Trump hotar Oman över samtal om Hormuzsundet och avslöjar hemlig Iran-kanal

Uttalandet ställde därmed två diplomatiska spår mot varandra. Omans samtal med Iran skulle kunna leda till en rutt där Teheran får en betydande roll i att kontrollera fartyg som går in i Persiska viken. USA har samtidigt krävt att landet självt ska ha kontroll över vattenvägen och har drivit en separat uppgörelse med Iran.

Bakkanalen till revolutionsgardet

Trumps besked antyder att Washington kommunicerar direkt med IRGC, en central och mäktig iransk säkerhetsinstitution, samtidigt som Oman försöker agera mellanhand. Den tillgängliga rapporteringen klargör inte vilka personer som deltar, hur kanalen fungerar eller vilket mandat de inblandade har. Omfattningen är därför okänd.

Trump sade dessutom att han inte arbetar efter någon bestämd tidsfrist. Hans krav på att Iran ska ”hissa den vita flaggan och kapitulera” visar att han beskriver förhandlingarna i starkt tvångsmässiga termer – snarare än som ett tecken på en nära förestående kompromiss.

Kärnvapenfrågan och kontrollen över sundet

Trump har beskrivit det viktigaste amerikanska målet som att hindra Iran från att skaffa kärnvapen. Separat har han sagt att USA, efter att ha besegrat Iran, kan förklara Hormuzsundet som amerikanskt territorium. Han sade att det skulle ske ”ganska snart”. Iran har avfärdat kravet som både juridiskt och politiskt orimligt.

Uttalandena pekar på två olika mål. Det ena är ett säkerhetspolitiskt mål: att stoppa Irans kärnvapenförmåga. Det andra är ett mycket bredare anspråk på kontroll över en strategisk internationell vattenväg. Före krisen passerade omkring en femtedel av världens olje- och gastransporter genom sundet.

Den rapportering som ligger till grund för uppgifterna visar inte att en eventuell överenskommelse mellan Iran och Oman skulle överföra suveräniteten över sundet till något av länderna. Det handlar i stället om en förhandlad sjöfartskorridor och regler för hur trafiken ska hanteras.

Vad Iran och Oman förhandlade om

Iran och Oman uppgav att de hade enats om de geografiska koordinaterna för en föreslagen kommersiell rutt genom Hormuzsundet och att ett gemensamt uttalande höll på att färdigställas. Senare rapportering beskrev rutten som tillfällig och uppgav att den kunde gå genom iranskt territorialvatten, vilket skulle ge Teheran kontroll över inkommande trafik.

Iranska uppgifter gjorde också gällande att amerikanska och israeliska fartyg skulle förbjudas att använda rutten och att överträdelser skulle kunna leda till böter. Dessa detaljer kom från iransk statsanknuten rapportering och presenterades inte som en överenskommen amerikansk ståndpunkt.

En ruttöverenskommelse skulle enligt Teheran inte räcka för att helt öppna Hormuzsundet. Iranska företrädare sade att USA först måste häva sin marina blockad och sina sanktioner, dra tillbaka militära styrkor från regionen, stoppa attackerna, frigöra frysta iranska tillgångar och betala ersättning för krigsskador. Iran förnekade dessutom att landet förde direkta förhandlingar med Washington innan dessa villkor uppfyllts och sade att meddelanden förmedlades via mellanhänder.

Varför Omans roll är så viktig

Omans betydelse handlar om mer än landets geografiska läge. Oman ligger vid den södra sidan av Hormuzsundet och har länge fungerat som diplomatisk mellanhand mellan Washington och Teheran. Landets position ger det både en praktisk roll i en eventuell sjöfartsuppgörelse och en kanal för att förmedla budskap mellan regeringar som säger att de inte förhandlar direkt med varandra.

Det gör Trumps hot särskilt betydelsefullt. Ett militärt hot mot Oman riskerar att försvaga den mellanhand som har bäst förutsättningar att kommunicera med båda sidor. Samtidigt hotas ett land som deltar i de föreslagna samtalen om en ny sjöfartsrutt.

Konsekvensen kan bli att en förhandlad återöppning av sundet blir svårare, även när Washington, Teheran och Muskat försöker driva överlappande men motstridiga processer.

De globala insatserna är stora. Hormuzsundet är en avgörande flaskhals för energitransporter, och rapporteringen anger att ungefär en femtedel av världens olje- och LNG-transporter passerade där före krisen. Om trafiken kan återupptas beror därför inte bara på den tekniska rutt som Iran och Oman har diskuterat, utan också på de olösta amerikansk-iranska konflikterna om sanktioner, militärt tryck, ersättning och vem som ska kontrollera tillträdet till vattenvägen.