Vapenvilan löpte därefter ut utan något formellt nytt avtal, enligt rapportering den 18 augusti. Iran har också sagt att landet förhandlar med Oman – inte direkt med USA – om ett tillfälligt arrangemang för sjöfarten genom Hormuzsundet.

Försöken är därmed indirekta och sköra. Iran och Oman har beskrivit diskussionerna om alternativa eller nya sjöfartsleder som nära ett avslut, men arrangemanget har inte genomförts. Den större konflikten om sanktioner, militärt tryck, kompensation och sundets framtida status kvarstår.

Påståenden om en direkt bakkanal mellan USA och Irans revolutionsgarde, IRGC, bör därför behandlas försiktigt. Den offentliga rapporteringen innehåller motstridiga uppgifter, och IRGC har förnekat att sådana samtal äger rum. Det tillgängliga underlaget stödjer en beskrivning av diplomatin som förmedlad och omstridd – inte som en bekräftad direkt förhandling.

Vem tjänar – och vem förlorar – på dyrare olja?

Högre råoljepriser kan snabbt förbättra kassaflödet för bolag med stor egen oljeproduktion. The Kobeissi Letter uppskattade att ExxonMobil, Chevron, Shell, TotalEnergies och BP tillsammans genererade närmare 70 miljarder dollar i fritt kassaflöde under andra kvartalet 2026. Det är en marknadsuppskattning och inte en ersättning för bolagens reviderade rapporter, men siffran illustrerar hur en prisuppgång kan gynna stora producenter.

För konsumenter, transportföretag och energiintensiva verksamheter är effekten den motsatta. Dyrare råolja höjer bränsle- och fraktkostnaderna. En långvarig störning i sjöfarten kan dessutom öka kostnaderna för försäkring och leveranser.

Om kostnaderna biter sig fast är den största makroekonomiska risken en ny våg av energidriven inflation. Det kan göra centralbankerna mer försiktiga med räntesänkningar och samtidigt dämpa hushållens efterfrågan. Lägre prognoser för den globala oljeefterfrågan 2026 har hittills begränsat prisuppgången.

USA:s akuta oljebuffert är också mindre än före krisen. Landets strategiska petroleumreserv, SPR, minskade med 6,1 miljoner fat till 298,7 miljoner fat under veckan som rapporterades den 10 augusti. Det var den lägsta nivån sedan januari 1983.

Det betyder inte att USA är på väg att få slut på olja. Däremot har beslutsfattarna mindre lager att använda för att kompensera för en långvarig störning. Därför kan marknaden värdera varje ytterligare avbrott i leveranserna högre.

Varför konflikten liknar ett ”evighetskrig”

Uttrycket är en beskrivning av konfliktens struktur, inte en exakt prognos. USA och Iran står fortfarande långt ifrån varandra när det gäller villkoren för en permanent uppgörelse. Samtidigt har båda sidor verktyg för att utöva långvarig press: blockader, attacker mot sjöfarten, sanktioner, ombud och vedergällning.

En sådan kombination kan leda till återkommande tillfälliga uppgörelser som sedan faller samman, snarare än ett tydligt diplomatiskt slut. Båda sidor kan höja kostnaderna för motståndaren utan att omedelbart välja den avgörande eskalering som skulle tvinga fram en slutlig lösning.

För oljehandlare innebär det att riskpremien kan återkomma varje gång samtalen stannar av eller fartyg attackeras – även om den öppna konflikten inte sprider sig dramatiskt.

Vad marknaderna signalerar

Reaktionen mellan olika tillgångsslag har varit ojämn, inte ett enhetligt globalt börsras. Guldet nådde en nioveckorshögsta samtidigt som oljan steg. Europeiska aktieterminer försvagades, medan de asiatiska börserna var blandade till något starkare.

Mönstret tyder på att investerare skiljer mellan de sektorer som gynnas direkt av högre energipriser och de verksamheter som drabbas av inflation och svagare efterfrågan. Den avgörande frågan är om krisen förblir ett kortvarigt avbrott i sjöfarten eller utvecklas till ett långvarigt avbrott i oljeleveranserna.

Kan Brent nå 120 dollar?

Ja, men det bör ses som ett scenario på uppsidan – inte som marknadens omedelbara huvudscenario. Analytiker på Goldman Sachs har sagt att Brent kan överstiga 120 dollar om störningarna i Hormuz fortsätter. Deras basprognos låg samtidigt betydligt lägre.

Ett oljepris på 120 dollar skulle sannolikt kräva att flera saker inträffar samtidigt:

• att Hormuzsundet stängs av varaktigt eller nästan helt;
• att ett större bortfall drabbar oljeexport eller energiinfrastruktur i Gulfen;
• att alternativa rörledningar och andra sjöfartsleder inte räcker till;
• att lager, ledig produktionskapacitet eller samordnade lagerutsläpp inte kan balansera marknaden; och
• att efterfrågan inte försvagas tillräckligt för att återställa balansen.

Hittills reagerar marknaden på risken för denna händelsekedja – inte på bevis för att alla villkor redan är uppfyllda. De tydligaste indikatorerna att följa är antalet fartyg genom Hormuz, nya attacker mot tankfartyg och sjöfart i Röda havet, läget i vapenvileförhandlingarna samt om råoljelagren börjar ge en märkbar motvikt.

Om dessa signaler försämras samtidigt ökar sannolikheten för en betydligt kraftigare oljeprisuppgång.

