Kommissionen består enligt förbundsdagens uppgifter av 13 sakkunniga . Den ska bland annat undersöka:
Detta är ett steg bort från den breda och i praktiken relativt symboliska Kinapolitik som formulerades 2023. Nu ska beroendena kartläggas och omvandlas till konkreta rekommendationer för lagstiftning och ekonomisk politik .
Den tyska regeringens nya genomgång riktas särskilt mot sektorer där handel och säkerhet går in i varandra: energi, råvaror och samhällsviktig infrastruktur . Målet är att identifiera var Kina har så kallade hävstångspunkter – områden där exportbegränsningar, investeringar eller marknadsdominans snabbt kan påverka tysk industri.
En analys från MERICS och Hinrich Foundation pekar på tre problem som förstärker varandra. För det första klättrar kinesiska företag snabbt uppåt i värdekedjorna och konkurrerar nu inom mer avancerad tillverkning. För det andra är Tyskland i vissa fall nära helt beroende av Kina för kritiska råvaror. För det tredje kan tyska företags investeringar i Kina i sig skapa strategiska beroenden .
Den europeiska centralbanken har samtidigt konstaterat att kinesisk konkurrens inte längre är begränsad till lågprisvaror. Den omfattar även fordon, specialiserade maskiner och andra produkter med högt förädlingsvärde .
Frankrikes Haut-Commissariat au Plan, ett rådgivande organ för strategi och planering, publicerade den 9 februari 2026 en skarp analys av Kinas industriella expansion. Rapporten beskriver utvecklingen som en kinesisk ”ångvält” som pressar Europas industri .
Enligt rapporten kan upp till 55 procent av EU:s tillverkningsproduktion på den inhemska marknaden på medellång sikt utsättas för kinesisk konkurrens om trenden fortsätter. Exponeringen är särskilt stor inom bland annat fordonsindustri, maskiner, kemi och elektronik. För Tyskland anges andelen till omkring 70 procent i rapportens beräkningar .
Frankrikes rådgivare lyfter fram två mycket långtgående alternativ: en generell tull på 30 procent på kinesisk import till EU, eller en försvagning av euron med 20–30 procent mot renminbin . Rapporten hävdar också att kinesiska tillverkare i vissa branscher kan producera ungefär fyra gånger snabbare och till en fjärdedel av kostnaden jämfört med europeiska konkurrenter .
Trycket kommer inte bara från regeringar. Den italienska branschorganisationen UCIMU, som företräder tillverkare av maskinverktyg, uppmanade den 27 juli 2026 EU att förstärka sina handelsskydd mot kinesiska konkurrenter .
Organisationen pekar på att kinesisk export av metallbearbetande maskinverktyg har ökat kraftigt, samtidigt som Italiens andel av den globala exporten och försäljningen till Kina har minskat . UCIMU varnar för att Europas position inom denna strategiskt viktiga och högvärdiga sektor annars riskerar att försvagas ytterligare.
Redan i maj uppmanade Frankrike, Italien och Spanien EU att skärpa och snabba på reformerna av unionens handelsskydd. Flera länder vill särskilt kunna agera snabbare mot lågprisimport som de anser hotar europeisk industrikapacitet .
EU har nu tagit vissa konkreta steg. Från och med den 1 juli 2026 höjdes tullarna på stålimport till 50 procent samtidigt som de tullfria importkvoterna halverades. Samma dag infördes också en avgift på 3 euro för varje mindre försändelse som förs in i EU, en åtgärd som framför allt påverkar plattformar som Shein och Temu .
Europeiska kommissionen diskuterar dessutom en bredare omläggning av unionens ekonomiska säkerhetspolitik. Utmaningen är att skydda europeisk industri utan att utlösa ett fullskaligt handelskrig med Kina .
Peking har återkommande avvisat EU:s och USA:s anklagelser om att kinesisk industri präglas av statligt driven överkapacitet, särskilt inom elfordon, stål och grön teknik. Kinas officiella linje är att produktionen speglar marknadsefterfrågan, teknisk innovation och konkurrensfördelar – inte överproduktion som styrs fram av staten.
Det är en central konfliktlinje i handelssamtalen. Europeiska regeringar och företag ser ett växande exporttryck och snedvriden konkurrens, medan Kina hävdar att europeiska handelshinder i praktiken syftar till att skydda mindre konkurrenskraftiga producenter.
Tyskland har gått från att tala om en allmän Kinistrategi till att systematiskt granska vilka ekonomiska beroenden som kan bli säkerhetspolitiska problem. Rekordunderskottet på 87 miljarder euro, sårbarheten för kinesiska råvaruleveranser och den hårdnande konkurrensen inom avancerad industri har gjort frågan svår att skjuta på framtiden.
Förbundsdagens kommission ska nu ge granskningen politisk tyngd. Samtidigt pressar Frankrike och Italien EU att agera snabbare. Bryssel har börjat höja vissa handelsskydd, men den större frågan kvarstår: hur kan Europa minska sitt beroende av Kina utan att samtidigt förlora de marknader och leveranskedjor som fortfarande är viktiga för den europeiska ekonomin?