Rysslands bränslekris är tillbaka efter nya ukrainska drönarattacker

Den 18 augusti 2026 hade Rysslands bränslebrist gått in i en andra våg. Den omedelbara orsaken var inte brist på råolja, utan att raffinaderikapaciteten – den del av energisystemet som omvandlar råolja till bensin och diesel – hade minskat kraftigt. Upprepade ukrainska drönarattacker, hög säsongsefterfrågan och störningar i den regionala logistiken pressade utbudet under efterfrågan. Kremls krisåtgärder dämpade den första chocken, men kunde inte snabbt återställa skadade anläggningar.

Så utvecklades den andra vågen

Den första bränslebristen började byggas upp i maj och spred sig under sommaren över Rysslands elva tidszoner. I mitten av juli hade läget tillfälligt stabiliserats i vissa områden. Myndigheterna styrde om bränsle från Sibirien, ökade importen från Belarus, begränsade exporten, subventionerade leveranser och tillät försäljning av bränsle av lägre kvalitet. Det ryskockuperade Krim var fortsatt särskilt hårt drabbat.

Stabiliseringen var dock skör. Den byggde främst på att tillgängligt bränsle flyttades till prioriterade marknader och att den inhemska efterfrågan hölls tillbaka – inte på att raffinaderiernas produktion hade återhämtat sig.

När Ukraina återupptog nästan dagliga attacker mot rysk raffinaderiinfrastruktur i slutet av juli och början av augusti krympte säkerhetsmarginalerna på nytt. Den 17 augusti rapporterade Reuters om nya bristsituationer och skärpta försäljningsregler i minst tio regioner. På vissa stationer i Moskvaområdet var bensinen slut, medan diesel fortfarande fanns på de flesta stationer.

Här infördes ransonering

De tydligaste begränsningarna under den andra vågen rapporterades i flera regioner:

• Orenburgregionen: Efter attacken mot Orskraffinaderiet den 11 augusti begränsade myndigheterna bensinförsäljningen, förbjöd påfyllning i dunkar, satte volymtak och införde regler där registreringsnumrets jämna eller udda slutsiffra avgjorde vilka dagar ett fordon fick tanka.
• Kalugaregionen: Regionen, som gränsar till Moskva, meddelade att ransonering baserad på registreringsnummer skulle införas.
• Astrachanregionen: Myndigheterna planerade att begränsa försäljningen till 40 liter per fordon och tillfälligt begränsa verksamheten vid vissa bensinstationer i staden.
• Moskva och Moskvaområdet: Vissa stationer rapporterade slut på bensin och nya köer, även om dieseltillgången i regel var bättre.

Rapporterna visar att störningarna sträckte sig över stora delar av landet. Men ”nationell” bränslekris betyder inte att varje rysk bilist samtidigt saknade möjlighet att tanka. Läget varierade kraftigt mellan regioner, bränslekvaliteter och stationer. Tidigare rapportering visade störningar i nästan alla ryska regioner och över samtliga elva tidszoner, men det finns ingen tillförlitlig publicerad siffra över hur många enskilda personer som faktiskt inte kunde köpa bensin.

Raffinaderierna är den centrala flaskhalsen

Den mest väldokumenterade nya produktionsstörningen gällde Orsknefteorgsintez i Orenburgregionen. Efter drönarattacken den 11 augusti och en efterföljande brand upphörde raffinaderiet med sin produktion. Regionala myndigheter uppgav att anläggningen hade stängts helt och att reparationerna kunde ta upp till sex månader. En försvårande faktor var att skadad utrustning var importerad och att sanktionerna kunde göra ersättningsdelar svåra att få fram.

Orskstoppet kom ovanpå tidigare produktionsbortfall vid stora anläggningar. Reuters rapporterade i juli att skador hade stoppat verksamheten vid flera stora raffinaderier, däribland NORSI och Omsk – två av Rysslands största bensinproducenter.

Uppskattningarna av hur mycket raffinaderikapacitet som påverkats varierade beroende på källa och tidpunkt. Den samlade störningen uppgavs dock omfatta mer än en tredjedel av Rysslands raffinaderikapacitet. I början av juli motsvarade bensinproduktionen bara omkring 65 procent av den säsongsjusterade förbrukningen, medan dieselproduktionen låg ungefär i nivå med den inhemska efterfrågan.

Siffrorna beskriver den samlade effekten av den bredare drönarkampanjen. De visar inte exakt hur mycket ytterligare kapacitet som förlorades enbart under attackerna i slutet av juli och början av augusti. Det är en viktig skillnad: skador på raffinaderier, planerat underhåll, säsongsefterfrågan och distributionsproblem kan överlappa varandra, vilket gör en exakt uppskattning av de nya förlusterna osäker.

Varför importerar en oljeexportör bensin?

Ryssland fortsatte att producera råolja. Men råolja kan inte hällas direkt i bilarnas tankar. Den måste först raffineras till bensin eller diesel och därefter transporteras genom ett distributionsnät till de regioner där efterfrågan är störst.

Det är därför Moskva började köpa färdig bensin från andra länder. Leveranser kom eller planerades från Belarus, Kazakstan, Indien och Marocko, via järnväg och sjöfart. Enligt Reuters och data från sjöfartsanalys gick minst en indisk bensinlast in på den ryska hemmamarknaden i mitten av augusti.

Ryssland importerade också omkring 30 000 ton AI-92-bensin från Marocko. Lasten lastades i Tanger och lossades i Murmansk, vilket illustrerar hur långt Moskva var berett att gå för att ersätta bortfallen inhemsk produktion.

