Den viktigaste drivkraften är EU:s tullmur. Kinesiskt tillverkade elbilar omfattas av en EU-tull på 27 procent, och fordon som byggs i Turkiet skulle fortfarande möta tullar vid export till EU. Därför har produktion direkt i ett EU-land blivit mer attraktiv än att tillverka i Turkiet och därefter sälja in på unionens marknad .
BYD uppges dessutom leta efter ytterligare en europeisk monteringsanläggning, sannolikt genom att ta över en befintlig fabrik i södra Europa. Spanien finns med på företagets lista över möjliga länder .
Fabriken i Szeged är BYD:s första anläggning för personbilar i Europa, men tidplanen har ändrats flera gånger:
Den första modellen som väntas lämna produktionslinan är den kompakta elbilen BYD Seagull . Reuters rapporterade tidigare att fabriken skulle gå under sin fulla kapacitet under åtminstone de två första åren. Produktionen under 2026 väntades då bli några tiotusentals fordon, långt under den planerade årskapaciteten på 300 000 bilar .
Turkiets industri- och teknikministerium stoppade BYD:s importtullbefrielse i början av 2026 efter att Manisa-projektet enligt myndigheterna inte hade visat ”några framsteg under en längre tid” .
Själva investeringsavtalet från 2024 gäller fortfarande formellt. Det innebär att BYD:s skyldigheter och de garantier som lämnats till staten också kvarstår. Om företaget inte genomför investeringen kan Turkiet, enligt avtalet och turkisk lag, kräva tillbaka de förmåner som redan har beviljats – med ränta .
Industriminister Mehmet Fatih Kacir sade i juli 2026 till ledamöter i parlamentet att rättsliga åtgärder kommer att inledas om BYD formellt ställer in projektet . Turkiska medier har rapporterat att regeringen vill återkräva samtliga skatteförmåner med ränta .
Effekten märktes snabbt på BYD:s lokala försäljning. Företaget sålde 152 fordon i Turkiet i maj 2026, jämfört med 3 866 i januari, efter att tullbefrielsen försvunnit .
Den pausade fabriken har också blivit ett anseendeproblem för Kina i Turkiet, som är en viktig strategisk och ekonomisk partner. Enligt Middle East Eye ökade den kinesiska regeringen sina PR-insatser i landet efter att BYD-projektet fallit samman. En turkisk regeringskonsult beskrev insatsen som en ”propagandablitz” .
Kampanjen omfattar bland annat:
Den 4 augusti publicerade CGTN en opinionsartikel om 55 år av relationer mellan Kina och Turkiet, med betoning på en ”gemensam framtid” . Samma dag publicerade China Daily artikeln ”From Bosporus to Yangtze: Turkiye-China ties at 55” . Publiceringarna kan ses som delar av Pekings försök att flytta fokus från investeringskonflikten och understryka att relationen är större än BYD-affären.
Kinas handelsministerium har samtidigt uppmanat kinesiska biltillverkare att behålla avancerad elbilsteknik i hemlandet och särskilt pekat ut Turkiet och Indien som marknader där företagen bör vara försiktiga .
Det tillgängliga källmaterialet ger ingen aktuell och verifierad uppdatering om BYD:s planerade monteringsanläggning i Malaysia. Någon säker tidplan eller bekräftad förändring av projektet kan därför inte anges.
Det saknas också tillförlitliga uppgifter i materialet om BYD:s globala försäljning i juli 2026 och företagets europeiska marknadsandel under året. Kina lämnade in ett klagomål till Världshandelsorganisationen, WTO, mot Turkiets ytterligare tull på 40 procent för kinesiska elbilar i oktober 2024, men något WTO-avgörande finns inte belagt i de tillgängliga källorna .
BYD-affären illustrerar en central målkonflikt. För att kunna konkurrera på EU-marknaden behöver kinesiska elbilstillverkare bygga lokalt innanför tullmuren. Men när investeringar i andra länder pausas kan tidigare löften om jobb, fabriker och skatteintäkter snabbt förvandlas till politiska konflikter.
För Ankara var avtalet från 2024 ett prestigeprojekt och ett bevis på Turkiets ambition att bli ett nav för elbilstillverkning. När BYD i stället prioriterar Ungern uppfattas det som att Turkiet har valts bort .
För Peking handlar följderna därför inte bara om en fabrik. Kina måste samtidigt försvara företagens affärsbeslut, begränsa skadan på landets anseende och hålla fast vid de bredare relationerna med Turkiet. Ankara förbereder under tiden ett möjligt återkrav på de ekonomiska förmånerna – vilket gör den pausade investeringen till en fråga om både handelspolitik och diplomati .