Kinas tysta oljekoll bromsade Hormuzkrisen – och avväpnade Irans oljehot

Många bedömare räknade därför med att Brentoljan skulle rusa över 200 dollar per fat. I stället låg priset kvar omkring 100–110 dollar i flera månader . Den främsta förklaringen var inte en plötslig våg av ny produktion eller enbart Internationella energiorganet IEA:s rekordstora lagerutsläpp på 400 miljoner fat . Det var Kina – världens största råoljeimportör – som tyst drog sig tillbaka från marknaden.

Mellan februari och juni minskade Kinas sjöburna råoljeimport från ett femårssnitt på 11,5 miljoner fat per dag till omkring 8 miljoner fat per dag. I juni föll ankomsterna till 5,96 miljoner fat per dag, den lägsta nivån på mer än ett decennium . Kina tog alltså bort ungefär lika mycket efterfrågan som den oljetillförsel som försvann. Därmed fick den globala marknaden en oväntad stötdämpare.

Tre verktyg bakom Kinas tysta marknadsingripande

1. Kraftigt minskad råoljeimport

Efter den amerikansk-israeliska attacken mot Iran den 28 februari minskade Kina sina råoljeinköp med omkring 3,5 miljoner fat per dag i genomsnitt . I juni motsvarade de sjöburna leveranserna bara omkring 40 procent av nivåerna före kriget – ett fall som tog importen till den lägsta nivån på över tio år .

Detta var inte bara en automatisk följd av blockaden. Kina valde att köpa betydligt mindre. När den kinesiska efterfrågan försvann kunde fler laster från Mellanöstern säljas till andra köpare, samtidigt som konkurrensen om de tillgängliga faten minskade . Reuters Breakingviews sammanfattade effekten som att marknaden påverkades ”främst av vad Kina inte har gjort” .

2. Stopp för bränsleexport och lägre raffinering

I början av mars instruerade kinesiska myndigheter landets största raffinaderier att pausa exporten av diesel, bensin och flygbränsle . Den 12 mars stoppades även exportlaster av raffinerade produkter som ännu inte hade tullklarerats .

Åtgärden styrde mer av raffinaderiernas produktion till den inhemska marknaden. Samtidigt minskade raffinaderiernas totala genomströmning för att kompensera för de lägre råoljeleveranserna. Minst två stora raffinaderier drog ned produktionen, och Kinas export av lätta och medeltunga destillat föll till den lägsta nivån på fem år i april .

Strategin bidrog till att säkra Kinas egen bränsleförsörjning, men innebar också mindre tillgång på raffinerade produkter för andra länder i Asien .

3. Uttag ur kommersiella och strategiska lager

I juni började Kina enligt uppskattningar från Vortexa, Kpler och Energy Aspects att använda kommersiella råoljelager i en takt på omkring 1 miljon fat per dag . Det motsvarade ungefär en tredjedel av den råolja som landet inte längre tog emot och hjälpte till att hålla den inhemska försörjningen igång.

Kina gick in i krisen med vad som bedöms vara världens största samlade oljelager. Uppskattningarna varierar mellan 900 miljoner och 1,4 miljarder fat – mer än de 32 IEA-länderna hade tillsammans enligt vissa beräkningar . IEA:s medlemsländer genomförde visserligen ett rekordstort samordnat lagerutsläpp, men Kina agerade utanför IEA:s ramverk .

Därför stannade oljepriset under 120 dollar

Hormuzkrisen innebar att omkring 13 miljoner fat per dag som mest fastnade bakom flaskhalsen, inklusive Irans förlorade export och fartyg som inte längre kunde passera . Med ett så stort utbudsbortfall borde priserna enligt grundläggande marknadslogik ha rusat kraftigt.

Men både utbud och efterfrågan föll samtidigt. Den globala förlusten på omkring 10 miljoner fat per dag möttes av ett efterfrågebortfall i ungefär samma storleksordning, framför allt genom Kinas minskade import. När Kina slutade konkurrera om sjöburna oljelaster frigjordes volymer för andra köpare och den omedelbara prispressen minskade .

Ökad produktion i USA och andra länder utanför Mellanöstern bidrog också till att stabilisera marknaden, men Kinas importminskning var den enskilt största faktorn .

Fem geopolitiska följder

1. Irans oljehot tappade kraft

Irans långvariga strategiska antagande var att en stängning av Hormuzsundet skulle få oljepriset att stiga över 200 dollar och tvinga omvärlden att pressa Washington till återhållsamhet . Den uteblivna prischocken visade att antagandet inte längre är självklart.

Kina neutraliserade i praktiken en stor del av Irans ekonomiska påtryckningsmedel utan militär insats eller offentligt politiskt besked. Iranska medier började till och med öppet fråga om Kina i tysthet hade avväpnat landets oljeverktyg .

2. Kina visade upp ett eget energisäkerhetssystem

Peking demonstrerade att landet kan klara – och delvis neutralisera – en stängning av världens viktigaste oljeflaskhals genom en kombination av stora lager, raffinaderikontroll och minskad efterfrågan .

Det är en nationell kapacitet som få andra stora oljeimportörer kan kopiera i samma skala. Kinas möjlighet att tillfälligt lämna marknaden gör dessutom landet till en ny typ av energipolitisk maktfaktor: en svängkonsument som kan påverka priset genom att köpa mindre.

3. En modell för ”tyst” energidiplomati

Peking meddelade aldrig formellt att importminskningen var ett politiskt ingrepp. Förändringen syntes i tull- och transportdata, men presenterades inte som en samlad strategi.

Denna otydlighet ger Kina handlingsutrymme. Landet kan hänvisa till marknadsförhållanden och samtidigt uppnå ett geopolitiskt resultat som gynnar både den egna försörjningen och andra oljeimporterande länder. Modellen kan bli ett mönster för hur Kina agerar i framtida kriser.

4. Olj allianser kan ritas om

När Kina drog ned på spotköpen kunde råolja från Mellanöstern gå till andra asiatiska och västerländska köpare. När Kina senare återvänder till marknaden kan landet därför ha möjlighet att förhandla fram bättre villkor eller stärka relationerna med sina leverantörer .

Samtidigt kan krisen få andra länder att ompröva hur beroende den globala oljemarknaden är av en stabil kinesisk efterfrågan. Kina har i årtionden varit en motor för oljeimportens tillväxt. Nu har landet visat att det också kan trycka på bromsen.

5. Prisstödet är tillfälligt

Den kinesiska strategin har tydliga gränser. Strategiska och kommersiella lager kan inte tömmas i samma takt hur länge som helst. Lägre raffinering begränsar dessutom den ekonomiska aktiviteten på hemmaplan.

När Hormuzsundet öppnas igen kan Kinas återkomst till marknaden skapa en ny efterfrågevåg och driva priserna uppåt . Société Générale och andra bedömare har varnat för att de globala lagren minskar i en ohållbar takt och att dagens prisdämpning därför kan bli kortvarig .

Slutsatsen: Kina blev marknadens stötdämpare

Kinas kraftigt minskade oljeimport var den starkaste enskilda faktorn bakom att Hormuzkrisen inte utvecklades till den globala energikatastrof som många hade befarat. Genom att dra ned på efterfrågan ungefär i takt med att utbudet försvann kunde Peking bidra till att hålla oljepriset under 120 dollar och samtidigt minska effekten av Irans viktigaste ekonomiska påtryckningsmedel.

Krisen visade en ny sida av kinesisk stats- och energipolitik: förmågan att agera som en svängkonsument på världens oljemarknad. Den stora frågan framåt är hur länge den stötdämparen håller – och vad som händer när Kina börjar köpa stort igen.