Sudans inbördeskrig i mitten av augusti 2026: RSF:s sammanbrott accelererar – guvernör hoppar av och hundratals kapitulerar

I mitten av augusti 2026 inleddes en ny fas i Sudans inbördeskrig. Paramilitära Rapid Support Forces (RSF), som redan var hårt pressade, drabbades av en rad bakslag som signalerade ett accelererande internt sammanbrott: guvernören i Kordofan-regionen, som utsetts av RSF, hoppade av, den hittills största samordnade kapitulationen av befälhavare och stridande ägde rum, och den humanitära katastrofen fortsatte att förvärras – konflikten är nu världens största flyktingkris. Här följer en sammanställning av de viktigaste händelserna och deras sammanhang.

Guvernörens avhopp – ett politiskt bakslag för RSF

Det mest betydande politiska slaget mot RSF kom den 12–13 augusti 2026, då Hamad Mohamed Hamed, RSF:s guvernör i Kordofan-regionen, avgick i ett direktsänt tal på Al Arabiya och hoppade över till den sudanesiska armén . I sitt uttalande uppmanade Hamed andra RSF-stridande att ”återvända till fosterlandets famn” och anklagade den paramilitära gruppen för att underblåsa stamhat och förstöra städer . Flera analytiker påpekade att avhoppet från en högt uppsatt politisk utsedd person punkterade RSF:s image av enighet, och att det skedde samtidigt som armén satte hårt militärt tryck i Nordkordofan .

Masskapitulationen: 21 befälhavare och 270 stridande

Bara en dag efter guvernörens avhopp, den 13 augusti 2026, meddelade sudanesiska myndigheter att 21 RSF-befälhavare och 270 stridande från grupp 55 och 47 hade kapitulerat till de sudanesiska väpnade styrkorna i al-Dabbah . De kapitulerande styrkorna överlämnade 37 stridsfordon. RSF kommenterade inte händelsen omedelbart . Detta var en av de största enskilda kapitulationerna under hela kriget och underströk de allt djupare sprickorna inom den paramilitära gruppen, som hade visat tecken på ansträngning i månader .

Bakgrund: Arméns framgångar och RSF:s svar

Avhoppen och kapitulationerna skedde inte i ett vakuum. I slutet av juli och början av augusti 2026 vann den sudanesiska armén viktiga segrar på slagfältet. Den återtog kontrollen över en kritisk motorväg som förbinder huvudstaden Khartoum med Kordofans regionala huvudstad El-Obeid och slog tillbaka flera RSF-attacker i Darfur-regionen . Som svar på detta sände RSF-ledaren Mohamed Hamdan Daglo (”Hemedti”) ett videomeddelande där han sade till sina stridande att de var ”frigjorda” och att han släppte tyglarna för dem att slåss utan begränsningar – ett budskap som av många tolkades som ett tecken på desperation efter förlusten av den strategiska vägen .

Det mänskliga priset: över 14 miljoner på flykt och minst 52 900 döda

Krigets enorma mänskliga pris fortsatte att stiga. I mitten av augusti 2026 rapporterade UNHCR och flera humanitära organisationer att över 14 miljoner människor hade drivits från sina hem . Av dessa var cirka 11,3 miljoner internt fördrivna, medan miljoner fler hade flytt som flyktingar till grannländer som Tchad, Egypten och Sydsudan . FN beskrev situationen som ”den värsta humanitära krisen i världen” .

När det gäller dödsoffer kom den mest systematiskt förda statistiken från Armed Conflict Location & Event Data Project (ACLED), som hade registrerat 52 904 döda, både civila och kombattanter, fram till juni 2026 . Storbritanniens inrikesministerium (UK Home Office) angav i ett policyprotokoll från juli 2026 denna siffra som den bästa tillgängliga systematiskt förda statistiken, men konstaterade att totala uppskattningar från andra källor varierar kraftigt, från 20 000 till 150 000, på grund av extrem underrapportering . Vissa FN-källor har angett ett högre antal civila dödsoffer på cirka 59 000 .