Ghalibaf är en tidigare högt uppsatt befälhavare inom IRGC, där han tjänstgjorde som chef för IRGC:s flygvapen innan han gick in i politiken . Hans dubbla identitet – som hårdför IRGC-veteran och samtidigt ledande förhandlare med USA – utgör en central spänning i avtalet. IRGC:s egen mediearm spred hans hot om att lämna avtalet, vilket understryker att säkerhetsetablissemanget han en gång ledde övervakar avtalet med misstänksamhet och kommer att hålla Washington ansvarigt
.
Ramverket – undertecknat av president Donald Trump och Irans president Masoud Pezeshkian – är uppbyggt som en tvåstegsprocess :
Fas 1 – Omedelbart (vid undertecknande):
Fas 2 – Uppskjuten (60 dagars förhandlingsfönster):
Den centrala obalansen som analytiker påpekar är att Iran får betydande ekonomisk lättnad omedelbart, medan dess största åtaganden – särskilt på kärnvapenområdet – skjuts upp till Fas 2-förhandlingarna .
Befälhavaren för IRGC:s Quds-styrka, Esmail Qaani, har utfärdat parallella hot och betonat att Irans ”motståndsaxel” av proxygrupper fortfarande är aktiv.
Qaani, som sällan syns offentligt, framträdde för att beskriva avtalet inte som en diplomatisk kompromiss utan som bevis på att USA tvingats till förhandlingsbordet .
Irans hårdföra etablissemang framställer avtalet inte som en eftergift, utan som bevis på att Washington var militärt och ekonomiskt utmattat – att Teheran ”överlevde” USA . Samtidigt speglar Ghalibafs och Qaanis varningar ett djupt misstroende inom IRGC mot att Washington kommer att hålla sina löften, särskilt gällande sanktionslättnader och återuppbyggnadsfonden
.
Slutsatsen: MoU ger Iran stora ekonomiska lättnader direkt (oljeundantag, frysta tillgångar och en återuppbyggnadsfond på 300 miljarder dollar) i utbyte mot en vapenvila och ett löfte om att förhandla om kärnprogrammet senare. Men Irans chefsförhandlare – som talar som en före detta IRGC-befälhavare – har redan signalerat att varje USA-misslyckande att leverera kommer att ogiltigförklara avtalet, med ”fingret på avtryckaren”.
Comments
0 comments