Irans militära ledning fick också instruktioner att slutföra integrationen av generalstaben med Khatam al-Anbiya-centralhögkvarteret, landets viktigaste gemensamma operativa ledning. Institute for the Study of War beskrev förändringarna som ett resultat av lärdomar från krigen 2025 och 2026.

Åtgärderna visar att Iran byggde om sina militära ledningsstrukturer under pågående krig. De kan också ha stärkt Mojtaba Khameneis egen maktposition. Men påståenden om att omorganisationen genomfördes i hemlighet eller enligt en enda helt samordnad plan går längre än vad de offentliga uppgifterna visar.

Utnämningarna signalerade uthållighet – inte avmobilisering

Den nya ledningen placerade erfarna revolutionsgardister och personer med bakgrund från tidigare krig på centrala poster. Analytiker beskrev den framväxande strukturen som en kombination av inre säkerhet, militär avskräckning, offensiva möjligheter och påtryckningar kring Hormuzsundet.

Iranska företrädare och regimnära kommentarer började dessutom tala om en övergång till en ”offensiv doktrin”, där landet skulle kunna agera även utanför sina gränser. Retoriken visar en hårdare officiell hållning, men är inte ett bevis på att en viss framtida operation redan hade planerats.

Den bredare slutsatsen är ändå tydlig: Teheran monterade inte ned sin krigsapparat i väntan på en snabb uppgörelse. Man byggde i stället upp motståndskraft och förhandlingsstyrka.

Regionala attacker höll vapenvilan under ständig press

Pausen skadades upprepade gånger av militära angrepp. I juli uppgav Iran att man hade angripit amerikansk militär infrastruktur i Kuwait, Qatar och Bahrain efter amerikanska attacker mot iranska mål. Angreppen försvagade vapenvilan ytterligare.

I augusti rapporterade USA och de Iran-allierade huthierna var för sig om nya attacker mot sjöfarten, samtidigt som förhandlingarna hamnade i ännu ett dödläge. Den tillgängliga rapporteringen kopplar attackerna till den bredare påtryckningskampanjen, men visar inte att Teheran personligen beordrade varje enskild incident.

Skillnaden är viktig. Iran använde uppenbart regional militär och maritim press som ett förhandlingsverktyg, men det offentliga materialet räcker inte för att tillskriva varje handling från allierade grupper direkt iransk samordning.

Hormuzsundet blev både militär tillgång och förhandlingskort

Hormuzsundet var den centrala konfliktpunkten. Washington krävde att Iran offentligt skulle lova att stoppa attacker mot fartyg, hålla alla farleder öppna och inte ta ut några transitavgifter. Iran vägrade att avstå från kontrollen över vattenvägen.

I augusti sade iranska företrädare att sundet skulle förbli stängt om inte Washington accepterade villkor som bland annat innebar att frysta iranska tillgångar skulle frigöras och regionala konflikter avslutas. Teheran uppgav också att man inte ville diskutera en förlängning av vapenvilan förrän USA återvände till interimsavtalet och fastställde en tidsplan för sina åtaganden.

Därmed blev tillträdet till sjöfartsleden mer än en teknisk bestämmelse i vapenvilan. För Washington var en öppning av Hormuz ett praktiskt förtroendeskapande steg. För Teheran var sundet en hävstång som kunde bytas mot ekonomiska och politiska eftergifter.

Därför tolkade Washington och Teheran pausen så olika

Washington tycks ha sett promemorian som en bro till en bredare uppgörelse: stoppa attackerna, öppna sjöfarten och använda förhandlingsfönstret till att lösa de återstående konflikterna. Iran behandlade samma period som en beväpnad paus där landet kunde återställa sin ledningsförmåga, behålla möjligheten att trappa upp och förhandla utan att släppa kontrollen över sitt starkaste regionala påtryckningsmedel.

Resultatet blev en politik på två spår snarare än en traditionell fredsprocess. Iran omorganiserade sina militära och säkerhetspolitiska institutioner samtidigt som de diplomatiska kontakterna fortsatte. Men de grundläggande konflikterna om Hormuz, sanktionerna, regionala krig och kärnprogrammet förblev olösta.

Den mest hållbara slutsatsen är därför inte att Teheran i hemlighet samordnade varje utveckling. Det som kan beläggas är att Iran använde diplomati och militärt tryck parallellt – och förberedde sig för en konfrontation som kunde bli betydligt längre än Washington hade räknat med.

