Men utanför planen brast den 40-årige målvakten ut i gråt. Hans morföräldrar, som uppfostrade honom, hade gått bort. Hans mamma, som fortfarande lever, kunde inte vara där för att bevittna hans största ögonblick.

”Min mamma kunde inte vara här på grund av ett visumproblem”, berättade Vozinha för journalisterna efter matchen . Problemet var inte bara ett avslag, utan en ekonomisk barriär som familjen inte kunde forcera. I januari 2026 införde den amerikanska regeringen ett krav på att kapverdiska medborgare måste ställa en deposition på upp till 15 000 dollar (drygt 150 000 kronor) utöver den vanliga visumavgiften, en summa som gjorde det omöjligt för hans mamma att slutföra sin ansökan .
”Min mamma kunde inte heller vara här på grund av ett visumproblem och pengarna vi var tvungna att betala för det”, förklarade han. ”Vi lyckades inte lösa det” .

Hans Instagram-konto, ett mått på den globala sympatin, exploderade från omkring 50 000 till över 2 miljoner följare inom loppet av några timmar efter matchen .

En större kris: Från matchdomare till hela supporterskaror

Vozinhas historia är inget isolerat fall, utan ett mänskligt ansikte på ett systemfel. Problemen sträcker sig långt bortom en enda familj och har även drabbat turneringens operativa logistik.

• Funktionärer nekades inresa: Den somaliske domaren Omar Abdulkadir Artan stoppades fysiskt på en amerikansk flygplats trots att han formellt utsetts att döma VM-matcher . En medlem i den irakiska landslagsledningen nekades också inresa, vilket lämnade laget underbemannat .
• Inreseförbudets barriär: Ett inreseförbud från Trump-eran som riktar sig mot 39 länder – däribland VM-deltagarna Haiti, Iran, Elfenbenskusten och Senegal – har hindrat de allra flesta vanliga medborgare från att få visum för att se matcherna, trots att idrottare och nödvändig personal fick smala undantag .
• Supportrar utestängda: Iranska supportrar stängdes i praktiken ute helt efter att en presidentorder stoppade visumgodkännanden för länder som USA stämplat som ”statliga sponsorer av terrorism” . Senegalesiska supportrar rapporterade om massavslag, och många tvingades följa matcherna hemifrån . Även supportrar från Marocko, som inte omfattas av det generella förbudet, drabbades av omfattande visumavslag trots att de hade giltiga, köpta matchbiljetter .
• Väntespelet var redan förlorat: Krisen kom inte som en överraskning. Redan i april 2024 varnade kritiker för att väntetiderna för visumintervjuer i USA översteg 800 dagar i två mexikanska städer och 685 dagar i Bogotá, Colombia, vilket i praktiken slog igen dörren för många supportrar innan de ens hunnit försöka resa .

Gianni Infantinos försvar: ”Chilla och ta det lugnt”

Omfattningen av utestängningarna ledde till frågor till Fifas president Gianni Infantino vid hans presskonferens inför turneringen i Mexico City. Hans svar har sedan dess blivit en av mästerskapets stora snackisar.

Infantino avfärdade problemens allvarlighetsgrad. ”Det som hände domaren från Somalia är olyckligt, men vi kan inte kontrollera allt”, sa han. ”Ibland måste man bara slappna av” . Han gick ännu längre och sa till kritikerna att det ibland är bättre att ”chilla och ta det lugnt” när det gäller problemen .

Genom att avsäga sig ansvaret hävdade Infantino att Fifa inte kan diktera för en värdregering vem de ska släppa in i sitt land, och positionerade organisationen som ett rent idrottsorgan som måste respektera suveräna immigrationsbeslut . ”Vi är inte världens kungar”, sa han .

På frågan om han ångrade att han tilldelat USA värdskapet under dessa förhållanden var Infantino rakt på sak. ”Ingen ånger”, svarade han. ”Jag kan evenemangsbranschen så väl och det finns förstås problem... Vi gör alltid vårt bästa” .

Den hållningen har mött skarp kritik från människorättsgrupper, supportrar och media, inte minst eftersom Fifa samtidigt granskades av FN för immigrationsrelaterade människorättsfrågor . Organisationens retorik om att ena världen kolliderade direkt med bilderna på en spelare som grät för en mamma som inte hade råd att resa in i värdlandet, och en domare som fysiskt hindrades från att utföra sitt jobb.

