Varför håller Iran fast vid blockaden?

Teheran har starka skäl att inte öppna sundet utan eftergifter. Om Iran först återställer fri passage riskerar landet att ge upp sitt mest effektiva påtryckningsmedel. Ledningen – särskilt revolutionsgardet – skulle också kunna framställas på hemmaplan som om den hade accepterat ett nederlag. Fortsatta begränsningar kan i stället beskrivas som försvar av suveräniteten, avskräckning och motstånd.

Men strategin har ett utgångsdatum. Ju längre krisen pågår, desto starkare blir regeringars och företags incitament att lägga om transporter, bygga ut alternativa rutter, lagra mer bränsle och minska beroendet av Hormuz. Reuters har beskrivit hur konflikten redan förändrar de globala flödena av olja, drivmedel och LNG. Andra analyser varnar för att vissa alternativa rutter kan bli permanenta även efter att sundet öppnas igen.

Iran står därför inför ett allt snävare val. En fortsatt stängning kan på kort sikt ge eftergifter, stärka revolutionsgardets position och bevara bilden av ett motståndskraftigt Iran. Om blockaden hålls kvar för länge riskerar den däremot att skrämma bort kunder, minska exportintäkterna, försämra Irans regionala relationer och få det globala energisystemet att byggas runt denna flaskhals i stället för genom den.

Den centrala frågan för Teheran är om politisk överlevnad på kort sikt är värd att offra en del av det ekonomiska inflytande som från början gör Hormuzsundet så värdefullt.