Irans militära ledning fick också instruktioner att slutföra integrationen av generalstaben med Khatam al-Anbiya-centralhögkvarteret, landets viktigaste gemensamma operativa ledning. Institute for the Study of War beskrev förändringarna som ett resultat av lärdomar från krigen 2025 och 2026.

Åtgärderna visar att Iran byggde om sina militära ledningsstrukturer under pågående krig. De kan också ha stärkt Mojtaba Khameneis egen maktposition. Men påståenden om att omorganisationen genomfördes i hemlighet eller enligt en enda helt samordnad plan går längre än vad de offentliga uppgifterna visar.

Utnämningarna signalerade uthållighet – inte avmobilisering

Den nya ledningen placerade erfarna revolutionsgardister och personer med bakgrund från tidigare krig på centrala poster. Analytiker beskrev den framväxande strukturen som en kombination av inre säkerhet, militär avskräckning, offensiva möjligheter och påtryckningar kring Hormuzsundet.

Iranska företrädare och regimnära kommentarer började dessutom tala om en övergång till en ”offensiv doktrin”, där landet skulle kunna agera även utanför sina gränser. Retoriken visar en hårdare officiell hållning, men är inte ett bevis på att en viss framtida operation redan hade planerats.

Den bredare slutsatsen är ändå tydlig: Teheran monterade inte ned sin krigsapparat i väntan på en snabb uppgörelse. Man byggde i stället upp motståndskraft och förhandlingsstyrka.

Regionala attacker höll vapenvilan under ständig press

Pausen skadades upprepade gånger av militära angrepp. I juli uppgav Iran att man hade angripit amerikansk militär infrastruktur i Kuwait, Qatar och Bahrain efter amerikanska attacker mot iranska mål. Angreppen försvagade vapenvilan ytterligare.

I augusti rapporterade USA och de Iran-allierade huthierna var för sig om nya attacker mot sjöfarten, samtidigt som förhandlingarna hamnade i ännu ett dödläge. Den tillgängliga rapporteringen kopplar attackerna till den bredare påtryckningskampanjen, men visar inte att Teheran personligen beordrade varje enskild incident.

Skillnaden är viktig. Iran använde uppenbart regional militär och maritim press som ett förhandlingsverktyg, men det offentliga materialet räcker inte för att tillskriva varje handling från allierade grupper direkt iransk samordning.

Hormuzsundet blev både militär tillgång och förhandlingskort

Hormuzsundet var den centrala konfliktpunkten. Washington krävde att Iran offentligt skulle lova att stoppa attacker mot fartyg, hålla alla farleder öppna och inte ta ut några transitavgifter. Iran vägrade att avstå från kontrollen över vattenvägen.

I augusti sade iranska företrädare att sundet skulle förbli stängt om inte Washington accepterade villkor som bland annat innebar att frysta iranska tillgångar skulle frigöras och regionala konflikter avslutas. Teheran uppgav också att man inte ville diskutera en förlängning av vapenvilan förrän USA återvände till interimsavtalet och fastställde en tidsplan för sina åtaganden.

Därmed blev tillträdet till sjöfartsleden mer än en teknisk bestämmelse i vapenvilan. För Washington var en öppning av Hormuz ett praktiskt förtroendeskapande steg. För Teheran var sundet en hävstång som kunde bytas mot ekonomiska och politiska eftergifter.

Därför tolkade Washington och Teheran pausen så olika

Washington tycks ha sett promemorian som en bro till en bredare uppgörelse: stoppa attackerna, öppna sjöfarten och använda förhandlingsfönstret till att lösa de återstående konflikterna. Iran behandlade samma period som en beväpnad paus där landet kunde återställa sin ledningsförmåga, behålla möjligheten att trappa upp och förhandla utan att släppa kontrollen över sitt starkaste regionala påtryckningsmedel.

Resultatet blev en politik på två spår snarare än en traditionell fredsprocess. Iran omorganiserade sina militära och säkerhetspolitiska institutioner samtidigt som de diplomatiska kontakterna fortsatte. Men de grundläggande konflikterna om Hormuz, sanktionerna, regionala krig och kärnprogrammet förblev olösta.

Den mest hållbara slutsatsen är därför inte att Teheran i hemlighet samordnade varje utveckling. Det som kan beläggas är att Iran använde diplomati och militärt tryck parallellt – och förberedde sig för en konfrontation som kunde bli betydligt längre än Washington hade räknat med.