Irans ledarskap spricker – den växande klyftan om diplomati och krigsstrategi mot USA

Irans högste ledare Ali Khameneis död i februari 2026 – i en israelisk-amerikansk attack – kastade regimen in i den djupaste interna krisen sedan revolutionen 1979 . Även om maktskiftet gick snabbt och Khameinis son Mojtaba i mars utsågs till ny högste ledare, har de institutionella striderna som följt varit långt ifrån överlagda .

En sällsynt offentlig dispyt i Expertsamlingen, revolutionsgardets (IRGC:s) dokumenterade blockering av diplomatisk flexibilitet, och president Pezeshkians defensiva hållning kring Islamabad-MoU pekar alla mot en ledning som inte kan upprätthålla enighet – och en ökad risk för en återgång till militär konfrontation med USA.

Expertsamlingens sällsynta offentliga spricka

Det tydligaste tecknet på intern splittring kom den 29 juni 2026, då 63 av de 88 ledamöterna i Expertsamlingen – det prästkollegium som utser och övervakar den högste ledaren – utfärdade ett gemensamt uttalande som uppmanade Irans förhandlare att hålla fast vid de röda linjer Khamenei satt upp för samtalen med USA . Uttalandet riktade sig formellt till ”det iranska folket”, men texten lästes snarast som en direkt varning till högste ledaren Mojtaba Khamenei och president Pezeshkian .

I ett ytterst ovanligt drag tillrättavisade Expertsamlingens eget sekretariat undertecknarna offentligt bara timmar senare, med hänvisning till att uttalandet bröt mot sedvanlig procedur och att kollegiet borde ha bevarat sin enighet . Iran International beskrev händelsen som en ”sällsynt offentlig dispyt” inom en institution som normalt håller en låg profil . Kontroversen slutade inte där: ultra-hårdföra parlamentsledamöter från Paydarifronten (Stabilitetsfronten) släppte därefter ett eget uttalande som stödde Expertsamlingsledamöternas kritik mot USA-avtalet .

IRGC stoppar flexibel diplomati

Revolutionsgardet (IRGC) har spelat en central roll i att begränsa Irans diplomatiska utrymme. Enligt ISW:s rapportering från april 2026 blockerade IRGC:s befälhavare, brigadgeneral Ahmad Vahidi, och hans inre krets upprepade gånger försök från talmannen Mohammad Bagher Ghalibaf och andra ”pragmatiska” företrädare att föra regimen mot en mer flexibel förhandlingsposition. Vahidi tycks ha gått segrande ur denna interna maktkamp och intagit en maximalistisk och kompromisslös hållning som Ghalibaf saknat inflytande att ändra .

En IRGC-anknuten nyhetsbyrå (Fars) signalerade i maj 2026 att samtalen skulle misslyckas om inte USA visade flexibilitet, samtidigt som den insisterade på att Iran inte skulle diskutera sitt kärnenergiprogram – i praktiken ett sätt att krympa det diplomatiska utrymmet ytterligare .

President Pezeshkians försvar av MoU

President Masoud Pezeshkian har hamnat i en svår position där han tvingas försvara Islamabad-MoU – det 14-punktsavtal som slöts med USA den 17 juni 2026 – mot interna kritiker . Han har offentligt insisterat på att avtalet nåddes ”i full samordning med högste ledaren Mojtaba Khamenei och med stöd av det högsta nationella säkerhetsrådet” . Pezeshkian framställde avtalet som en ”diplomatisk framgång” och varnade för att Iran endast skulle hålla sina åtaganden om USA gjorde detsamma, samtidigt som han kallade Trumps militära påtryckningar för ”irrationellt skrävel” .

Högste ledaren Mojtaba Khamenei själv medgav ett betydande internt spänningsförhållande: han godkände MoU:t ”trots en annan uppfattning” efter att ha fått försäkringar från Pezeshkian .

Ingen central auktoritet – och risk för ytterligare konfrontation

Den kanske mest avgörande faktorn bakom den interna klyftan är frånvaron av en ledare med den ackumulerade auktoritet som Ali Khamenei hade. Bloomberg rapporterade i början av mars 2026 att det krigsråd som efterträdde Khamenei ”blottlade splittringen mellan politiska fraktioner” och att ingen enskild person kunde driva igenom enighet .

Flera analytiker som citerats av RFE/RL och Institute for the Study of War bedömer att avsaknaden av en högste ledare med Khameinis ackumulerade auktoritet innebär att fraktionstvisterna om krig och fred nu är svårare att lösa internt . Den ultra-hårdföra avvisningen av MoU, i kombination med IRGC:s obstruktion, minskar utrymmet för kompromisser och ökar sannolikheten för en återgång till militär konfrontation om avtalets bräckliga villkor bryts .

En analys från Al Jazeera Centre for Studies den 9 juli 2026 konstaterade att den första omgången direkta samtal i Islamabad ”inte lyckades leverera några konkreta resultat”, vilket lämnat vapenvilans ramverk sårbart .

Slutsats

Bevisen bekräftar en allt bredare offentlig spricka inom Irans maktskikt när det gäller diplomati och krigsstrategi gentemot USA efter Khameinis död. Maktskiftet till Mojtaba Khamenei i mars 2026 återställde inte den typ av oomtvistade auktoritet som hans far hade, och de institutionella striderna har fortsatt att eskalera åtminstone fram till juli 2026. Den offentliga splittringen inom Expertsamlingen, IRGC:s dokumenterade blockering av flexibilitet, Pezeshkians defensiva hållning kring MoU:t och analytikernas varningar om att frånvaron av en enande auktoritet ökar risken för ytterligare militär konfrontation – allt detta pekar på ett genuint skört läge för Islamiska republiken.