Trumps påstådda hemliga kanal till revolutionsgardet förnekas – USA-Iran-samtalen står still

Rapporter om en hemlig amerikansk kanal till Irans islamiska revolutionsgarde, IRGC, visar hur djupt den diplomatiska låsningen mellan Washington och Teheran går. Trumpadministrationen uppges ha försökt använda Irakkurdistans president Nechirvan Barzani för att nå IRGC:s ledning – efter tvivel på om Irans formella förhandlare verkligen hade mandat att tala för militärorganisationen.

Iranska företrädare avvisar uppgifterna kategoriskt. IRGC:s talesperson, brigadgeneral Hossein Mohebbi, sade att inga samtal pågår mellan IRGC-officerare och amerikaner och beskrev Trumps påstående som en ”villfarelse”. Utrikesdepartementets talesperson Esmaeil Baghaei förnekade samtidigt inofficiella kontakter via irakiska Kurdistan och uppgifter om ett hemligt USA-Iran-möte i Erbil.

Vad Trump uppges ha påstått

Den påstådda bakkanalen skulle ha gjort det möjligt för Washington att gå förbi Irans officiella förhandlingsdelegation och kommunicera direkt med IRGC. Enligt Axios, vars uppgifter återgetts av flera medier, kontaktade amerikanska företrädare Barzani eftersom han ansågs ha relationer till både amerikanska och iranska revolutionsgardesföreträdare. Syftet ska ha varit att klarlägga om förhandlarna Mohammad Bagher Ghalibaf och Abbas Araghchi hade mandat att tala för IRGC.

Rapporterna ger dock ingen entydig bild av vad som hände därefter. Axios uppgav att en IRGC-företrädare kom till Barzanis kontor i Erbil med en krypterad telefon för ett säkert samtal och att amerikanska tjänstemän övervägde hemliga möten där. En annan rapport gjorde gällande att det föreslagna mötet aldrig ägde rum och att pakistanska och omanska medlare i stället fortsatte sina försök.

Mot bakgrund av Irans offentliga förnekanden är både förekomsten och omfattningen av eventuella direkta kontakter fortfarande omstridda. De är inte självständigt fastställda av det tillgängliga materialet.

Irans svar: ”en villfarelse”

Mohebbis besked var kategoriskt. Han sade att inga diskussioner fördes mellan IRGC och amerikanska företrädare – och att inte heller Irans diplomatiska apparat förhandlade med Washington. Han kopplade Trumps påstående till vad han beskrev som fantasier präglade av amerikanskt nederlag och desperation i kriget, samtidigt som han anklagade Washington för att ha brutit sina löften.

Mohebbi betonade också en institutionell skillnad: IRGC är enligt hans beskrivning en militär och säkerhetsinriktad organisation, inte Irans diplomatiska kanal. Den formella utrikespolitiken hanteras av statens behöriga institutioner. Resonemanget undergräver därmed idén att en hemlig IRGC-kontakt skulle kunna ersätta förhandlingar genom Irans officiella diplomatiska maskineri.

Baghaei avvisade i sin tur rapporterna om inofficiella kontakter via företrädare i irakiska Kurdistan och förnekade att något hemligt USA-Iran-möte hade ägt rum i Erbil. Iranska myndigheter framställde uppgifterna som en del av en bredare psykologisk krigföring eller hybridkrigföring, med syfte att skapa splittring, ge intryck av iransk svaghet och påverka marknader. Påståenden om att rapporterna specifikt skulle ha varit avsedda att manipulera olje- eller energipriser kommer från iranska företrädare och är inte oberoende verifierade.

Iran ställer villkor för nya samtal

Förnekandena kom samtidigt som Iran vägrade att återuppta direkta förhandlingar. Utrikesminister Abbas Araghchi sade att meddelanden fortfarande utväxlades via mellanhänder, men att Iran inte tänkte återvända till direkta samtal så länge Washington enligt Teheran bröt mot junimemorandumet.