Men utanför planen brast den 40-årige målvakten ut i gråt. Hans morföräldrar, som uppfostrade honom, hade gått bort. Hans mamma, som fortfarande lever, kunde inte vara där för att bevittna hans största ögonblick.

”Min mamma kunde inte vara här på grund av ett visumproblem”, berättade Vozinha för journalisterna efter matchen . Problemet var inte bara ett avslag, utan en ekonomisk barriär som familjen inte kunde forcera. I januari 2026 införde den amerikanska regeringen ett krav på att kapverdiska medborgare måste ställa en deposition på upp till 15 000 dollar (drygt 150 000 kronor) utöver den vanliga visumavgiften, en summa som gjorde det omöjligt för hans mamma att slutföra sin ansökan .
”Min mamma kunde inte heller vara här på grund av ett visumproblem och pengarna vi var tvungna att betala för det”, förklarade han. ”Vi lyckades inte lösa det” .

Hans Instagram-konto, ett mått på den globala sympatin, exploderade från omkring 50 000 till över 2 miljoner följare inom loppet av några timmar efter matchen .

En större kris: Från matchdomare till hela supporterskaror

Vozinhas historia är inget isolerat fall, utan ett mänskligt ansikte på ett systemfel. Problemen sträcker sig långt bortom en enda familj och har även drabbat turneringens operativa logistik.

• Funktionärer nekades inresa: Den somaliske domaren Omar Abdulkadir Artan stoppades fysiskt på en amerikansk flygplats trots att han formellt utsetts att döma VM-matcher . En medlem i den irakiska landslagsledningen nekades också inresa, vilket lämnade laget underbemannat .
• Inreseförbudets barriär: Ett inreseförbud från Trump-eran som riktar sig mot 39 länder – däribland VM-deltagarna Haiti, Iran, Elfenbenskusten och Senegal – har hindrat de allra flesta vanliga medborgare från att få visum för att se matcherna, trots att idrottare och nödvändig personal fick smala undantag .
• Supportrar utestängda: Iranska supportrar stängdes i praktiken ute helt efter att en presidentorder stoppade visumgodkännanden för länder som USA stämplat som ”statliga sponsorer av terrorism” . Senegalesiska supportrar rapporterade om massavslag, och många tvingades följa matcherna hemifrån . Även supportrar från Marocko, som inte omfattas av det generella förbudet, drabbades av omfattande visumavslag trots att de hade giltiga, köpta matchbiljetter .
• Väntespelet var redan förlorat: Krisen kom inte som en överraskning. Redan i april 2024 varnade kritiker för att väntetiderna för visumintervjuer i USA översteg 800 dagar i två mexikanska städer och 685 dagar i Bogotá, Colombia, vilket i praktiken slog igen dörren för många supportrar innan de ens hunnit försöka resa .

Gianni Infantinos försvar: ”Chilla och ta det lugnt”

Omfattningen av utestängningarna ledde till frågor till Fifas president Gianni Infantino vid hans presskonferens inför turneringen i Mexico City. Hans svar har sedan dess blivit en av mästerskapets stora snackisar.

Infantino avfärdade problemens allvarlighetsgrad. ”Det som hände domaren från Somalia är olyckligt, men vi kan inte kontrollera allt”, sa han. ”Ibland måste man bara slappna av” . Han gick ännu längre och sa till kritikerna att det ibland är bättre att ”chilla och ta det lugnt” när det gäller problemen .

Genom att avsäga sig ansvaret hävdade Infantino att Fifa inte kan diktera för en värdregering vem de ska släppa in i sitt land, och positionerade organisationen som ett rent idrottsorgan som måste respektera suveräna immigrationsbeslut . ”Vi är inte världens kungar”, sa han .

På frågan om han ångrade att han tilldelat USA värdskapet under dessa förhållanden var Infantino rakt på sak. ”Ingen ånger”, svarade han. ”Jag kan evenemangsbranschen så väl och det finns förstås problem... Vi gör alltid vårt bästa” .

Den hållningen har mött skarp kritik från människorättsgrupper, supportrar och media, inte minst eftersom Fifa samtidigt granskades av FN för immigrationsrelaterade människorättsfrågor . Organisationens retorik om att ena världen kolliderade direkt med bilderna på en spelare som grät för en mamma som inte hade råd att resa in i värdlandet, och en domare som fysiskt hindrades från att utföra sitt jobb.