Vapenvilan löpte därefter ut utan något formellt nytt avtal, enligt rapportering den 18 augusti. Iran har också sagt att landet förhandlar med Oman – inte direkt med USA – om ett tillfälligt arrangemang för sjöfarten genom Hormuzsundet.

Försöken är därmed indirekta och sköra. Iran och Oman har beskrivit diskussionerna om alternativa eller nya sjöfartsleder som nära ett avslut, men arrangemanget har inte genomförts. Den större konflikten om sanktioner, militärt tryck, kompensation och sundets framtida status kvarstår.

Påståenden om en direkt bakkanal mellan USA och Irans revolutionsgarde, IRGC, bör därför behandlas försiktigt. Den offentliga rapporteringen innehåller motstridiga uppgifter, och IRGC har förnekat att sådana samtal äger rum. Det tillgängliga underlaget stödjer en beskrivning av diplomatin som förmedlad och omstridd – inte som en bekräftad direkt förhandling.

Vem tjänar – och vem förlorar – på dyrare olja?

Högre råoljepriser kan snabbt förbättra kassaflödet för bolag med stor egen oljeproduktion. The Kobeissi Letter uppskattade att ExxonMobil, Chevron, Shell, TotalEnergies och BP tillsammans genererade närmare 70 miljarder dollar i fritt kassaflöde under andra kvartalet 2026. Det är en marknadsuppskattning och inte en ersättning för bolagens reviderade rapporter, men siffran illustrerar hur en prisuppgång kan gynna stora producenter.

För konsumenter, transportföretag och energiintensiva verksamheter är effekten den motsatta. Dyrare råolja höjer bränsle- och fraktkostnaderna. En långvarig störning i sjöfarten kan dessutom öka kostnaderna för försäkring och leveranser.

Om kostnaderna biter sig fast är den största makroekonomiska risken en ny våg av energidriven inflation. Det kan göra centralbankerna mer försiktiga med räntesänkningar och samtidigt dämpa hushållens efterfrågan. Lägre prognoser för den globala oljeefterfrågan 2026 har hittills begränsat prisuppgången.

USA:s akuta oljebuffert är också mindre än före krisen. Landets strategiska petroleumreserv, SPR, minskade med 6,1 miljoner fat till 298,7 miljoner fat under veckan som rapporterades den 10 augusti. Det var den lägsta nivån sedan januari 1983.

Det betyder inte att USA är på väg att få slut på olja. Däremot har beslutsfattarna mindre lager att använda för att kompensera för en långvarig störning. Därför kan marknaden värdera varje ytterligare avbrott i leveranserna högre.

Varför konflikten liknar ett ”evighetskrig”

Uttrycket är en beskrivning av konfliktens struktur, inte en exakt prognos. USA och Iran står fortfarande långt ifrån varandra när det gäller villkoren för en permanent uppgörelse. Samtidigt har båda sidor verktyg för att utöva långvarig press: blockader, attacker mot sjöfarten, sanktioner, ombud och vedergällning.

En sådan kombination kan leda till återkommande tillfälliga uppgörelser som sedan faller samman, snarare än ett tydligt diplomatiskt slut. Båda sidor kan höja kostnaderna för motståndaren utan att omedelbart välja den avgörande eskalering som skulle tvinga fram en slutlig lösning.

För oljehandlare innebär det att riskpremien kan återkomma varje gång samtalen stannar av eller fartyg attackeras – även om den öppna konflikten inte sprider sig dramatiskt.

Vad marknaderna signalerar

Reaktionen mellan olika tillgångsslag har varit ojämn, inte ett enhetligt globalt börsras. Guldet nådde en nioveckorshögsta samtidigt som oljan steg. Europeiska aktieterminer försvagades, medan de asiatiska börserna var blandade till något starkare.

Mönstret tyder på att investerare skiljer mellan de sektorer som gynnas direkt av högre energipriser och de verksamheter som drabbas av inflation och svagare efterfrågan. Den avgörande frågan är om krisen förblir ett kortvarigt avbrott i sjöfarten eller utvecklas till ett långvarigt avbrott i oljeleveranserna.

Kan Brent nå 120 dollar?

Ja, men det bör ses som ett scenario på uppsidan – inte som marknadens omedelbara huvudscenario. Analytiker på Goldman Sachs har sagt att Brent kan överstiga 120 dollar om störningarna i Hormuz fortsätter. Deras basprognos låg samtidigt betydligt lägre.

Ett oljepris på 120 dollar skulle sannolikt kräva att flera saker inträffar samtidigt:

• att Hormuzsundet stängs av varaktigt eller nästan helt;
• att ett större bortfall drabbar oljeexport eller energiinfrastruktur i Gulfen;
• att alternativa rörledningar och andra sjöfartsleder inte räcker till;
• att lager, ledig produktionskapacitet eller samordnade lagerutsläpp inte kan balansera marknaden; och
• att efterfrågan inte försvagas tillräckligt för att återställa balansen.

Hittills reagerar marknaden på risken för denna händelsekedja – inte på bevis för att alla villkor redan är uppfyllda. De tydligaste indikatorerna att följa är antalet fartyg genom Hormuz, nya attacker mot tankfartyg och sjöfart i Röda havet, läget i vapenvileförhandlingarna samt om råoljelagren börjar ge en märkbar motvikt.

Om dessa signaler försämras samtidigt ökar sannolikheten för en betydligt kraftigare oljeprisuppgång.