Memorandumet, som undertecknades den 17 juni av Trump och Irans president Masoud Pezeshkian, skapade ett tillfälligt ramverk för vapenvila, Irans kärnenergiprogram, ekonomisk lättnad och Hormuzsundet. Avtalet innehöll en 60-dagarsperiod för att förhandla fram en slutlig överenskommelse. Det tillgängliga materialet visar dock inte att ramverket ledde till en varaktig uppgörelse eller ett färdigt uppföljningsavtal.

Irans bredare krav har bland annat omfattat ett slut på attacker och påstådda amerikanska avtalsbrott, krigsskadestånd, frigivning av frysta iranska tillgångar, tillbakadragande av amerikanska styrkor samt begränsningar för fartyg kopplade till USA och Israel. Vissa källor beskriver detta som den iranska ledningens samlade hållning, snarare än som krav som specifikt kan tillskrivas Mohebbi. De bör därför inte läsas som en fullständig förhandlingsplattform från en enda talesperson.

Oman-spåret var inte ett genombrott med USA

De separata samtalen mellan Iran och Oman var inte direkta USA-Iran-förhandlingar. Araghchi beskrev dem som tekniska diskussioner om sjöleder och trafikhantering i Hormuzsundet. En uppgörelse med Oman skulle enligt honom kunna gå framåt utan att sundet automatiskt öppnades igen. En full återöppning förblev beroende av ytterligare amerikanska eftergifter.

Skillnaden är viktig eftersom sjöfartsfrågan är tätt sammanflätad med den större konflikten. Iran fortsatte att hävda att sundet inte skulle öppnas helt innan Washington uppfyllt landets villkor. Samtidigt rapporterades ytterligare ett fartyg ha träffats i vattenvägen.

Budskapet på hemmaplan

Irans högste domstolschef, Gholam-Hossein Mohseni Ejei, efterlyste nationell sammanhållning, snabba beslut under kriget och motstånd mot amerikanska påtryckningar. Uttalandena passar in i de iranska myndigheternas bredare beskrivning av konflikten som ett tryck från flera håll: militärt, ekonomiskt, medialt och inom den inre säkerheten.

Det tillgängliga källmaterialet stöder däremot inte att Ejei specifikt uppmanade till lydnad under den tidigare högste ledaren Ali Khamenei. Andra uppgifter i materialet identifierar Mojtaba Khamenei som Irans högste ledare i detta scenario. Skillnaden är betydelsefull när verifierade uttalanden ska skiljas från formuleringar som har lagts till i sekundära sammanfattningar.

Vad tvisten säger om dödläget

Kontroversen kring bakkanalen bevisar inte att det fanns en fungerande fredsprocess mellan USA och IRGC. Den visar snarare att Washington enligt rapporterna undersökte en alternativ väg till Irans militära ledning, medan Teheran offentligt förnekade kontakterna och krävde konkreta eftergifter innan diplomatin kunde återupptas.

Tre hinder framstår som särskilt tydliga:

• Förtroende: Iran hävdar att Washington bröt mot junimemorandumet, medan amerikanska uttalanden fortsatt beskriver framsteg eller kontroll som Teheran bestrider.
• Mandat: Washingtons påstådda försök att kontakta IRGC direkt speglar osäkerhet kring om Irans formella förhandlare kunde leverera åtaganden som också skulle accepteras av den militära maktapparaten.
• Ordning: Iran behandlar kompensation, sanktionslättnader, amerikanskt trupptillbakadragande och villkoren för att öppna Hormuz som förutsättningar. USA har samtidigt velat se framsteg kring vapenvila och sjöfart först.

Så länge oenigheten om mandat, ordningsföljd och hur ett avtal ska verkställas består, säger rapporterna om hemliga kanaler mer om det ömsesidiga misstroendet än om verklig diplomatisk framdrift.