Förändringen var särskilt anmärkningsvärd i handeln med Indien. Ryska energibolag kontaktade indiska raffinaderier för att få fram mer bensin efter att attackerna slagit ut en betydande del av Rysslands raffinaderikapacitet. Minst 60 000 ton hade enligt rapporter skickats från Indien i början av juli, och den första kända lasten nådde Ryssland i augusti.

Den ovanliga oljehandeln blottlägger problemet

Det ovanliga handelsflödet – rysk råolja ut på världsmarknaden samtidigt som ryska köpare importerade raffinerad bensin från Indien – tydliggjorde skillnaden mellan oljebrist och raffinaderibrist. Ryssland hade fortfarande kolväten, men inte tillräckligt med fungerande raffinaderier på rätt platser för att omvandla dem till de produkter som behövdes på hemmaplan.

Vissa rapporter beskrev indisk bensin från Nayara Energy, ett raffinaderi med kopplingar till ryska Rosneft, som bränsle som potentiellt hade framställts av rysk råolja. Det tillgängliga underlaget visar dock inte att varje last som importerades till Ryssland hade producerats av rysk olja. Den försiktigare och bättre belagda slutsatsen är att handeln avslöjade en kapacitetsbrist i raffineringen: Ryssland exporterade eller behöll råolja samtidigt som landet köpte färdig bensin, eftersom raffinaderikapacitet och inhemsk distribution hade blivit de begränsande faktorerna.

Kremls krisåtgärder

Moskvas svar kombinerade utbudskontroll, åtgärder för att dämpa efterfrågan och ekonomiskt stöd. Bland åtgärderna fanns:

• omdirigering av inhemskt bränsle till särskilt utsatta regioner;
• ökade järnvägstransporter från Belarus och andra grannländer;
• sjöburna importleveranser från Indien och Marocko;
• subventionerade bränslepriser och importkostnader;
• tillstånd att sälja bensin av lägre kvalitet, trots oro för möjliga motorskador; samt
• begränsningar av exporten av bensin, diesel, marinbränsle och gasoljor.

Den 30 juli förlängde Ryssland exportförbuden för bensin och diesel till 31 januari 2027. Politiken sträckte sig därmed redan förbi slutet av 2026. Det går därför inte att ge en verifierad redogörelse för åtgärder ”fram till slutet av 2026” utifrån läget den 18 augusti.

Exportförbuden kunde hålla mer bränsle kvar för ryska bilister, men de kunde inte reparera raffinaderier över en natt. Krisens kostnad flyttades i stället: Ryssland avstod från försäljning av raffinerade produkter och exportintäkter, samtidigt som staten betalade för import, subventioner och akuta transportlösningar.

Raffinerade produkter minskade – råoljeexporten höll sig uppe

Handelsdata visar samma strukturella splittring. Rysslands sjöburna export av raffinerade petroleumprodukter föll till 1,18 miljoner fat per dag i juli, från 1,51 miljoner fat per dag i juni. Det var den lägsta nivån på åtminstone ett decennium i den dataserie som citeras. Råoljeexporten förblev däremot hög, även om den minskade från junis toppnivå.

Samtidigt nådde leveranserna av bensin och diesel från Belarus en rekordnivå för en enskild månad i juli. Tillsammans visar utvecklingen att Ryssland prioriterade tillgången på hemmamarknaden och importerade ersättningsprodukter, samtidigt som landet fortsatte att tjäna pengar på råoljan.

Strategin kunde köpa tid, men den ersatte inte raffinaderiernas genomströmning. Importerad bensin behövde färdas långa sträckor, säljas i ett system med inhemska prisregleringar och nå de regioner där bristen var störst. Därmed blev försörjningen känslig för nya attacker eller ytterligare störningar i transporterna.

Påverkades Putins stöd eller krigsfinansieringen?

Det finns tecken på politisk press, men inte tillräckligt med belägg för att koppla en specifik förändring i opinionsstödet direkt till bränslebristen. En julimätning från Levada Center, som BBC hänvisade till, placerade Vladimir Putins stöd på omkring 74 procent, vilket beskrevs som en nedgång. Samma rapportering visade att andelen som ansåg att landet utvecklades i rätt riktning hade sjunkit till 52 procent, från 61 procent i maj.

Andra rapporter angav en lägre siffra, men källorna ger ingen konsekvent och oberoende förklarad tidsserie som isolerar bränslebristens effekt. Den försvarbara slutsatsen är att krisen skapade synlig inhemsk friktion – köer, ransonering, prispress och statliga ingripanden – utan att det är bevisat att Putins politiska ställning förändrades varaktigt.

Effekten på Rysslands förmåga att finansiera kriget är lika svår att mäta. Minskad export av raffinerade produkter, reparationskostnader, importnotor och bränslesubventioner kan minska tillgängliga intäkter eller öka statens utgifter. Men Rysslands fortsatta råoljeexport och den begränsade tidsperiod som rapporteringen täcker innebär att det saknas tillräckliga belägg för att hävda att den andra bränslekrisen påtagligt försvagade Kremls förmåga att fortsätta kriget.

Den större betydelsen

Den andra vågen visade gränserna för att hantera en energikris genom omfördelning. Moskva kunde flytta bränsle, stoppa export och köpa färdig bensin från utlandet. Men åtgärderna behandlade symptomen – inte den skadade produktionsbasen.

Kärnan är därför enkel: Rysslands sårbarhet berodde inte på att landet fick slut på olja, utan på att så mycket raffinaderikapacitet försvann att en säsongsbetonad efterfrågeökning förvandlade lokala störningar till ett problem som märktes i hela landet. Stoppet vid Orsk, den återinförda ransoneringen och det ovanliga bränsleflödet från Indien till Ryssland pekade alla mot samma begränsning: en oljeexportör som i allt högre grad tvingades konkurrera om de raffinerade produkter som landet tidigare sålde till andra.