Vad ska islänningarna avgöra i folkomröstningen den 29 augusti?

De mest politiskt känsliga områdena återstod dock. Jordbrukskapitlet öppnades aldrig, och förhandlingarna om fisket hann inte inledas på allvar.

Fisket är fortfarande den stora stötestenen

För Island handlar EU-frågan inte bara om handel och resor, utan om kontrollen över landets viktigaste naturresurs. Fisket har både ekonomisk och symbolisk betydelse, och motståndare till medlemskap befarar att EU:s gemensamma fiskeripolitik skulle begränsa Islands möjlighet att själv bestämma över kvoter och tillträde till fiskevattnen.

Makrillen har blivit en särskilt tydlig symbol för konflikten. Förändringar i beståndens utbredning och efterföljande kvotbråk gjorde makrillen till en av de mest omstridda frågorna under den tidigare förhandlingsprocessen.

Motståndarna varnar för att EU-fartyg skulle kunna få tillträde och att Islands självständigt fastställda fångstandelar skulle kunna påverkas av den gemensamma fiskeripolitiken. Förespråkarna svarar att förhandlingarna skulle kunna leda till övergångsregler eller särskilda lösningar för Island – men det är ett förhandlingsmål, ingen garanti.

Utrikesminister Þorgerður Katrín Gunnarsdóttir har sagt att Island i ett framtida avtal skulle kräva ”suverän kontroll över allt fiske”.

Vad har förändrats sedan 2013?

Det geopolitiska läget är betydligt mer osäkert än när förhandlingarna stoppades. Rysslands krig mot Ukraina, den ökade konkurrensen i Arktis och Nordatlanten samt frågetecken kring USA:s långsiktiga pålitlighet har stärkt argumenten för en närmare politisk koppling till Europa.

Diskussionen om Grönland har också fått större plats. USA:s påtryckningar och uttalanden om det strategiskt belägna danska territoriet har riktat uppmärksamheten mot sårbarheten i säkerhetsområdet kring Grönland, Island och Storbritannien – det nordatlantiska område som ofta beskrivs som ett sammanhängande strategiskt rum.

Island är redan medlem i Nato. Anhängare av EU-medlemskap menar ändå att unionen skulle kunna ge landet större politisk och ekonomisk tyngd vid sidan av försvarsalliansen. Motståndarna anser däremot att Nato, inte EU, är den relevanta säkerhetsgarantin.

Samtidigt väntas de mer vardagliga frågorna väga tyngst för många väljare: fisket, priserna, valutan och den nationella självbestämmanderätten.

Ett ja till samtal är inte ett ja till EU

Opinionsmätningar tyder på att stödet är större för att hålla en folkomröstning och ta reda på villkoren i ett eventuellt avtal än för ett faktiskt EU-medlemskap. Europaparlamentets aktuella sammanställning beskriver ett majoritetsstöd för att inleda förhandlingar, medan stödet för medlemskap fortfarande är omstritt.

Den skillnaden är central. En väljare kan rösta ja till att återuppta samtalen utan att ha bestämt sig för medlemskap. Den utlovade andra folkomröstningen fungerar därför som en spärr: då skulle väljarna kunna ta ställning till ett konkret avtal, inklusive villkor för fisket, i stället för till ett mer abstrakt ja eller nej till EU.

Det mest försiktiga sättet att läsa opinionsläget är att valet är genuint jämnt, inte att Island redan har svängt tydligt i pro-europeisk riktning. Exakta siffror varierar beroende på hur frågan formuleras och om osäkra väljare räknas med. Det finns inte tillräckligt underlag i de tillgängliga sammanställningarna för att slå fast en enda säker procentsiffra.

Island är redan nära EU – men inte medlem

Genom Europeiska ekonomiska samarbetsområdet, EES, deltar Island redan i stora delar av EU:s inre marknad och tillämpar omfattande delar av den relevanta EU-lagstiftningen, bland annat regler om fri rörlighet.

Island ingår också i Schengensamarbetet och har därför passfri rörlighet med Schengenområdet.

EES omfattar däremot inte EU:s gemensamma jordbruks- och fiskeripolitik. Island står även utanför tullunionen och EU:s gemensamma handelspolitik. Landet väljer inte ledamöter till Europaparlamentet, utser ingen EU-kommissionär och har ingen formell rösträtt när EU stiftar lagar. EES ger alltså ett omfattande deltagande på den inre marknaden, men är inte samma sak som medlemskap.

Ett fullt medlemskap skulle normalt innebära representation och rösträtt i EU:s institutioner, deltagande i EU-budgeten, anslutning till unionens gemensamma externa handelspolitik samt tillämpning av den gemensamma jordbruks- och fiskeripolitiken.

Argumenten för och emot

Därför vill anhängarna återuppta förhandlingarna

Förespråkarna menar att Island redan inför många EU-regler genom EES utan att ha en direkt röst när reglerna beslutas. Medlemskap skulle enligt dem kunna byta ut rollen som regelmottagare mot representation och inflytande.

De ser också EU som en större politisk hemvist och som en mer förutsägbar ekonomisk ram i en tid av osäkerhet i Nordatlanten. Förhandlingar skulle dessutom kunna pröva om Island kan få särskilda lösningar som tar hänsyn till landets speciella ekonomi.

Enligt anhängarna går det inte att veta de verkliga villkoren utan att förhandla. Först då skulle Island kunna bedöma frågor som fisket, jordbruket, valutan och eventuella ekonomiska bidrag.

Därför säger motståndarna nej

Motståndarna hävdar att Island redan har den viktigaste ekonomiska fördelen – tillgången till den inre marknaden – utan att betala medlemskapets fulla politiska pris. De oroar sig för ett nettobidrag till EU-budgeten och för minskat nationellt handlingsutrymme i reglerings- och ekonomiska frågor.

De framhåller också att ett EU-medlemskap skulle ta ifrån Island möjligheten att själv förhandla fram handelsavtal, eftersom den externa handelspolitiken ligger på EU-nivå.

Jordbrukare befarar ökad konkurrens från import från EU-länder och press på nationella skyddsåtgärder. Det bidrar till att förklara varför jordbrukskapitlet aldrig öppnades under den första förhandlingsrundan.

Men den tyngsta invändningen gäller fisket. Kritikerna menar att medlemskap i den gemensamma fiskeripolitiken skulle kunna flytta beslut om kvoter och tillträde till ett EU-ramverk i stället för att låta Island behålla full nationell kontroll.

Vad händer efter omröstningen?

Den isländska regeringen beskriver processen som tvådelad: väljarna får först säga ja eller nej till att inleda samtal, och därefter ta ställning till ett eventuellt slutligt medlemsavtal.

Ett ja skulle alltså inte vara ett oåterkalleligt beslut att gå med i EU. EU-skeptiker invänder dock att nya förhandlingar i sig kan skapa politisk medvind för medlemskap och samtidigt sätta centrala nationella intressen på förhandlingsbordet.

EU:s utvidgningskommissionär Marta Kos har sagt att det går att hitta ”kreativa lösningar” för fisket i anslutningsförhandlingar, men har inte lovat att Islands krav kommer att godtas.

I Bryssel är tonen därför försiktig. EU vill inte framstå som att det ingriper i den isländska kampanjen, men ser samtidigt ett positivt resultat som en möjlig framgång för unionens utvidgning i en tid då andra utvidgningsprocesser är svåra.

Den 29 augusti avgör islänningarna således inte om landet ska bli EU-medlem. De avgör om frågan ska öppnas igen – och om Island ska försöka förhandla fram villkoren en gång till.