Masskapitulationen: 21 befälhavare och 270 stridande

Bara en dag efter guvernörens avhopp, den 13 augusti 2026, meddelade sudanesiska myndigheter att 21 RSF-befälhavare och 270 stridande från grupp 55 och 47 hade kapitulerat till de sudanesiska väpnade styrkorna i al-Dabbah . De kapitulerande styrkorna överlämnade 37 stridsfordon. RSF kommenterade inte händelsen omedelbart . Detta var en av de största enskilda kapitulationerna under hela kriget och underströk de allt djupare sprickorna inom den paramilitära gruppen, som hade visat tecken på ansträngning i månader .

Bakgrund: Arméns framgångar och RSF:s svar

Avhoppen och kapitulationerna skedde inte i ett vakuum. I slutet av juli och början av augusti 2026 vann den sudanesiska armén viktiga segrar på slagfältet. Den återtog kontrollen över en kritisk motorväg som förbinder huvudstaden Khartoum med Kordofans regionala huvudstad El-Obeid och slog tillbaka flera RSF-attacker i Darfur-regionen . Som svar på detta sände RSF-ledaren Mohamed Hamdan Daglo (”Hemedti”) ett videomeddelande där han sade till sina stridande att de var ”frigjorda” och att han släppte tyglarna för dem att slåss utan begränsningar – ett budskap som av många tolkades som ett tecken på desperation efter förlusten av den strategiska vägen .

Det mänskliga priset: över 14 miljoner på flykt och minst 52 900 döda

Krigets enorma mänskliga pris fortsatte att stiga. I mitten av augusti 2026 rapporterade UNHCR och flera humanitära organisationer att över 14 miljoner människor hade drivits från sina hem . Av dessa var cirka 11,3 miljoner internt fördrivna, medan miljoner fler hade flytt som flyktingar till grannländer som Tchad, Egypten och Sydsudan . FN beskrev situationen som ”den värsta humanitära krisen i världen” .

När det gäller dödsoffer kom den mest systematiskt förda statistiken från Armed Conflict Location & Event Data Project (ACLED), som hade registrerat 52 904 döda, både civila och kombattanter, fram till juni 2026 . Storbritanniens inrikesministerium (UK Home Office) angav i ett policyprotokoll från juli 2026 denna siffra som den bästa tillgängliga systematiskt förda statistiken, men konstaterade att totala uppskattningar från andra källor varierar kraftigt, från 20 000 till 150 000, på grund av extrem underrapportering . Vissa FN-källor har angett ett högre antal civila dödsoffer på cirka 59 000 .

Masskapitulationen: 21 befälhavare och 270 stridande

Bara en dag efter guvernörens avhopp, den 13 augusti 2026, meddelade sudanesiska myndigheter att 21 RSF-befälhavare och 270 stridande från grupp 55 och 47 hade kapitulerat till de sudanesiska väpnade styrkorna i al-Dabbah . De kapitulerande styrkorna överlämnade 37 stridsfordon. RSF kommenterade inte händelsen omedelbart . Detta var en av de största enskilda kapitulationerna under hela kriget och underströk de allt djupare sprickorna inom den paramilitära gruppen, som hade visat tecken på ansträngning i månader .

Bakgrund: Arméns framgångar och RSF:s svar

Avhoppen och kapitulationerna skedde inte i ett vakuum. I slutet av juli och början av augusti 2026 vann den sudanesiska armén viktiga segrar på slagfältet. Den återtog kontrollen över en kritisk motorväg som förbinder huvudstaden Khartoum med Kordofans regionala huvudstad El-Obeid och slog tillbaka flera RSF-attacker i Darfur-regionen . Som svar på detta sände RSF-ledaren Mohamed Hamdan Daglo (”Hemedti”) ett videomeddelande där han sade till sina stridande att de var ”frigjorda” och att han släppte tyglarna för dem att slåss utan begränsningar – ett budskap som av många tolkades som ett tecken på desperation efter förlusten av den strategiska vägen .

Det mänskliga priset: över 14 miljoner på flykt och minst 52 900 döda

Krigets enorma mänskliga pris fortsatte att stiga. I mitten av augusti 2026 rapporterade UNHCR och flera humanitära organisationer att över 14 miljoner människor hade drivits från sina hem . Av dessa var cirka 11,3 miljoner internt fördrivna, medan miljoner fler hade flytt som flyktingar till grannländer som Tchad, Egypten och Sydsudan . FN beskrev situationen som ”den värsta humanitära krisen i världen” .

När det gäller dödsoffer kom den mest systematiskt förda statistiken från Armed Conflict Location & Event Data Project (ACLED), som hade registrerat 52 904 döda, både civila och kombattanter, fram till juni 2026 . Storbritanniens inrikesministerium (UK Home Office) angav i ett policyprotokoll från juli 2026 denna siffra som den bästa tillgängliga systematiskt förda statistiken, men konstaterade att totala uppskattningar från andra källor varierar kraftigt, från 20 000 till 150 000, på grund av extrem underrapportering . Vissa FN-källor har angett ett högre antal civila dödsoffer på cirka 59 000 .