Ebrahim Rezaei varnar för att Iran kan lämna kärnvapenavtalet

NPT, eller fördraget om icke-spridning av kärnvapen, innebär att medlemsländer utan kärnvapen förbinder sig att inte utveckla sådana vapen. I gengäld ska de få tillgång till fredlig kärnteknik, medan kärnvapenstaterna förväntas arbeta för nedrustning.

Lagförslag om utträde

Rezaeis uttalanden sammanföll med ett snabbspårat lagförslag i det iranska parlamentet. Förslaget, som lades fram av parlamentsledamoten Malek Shariati och kallas ”Stöd för det iranska folkets kärntekniska rättigheter”, innehåller tre huvuddelar:

• ett formellt utträde ur NPT,
• ett upphävande av lagstiftning kopplad till Irans åtaganden i kärnöverenskommelsen,
• en förändring av landets kärnpolitiska inriktning .

Ett parlamentariskt initiativ innebär dock inte automatiskt att Iran lämnar avtalet. Enligt rapporteringen krävs beslut från flera centrala statliga organ innan ett slutligt utträde kan genomföras . I juni bekräftade minst fyra officiella iranska uttalanden att frågan aktivt övervägdes. Samtidigt betonade företrädarna att Iran inte hade försökt skaffa kärnvapen och inte heller avsåg att göra det .

Kan kärndoktrinen ändras?

Det mest långtgående i utvecklingen är inte bara frågan om NPT-medlemskapet, utan vad ett utträde skulle kunna bana väg för.

Reuters rapporterade den 26 mars att hårdföra iranska politiker hade intensifierat kraven på att landets kärnvapendoktrin skulle ändras för att återupprätta en avskräckningsförmåga . I praktiken skulle en sådan förändring kunna innebära att Iran börjar eftersträva kärnvapen, även om iranska myndigheter fortsatt hävdar att landets kärnprogram är fredligt .

Rezaeis utskott spelar en central roll i den lagstiftning som kan driva processen framåt. Det betyder inte att Iran redan har fattat beslut om att bygga en bomb. Men ett utträde ur NPT skulle markera ett stort politiskt avsteg och kunna försvaga det internationella ramverk som omger landets kärnprogram.

Konflikten trappas upp i Persiska viken

Hotet om ett NPT-utträde har vuxit fram parallellt med en snabbt eskalerande militär konfrontation mellan USA och Iran.

Slutet av juni: attacker och motattacker

I slutet av juni uppgav USA:s centralkommando, CENTCOM, att amerikanska styrkor hade slagit mot iranska system för övervakning, kommunikation och luftförsvar. Irans revolutionsgarde, IRGC, hävdade i sin tur att det hade förstört åtta amerikanska militära anläggningar i Kuwait och Bahrain .

Den 27 juni angrep USA iranska mål efter en drönarattack mot ett oljefartyg i Hormuzsundet, enligt amerikanska uppgifter. IRGC sade därefter att man hade angripit flera platser som tillhörde den amerikanska ”terroristarmén” i regionen .

7–9 juli: vapenvilan brister

Den 7 juli inledde USA en ny och större anfallsrunda efter anklagelser om att Iran hade attackerat tre kommersiella fartyg i Hormuzsundet. CENTCOM uppgav att över 80 mål träffades med precisionsvapen . Washington begränsade samtidigt Irans möjligheter att öppet sälja råolja på världsmarknaden .

Dagen därpå sade president Donald Trump att ett tre veckor långt eldupphör var ”över” och att Iran skulle ”få betala priset” för att förhandlingarna hade kört fast . USA genomförde då ytterligare angrepp mot iranska militära mål .

Iran svarade med robot- och drönarattacker mot amerikanska militära anläggningar i Bahrain och Kuwait. IRGC uppgav att dess flotta och flygstyrkor tillsammans hade angripit 85 amerikanska militära platser . Bland de områden som nämndes fanns Juffair i Manama, där USA:s femte flotta har sitt regionala högkvarter .

Upptrappningen hotade samtidigt den överenskommelse som hade nåtts den 18 juni. Iran varnade för ett ”fullständigt stopp” i förhandlingarna om USA fortsatte sina attacker .

Så hänger kärnvapenhotet ihop med kriget

Rezaeis NPT-varning fungerar som den politiska och juridiska delen av Irans möjliga kursändring. De militära angreppen ger samtidigt landets hårdföra falang argument för att hävda att internationella avtal inte kan garantera Irans säkerhet.

Sambandet kan sammanfattas i tre delar:

1. Den politiska fronten: Lagförslaget och Rezaeis uttalanden syftar till att öppna för ett utträde ur NPT och därmed undanröja delar av de begränsningar som omger Irans kärnprogram .
2. Den militära fronten: Iranska attacker mot amerikanska baser i Gulfområdet och mot sjöfarten i Hormuzsundet används som svar på amerikanska angrepp och som en varning om kostnaden för fortsatt militär press.
3. Det strategiska budskapet: Tehran signalerar att angrepp mot iranskt territorium eller kärnanläggningar kan leda till både regional militär upptrappning och en grundläggande förändring av landets internationella kärnåtaganden.

Ett utträde ur NPT skulle inte i sig betyda att Iran omedelbart har ett kärnvapenprogram för militära ändamål. Men i kombination med de pågående attackerna, den brustna vapenvilan och den ökade pressen kring Hormuzsundet skulle det kunna föra frågan om iranska kärnvapen närmare verkligheten – med konsekvenser långt utanför Mellanöstern.