Rysslands hybridkrig mot Europa pågår redan – detta ligger bakom varningen

Vad menas med att hybridkriget redan har börjat?

Latvias president Edgars Rinkēvičs beskriver inte ett framtida hot, utan en pågående kampanj under tröskeln för öppet krig. Västerländska myndigheter har efter Rysslands fullskaliga invasion av Ukraina 2022 pekat på ett mönster av sabotage, cyberoperationer, politisk påverkan, mordförsök, GPS-störningar och luftrumskränkningar i Europa. Aktiviteterna har enligt en genomgång från den amerikanska kongressens utredningstjänst blivit både fler och allvarligare.

Rinkēvičs har också sagt att information från bland andra Lettland och Litauen visar på ryska försök att genomföra sabotage och sänka säkerheten i de baltiska länderna. Han har inte offentligt specificerat vilka länder eller mål som ska ha varit direkt utsatta.

Därför är bränder, desinformation och drönare viktiga

Hybridmetoder ger Ryssland möjlighet att åstadkomma skador utan att omedelbart ta ansvar. Bränder och sabotage kan störa transporter, logistik och kritisk infrastruktur. Cyberangrepp kan slå mot myndigheter och företag, medan desinformation kan förstärka oro och politiska motsättningar.

Drönare är särskilt användbara eftersom de är relativt billiga, flexibla och svåra att upptäcka i tid. Europeiska militärer ser drönaraktivitet som ett sätt att kartlägga luftförsvarets svaga punkter. Det sätter press på övervakning, luftförsvar på låg höjd och system för att bekämpa drönare.

Det betyder dock inte att varje drönarincident kan kopplas till ryska myndigheter. Det offentliga underlaget räcker inte för att slå fast ett specifikt ryskt angrepp med ”ukrainska drönare” mot europeisk kritisk infrastruktur. Den säkrare slutsatsen är att små och anpassningsbara drönare har visat sig vara en konkret sårbarhet som europeiska länder måste planera för.

Innebär varningen att en invasion av Baltikum är nära?

Nej – inte utifrån de offentliga uppgifter som finns. Rinkēvičs har själv skiljt mellan två saker: Ryssland kan sakna förmågan att genomföra en större invasion av de baltiska staterna just nu och samtidigt bedriva fientlig hybridverksamhet.

Skillnaden är central. Den nuvarande risken handlar snarare om begränsade, svårbevisade handlingar som kan testa Natos beredskap och politiska sammanhållning utan att direkt utlösa ett storskaligt krig. Ett sådant agerande kan vara utformat för att skapa osäkerhet kring när artikel 5 – Natos princip om kollektivt försvar – faktiskt ska aktiveras.

Varför Kaliningradtransit hamnat i fokus

Litauens regler för förenklad transit till och från den ryska exklaven Kaliningrad bygger på EU-arrangemang från 2003. Ramverket har satt en begränsad transittid, och den etablerade högsta gränsen har varit 24 timmar.

Arvydas Anušauskas, ledamot av Litauens parlament och tidigare försvarsminister, har föreslagit att den tillåtna tiden i litauisk lag ska sänkas till sex timmar. Han menar att det kan göras utan att Litauen ensidigt ändrar EU:s regler. Undantag skulle även fortsättningsvis kunna behövas vid exempelvis trafikolyckor, fordonsfel, köer vid gränsen eller extremt väder, inom ramen för gällande bestämmelser.

Förslaget har fått stöd av uppgifter om att registrerade överträdelser av transitreglerna ökade från 360 år 2024 till 1 493 år 2025. Under det senaste året passerade dessutom närmare 13 000 ryskregistrerade personbilar Litauen med förenklade transitdokument.

Siffrorna används som argument för hårdare kontroll: en 24-timmarsperiod kan vara svårare att övervaka och ger större utrymme för otillåten aktivitet. Men statistiken bevisar inte i sig att personer som använder transitrutten ägnar sig åt spionage eller sabotage.

Vad säger de amerikanska underrättelsebedömningarna?

Nya amerikanska underrättelsebedömningar uppges beskriva flera möjliga sätt för Vladimir Putin att testa Natos beslutsamhet under de kommande åren – från ett cyberangrepp till en mindre markoperation.

Medier har beskrivit ett möjligt tidsfönster från hösten 2026 till 2029 och pekat ut Östeuropa, särskilt Baltikum och Polen, som den mest sannolika arenan för en begränsad provokation. Tanken skulle vara att pröva Natos vilja att agera enligt artikel 5 utan att omedelbart inleda ett öppet storkrig.

Detta är dock bedömningar av tänkbara scenarier, baserade på underrättelser som till stor del är hemliga – inte en förutsägelse om att ett angrepp kommer att ske. Det finns heller inga offentliga bevis för ett specifikt beslut i Moskva att invadera ett Natoland.

Vad blir den praktiska följden?

För Lettland, Litauen, Estland och Polen handlar svaret därför främst om att minska den gemensamma sårbarheten:

• samordna övervakningen av gränserna och Kaliningradtransiten,
• bygga ut integrerat luftförsvar och drönarbekämpning,
• skydda energiförsörjning, transporter och annan kritisk infrastruktur,
• dela underrättelser snabbare,
• och verka för EU-regler som förhindrar att nationella skillnader skapar svaga länkar.

Målet är att göra en begränsad och förnekbar rysk prövning så svår som möjligt. Rinkēvičs varning bör därför förstås som ett krav på motståndskraft och avskräckning – inte som ett påstående om att ett konventionellt krig redan pågår.