Rymdskrot faller till jorden varje vecka – rättssystemet saknar svar

Kenya Space Agency identifierade föremålet som en så kallad separationsring från en bärraket. Sådana delar är normalt konstruerade för att brinna upp vid återinträdet i atmosfären eller falla ner över obebodda områden. Den här gången nådde ringen marken nästan intakt .

Myndigheten beskrev först händelsen som ett ”isolerat fall”. Men enligt en granskning från The New York Times är den snarare ett tydligt exempel på en växande global trend .

Ett allt större problem ovanför våra huvuden

Mängden föremål i omloppsbana har ökat kraftigt i takt med att både stater och privata företag skjuter upp fler raketer och satelliter.

• Det finns uppskattningsvis 140 miljoner delar av rymdskrot större än en millimeter i omloppsbana runt jorden .
• Så många som fyra SpaceX-satelliter i Starlink-konstellationen kan falla tillbaka genom atmosfären varje dag. Andra uppskattningar ligger på en till två per dag, med prognoser på upp till fem när nätverket växer .
• Den amerikanska rymdstyrkan utfärdade nästan 820 varningar om föremål som skulle återinträda i atmosfären under det senaste året. För tio år sedan var motsvarande siffra omkring 110, samtidigt som antalet uppskjutningar globalt ungefär har fyrdubblats .
• Omkring 20 000 föremål övervakas i låg omloppsbana runt jorden. Av dem är cirka 12 000 aktiva satelliter, varav ungefär 8 500 tillhör Starlink .
• Nästan hälften av alla spårade objekt, 47 procent, beskrivs som okontrollerbart skrot utan något pågående uppdrag eller annat syfte .

Det är framför allt större delar som når marken. Enligt rymdövervakare faller nu stora delar av rymdutrustning tillbaka till jorden ungefär en gång i veckan . Det mesta brinner upp eller hamnar i havet – men det går inte att räkna med att varje del gör det.

Därför går det nästan inte att veta var skrotet landar

Ett föremål som återinträder i atmosfären följer inte en exakt och förutsägbar bana. Atmosfärens tillstånd, föremålets riktning och flera andra faktorer påverkar både hur det bryts sönder och var resterna kan slå ner.

I praktiken kan experter ofta inte begränsa nedslagsplatsen förrän bara minuter återstår. Varningar till människor på marken riskerar därför att bli antingen för oprecisa eller för sena för att vara användbara .

Nedslaget nära Mukuku registrerades av en seismometer omkring 80 kilometer bort. Det verkar vara första gången ett nedslag av rymdskrot har dokumenterats av ett seismiskt instrument . Ingen skadades och inga större skador rapporterades. Forskarna bakom studien påpekade samtidigt att ett föremål av samma storlek i ett tätbefolkat område som Nairobi hade kunnat få allvarliga konsekvenser .

Liknande händelser har redan inträffat på andra platser. En del från en SpaceX-farkost har träffat ett hus i Florida, en kinesisk satellit gick sönder över Kanarieöarna och metallföremål från rymden har spolats upp på stränder i Australien .

Vem betalar om rymdskrot förstör ditt hem?

Den internationella rymdrätten innehåller regler om ansvar. Enligt 1972 års ansvarskonvention kan den stat som står bakom en uppskjutning hållas ansvarig för skador som orsakas av dess rymdföremål .

Men regelverket skapades under en tid då uppskjutningar var ovanliga och i huvudsak statliga projekt. Det är sämre anpassat till dagens situation, där uppskjutningarna är betydligt fler och privata bolag som SpaceX spelar en central roll .

Den mest slående luckan är att inget land hittills framgångsrikt har krävt ersättning efter ett nedslag av rymdskrot . Det är svårt att bevisa vem som bär skulden, vilket föremål som orsakade skadan och om kraven uppfyller de juridiska villkoren. För länder med begränsade resurser kan det dessutom vara svårt att övervaka återinträden, samla teknisk bevisning och driva ett ärende genom internationella processer .

I Mukuku har det inte betalats ut någon ersättning och inget formellt ansvar har medgetts. Metallringen finns fortfarande i Kenya Space Agencys förvar – medan frågan om vem som skickade upp den, och vem som ska stå för kostnaderna, förblir obesvarad .

De fattigaste samhällena bär en större risk

Rymdskrot kan falla ner var som helst, men riskerna är inte jämnt fördelade. Samhällen i utvecklingsländer har ofta mindre möjlighet att få tillgång till varningar, undersöka ett nedslag eller kräva ansvar av de aktörer som kontrollerar uppskjutningarna .

Flera juridiska analyser har kommit fram till att dagens regler inte är tillräckligt flexibla för att fördela ansvaret för att avlägsna rymdskrot . Ett förslag är ett internationellt avtal med en årlig avgift som beräknas utifrån den totala vikten av ett lands satelliter. Pengarna skulle kunna gå till en ersättningsfond som hjälper drabbade länder utan att de först behöver bevisa vem som gjort fel .

Det skulle flytta en del av kostnaden från de människor som råkar befinna sig under nedslagsbanan till de länder och företag som tjänar på verksamheten i rymden.

Risken väntas öka

USA:s luftfartsmyndighet FAA beräknar att fallande rymdskrot år 2035 kan innebära en förväntad risk på 0,6 dödsfall per år. Det är första gången en federal modell kopplar en sådan dödsrisk till kommersiella satelliter .

Samtidigt kan klimatförändringarna göra problemet ännu svårare. En studie från MIT visar att höga halter av växthusgaser påverkar atmosfären på ett sätt som försvagar den naturliga kraft som normalt hjälper till att dra ner satelliter och annat material ur omloppsbanan. Då kan mer skrot bli kvar längre i rymden .

Mukuku-ringen blev en konkret påminnelse om att rymdtrafikens konsekvenser inte stannar ovanför jorden. Frågan är inte längre bara hur vi håller omloppsbanorna rena – utan också vem som tar ansvar när nästa metallbit faller ner på någons mark.