Irans krav för att öppna Hormuzsundet: kontroll, avgifter och ett dödläge som förlamar världssjöfarten

Iran insisterade på rätten att ta ut obligatoriska avgifter av fartyg som passerar sundet, och behandlade vattenvägen som under sin egen myndighet . Teheran signalerade att man kunde återuppta avgiftsuttaget redan i mitten av augusti 2026 om ingen överenskommelse nåddes . Avgörande var att iranska källor uppgav att Teheran inte skulle diskutera andra fredsfrågor förrän kontrollen över Hormuzsundet var avgjord , vilket gjorde sundet till det centrala hindret i varje bredare diplomatisk process.

Hinder 1: USA:s sanktioner och militära blockad

USA hade i juli 2026 återinfört en marin blockad av iranska hamnar, och endast en handfull fartyg passerade dagligen – så få som tre råvarufartyg vissa dagar . USA:s position har konsekvent varit att man inte kommer att acceptera iransk kontroll över den internationella vattenvägen . Den 17 juni undertecknade president Donald Trump och Irans president Masoud Pezeshkian en avsiktsförklaring om en 60 dagars säker passage utan avgifter, men den bredare sanktionsarkitekturen och den militära närvaron är fortfarande stora hinder . USA har också uttryckligen avvisat idén om avgifter och upprepat att Hormuz är en internationell vattenväg som bör vara fri från iransk kontroll eller begränsningar .

Hinder 2: Försäkringskrisen som stängde sundet först

Kanske det mest svårlösta hindret – och det som gjorde sundet i praktiken ofarbart redan före den fulla militära eskaleringen – är kollapsen av marknaden för sjöfartsförsäkringar. Stora marina försäkringsbolag, inklusive Gard, Skuld, NorthStandard, London P&I Club och American Club, sade upp krigsriskförsäkringar för fartyg i Gulfregionen från och med början av mars 2026, med uppsägningar från den 5 mars .

Krigsriskpremierna, som före konflikten låg på cirka 0,125–0,25 % av fartygets värde per passage, steg till så höga som 10 % . Den 8 juli hade vissa krigsriskförsäkrare rekommenderat rederier att helt pausa alla resor genom Hormuz, medan andra granskade villkoren efter förnyade attacker . Försäkringskrisen blev självförstärkande: även om en politisk överenskommelse undertecknades, kunde fartygen inte få tillgänglig eller överkomlig täckning för att återuppta trafiken. En branschanalytiker noterade att sundet var "de facto stängt eftersom många försäkringsbolag har slutat försäkra fartyg som passerar" , och att försäkringsindragningen – inte den militära blockaden – var den främsta orsaken till trafikkollapsen .

Hinder 3: Omans avgiftsmodell – frivilligt eller obligatoriskt?

De motstridiga visionerna om hur sundet ska styras utgör en grundläggande oenighet som ingen medling hittills har löst. Oman, med stöd från Gulfstaterna, lade den 28 juli fram ett förslag till Iran om ett gemensamt regionalt förvaltningssystem med endast frivilliga avgifter – intäkterna skulle finansiera navigation, miljöskydd och sjöräddning, modellerat efter systemet i Malackasundet . Det omanska förslaget uteslöt uttryckligen att Iran skulle utöva ensam kontroll över vattenvägen .

Irans motförslag avvisade frivilligheten och insisterade på obligatoriska, iransk styrda avgifter som en symbol för suveränitet och intäkter . Irans biträdande utrikesminister Kazem Gharibabadi sade att Teheran avvisade ett omanskt förslag om en lika 50-50 fördelning av transitrutterna, eftersom en sådan plan inte tog hänsyn till Teherans säkerhetsproblem förrän långsiktig regional stabilitet uppnåtts . Kärnan i tvisten är obligatoriska kontra frivilliga avgifter och ensidig kontra gemensam förvaltning – en regeringsfråga som speglar fundamentalt olika syn på internationell rätt, suveränitet och sundets status.

Hinder 4: Bredare politiskt dödläge

Även om ett föreslaget avtal i början av augusti 2026 enligt uppgift erbjöd Iran kontroll över inkommande fartyg i utbyte mot återöppning, fortsatte USA att motsätta sig alla arrangemang som erkänner iransk myndighet över vattenvägen . Irans ledning har också sagt att sundet inte kommer att öppnas förrän USA "rättar till sitt beteende" , vilket antyder politiska villkor långt bortom de snäva sjöfartslogistiska frågorna. Gapet mellan Irans krav på ensidig kontroll och USA:s position att vattenvägen ska förbli fri från iransk myndighet har visat sig omöjligt att överbrygga under flera medlingsomgångar ledda av Oman och Qatar .