Relationen har samtidigt väckt frågor om FIFA:s politiska neutralitet. Infantino gav Trump det nyinstiftade FIFA Peace Prize och har offentligt sagt att den amerikanske presidenten förtjänade Nobels fredspris för sin roll i vapenvilan mellan Israel och Gaza . Den brittiska människorättsorganisationen FairSquare har därför lämnat in ett formellt klagomål till FIFA:s etikkommitté och hävdat att Infantino brutit mot organisationens krav på politisk neutralitet .
Le Monde beskrev Infantino som en följsam underordnad till Trump och menade att FIFA därmed riskerar att underordna fotbollens självständighet den amerikanska administrationens politiska agenda .
Den mest symboliskt laddade kontroversen gäller den somaliske domaren Omar Artan. Den 34-årige domaren reste till Miami för ett obligatoriskt seminarium inför turneringen. Trots giltigt amerikanskt visum och diplomatpass nekades han inresa av USA:s tull- och gränsmyndighet, som hänvisade till ospecificerade ”kontrollfrågor” . Han skickades vidare till Istanbul och ströks därefter från VM .
Artan skulle ha blivit den första somaliska domaren att döma en match i herrarnas VM. Till The New York Times sade han att hans livslånga dröm hade krossats .
På en presskonferens i Mexico City den 10 juni fick Infantino frågor om händelsen. Hans uppmaning till kritikerna var att ”ta det lugnt och slappna av”. Han sade också att FIFA inte är ”världens kungar” och inte kan bestämma vilka personer regeringar och polis släpper in i sina länder .
Uttalandet uppfattades av många som tondövt. Kritiker menade att Infantino hade ett tydligt tillfälle att försvara en av sina egna funktionärer och markera mot situationen, men i stället valde att tona ned den . UEFA utsåg senare Artan till huvuddomare i den europeiska supercupfinalen i augusti .
Artans fall var inte en isolerad händelse. Sedan Trump återvände till presidentämbetet i januari 2025 har USA infört reserestriktioner mot flera länder som kvalificerat sig för VM, däribland Senegal, Elfenbenskusten, Iran och Haiti .
Kärnfrågan är inte bara om FIFA kan påverka enskilda visumbeslut. Kritiker frågar också om organisationen borde ha säkerställt bättre villkor när USA valdes som huvudvärd – särskilt för kvalificerade lag, domare, journalister och supportrar.
Den tidigare engelske landslagsspelaren och tv-profilen Gary Lineker beskrev relationen mellan Trump och Infantino som ”mycket märklig” och skämtade om att FIFA-presidenten borde kallas ”Sycophant-ino” – en ordlek som anspelar på engelskans ord för inställsam person .
Lineker pekade också på det ovanliga i att ett värdland samtidigt befinner sig i krig med ett av de deltagande länderna och ifrågasatte om biljettpriserna riskerar att stänga vanliga fans ute .
Jules Boykoff, professor vid Pacific University och författare till Red Card: The 2026 World Cup, Sportswashing, and the FIFA Greed Machine, gjorde en mer strukturell analys. Han beskrev turneringen som en ny bottennivå för sporten och hävdade att Trump använder mästerskapet för så kallad sportswashing – att förbättra en politikers eller regerings anseende genom att förknippas med stora idrottsevenemang. Enligt Boykoff har Infantino blivit Trumps främsta medhjälpare i detta arbete och behandlar USA som FIFA:s privata penningmaskin .
Även ekonomin har blivit en central del av kritiken. Biljetter till några av de mest eftertraktade matcherna kostade mer än 1 000 dollar styck . Till och med Trump kritiserade prisnivåerna och sade enligt New York Post att han själv inte skulle betala så mycket för en match .
Tillsammans med visumhindren har priserna förstärkt bilden av ett mästerskap som främst är utformat för företag, VIP-publik och välbeställda resenärer. För många vanliga supportrar har frågan därför blivit om fotbollens största turnering verkligen är tillgänglig för dem som gjort sporten global.
VM 2026 är historiskt på flera sätt: det är det första slutspelet med 48 lag och det första som arrangeras gemensamt av tre länder på samma kontinent. Men den utökade turneringen har också ställt FIFA inför större logistiska och politiska utmaningar än tidigare.
När matcherna började den 11 juni handlade debatten därför inte längre bara om spelschemat eller vilka lag som kunde vinna. FIFA behövde också försvara sin relation till USA:s president, sin hantering av visumkrisen och sin bild av fotboll som en sport för hela världen. Med en domare utvisad, journalister och supportrar utestängda och biljetter som kostar mer än många har råd med hade den ”vackra sporten” sällan varit så tydligt präglad av politiken runt omkring den.
Relationen har samtidigt väckt frågor om FIFA:s politiska neutralitet. Infantino gav Trump det nyinstiftade FIFA Peace Prize och har offentligt sagt att den amerikanske presidenten förtjänade Nobels fredspris för sin roll i vapenvilan mellan Israel och Gaza . Den brittiska människorättsorganisationen FairSquare har därför lämnat in ett formellt klagomål till FIFA:s etikkommitté och hävdat att Infantino brutit mot organisationens krav på politisk neutralitet .
Le Monde beskrev Infantino som en följsam underordnad till Trump och menade att FIFA därmed riskerar att underordna fotbollens självständighet den amerikanska administrationens politiska agenda .
Den mest symboliskt laddade kontroversen gäller den somaliske domaren Omar Artan. Den 34-årige domaren reste till Miami för ett obligatoriskt seminarium inför turneringen. Trots giltigt amerikanskt visum och diplomatpass nekades han inresa av USA:s tull- och gränsmyndighet, som hänvisade till ospecificerade ”kontrollfrågor” . Han skickades vidare till Istanbul och ströks därefter från VM .
Artan skulle ha blivit den första somaliska domaren att döma en match i herrarnas VM. Till The New York Times sade han att hans livslånga dröm hade krossats .
På en presskonferens i Mexico City den 10 juni fick Infantino frågor om händelsen. Hans uppmaning till kritikerna var att ”ta det lugnt och slappna av”. Han sade också att FIFA inte är ”världens kungar” och inte kan bestämma vilka personer regeringar och polis släpper in i sina länder .
Uttalandet uppfattades av många som tondövt. Kritiker menade att Infantino hade ett tydligt tillfälle att försvara en av sina egna funktionärer och markera mot situationen, men i stället valde att tona ned den . UEFA utsåg senare Artan till huvuddomare i den europeiska supercupfinalen i augusti .
Artans fall var inte en isolerad händelse. Sedan Trump återvände till presidentämbetet i januari 2025 har USA infört reserestriktioner mot flera länder som kvalificerat sig för VM, däribland Senegal, Elfenbenskusten, Iran och Haiti .
Kärnfrågan är inte bara om FIFA kan påverka enskilda visumbeslut. Kritiker frågar också om organisationen borde ha säkerställt bättre villkor när USA valdes som huvudvärd – särskilt för kvalificerade lag, domare, journalister och supportrar.
Den tidigare engelske landslagsspelaren och tv-profilen Gary Lineker beskrev relationen mellan Trump och Infantino som ”mycket märklig” och skämtade om att FIFA-presidenten borde kallas ”Sycophant-ino” – en ordlek som anspelar på engelskans ord för inställsam person .
Lineker pekade också på det ovanliga i att ett värdland samtidigt befinner sig i krig med ett av de deltagande länderna och ifrågasatte om biljettpriserna riskerar att stänga vanliga fans ute .
Jules Boykoff, professor vid Pacific University och författare till Red Card: The 2026 World Cup, Sportswashing, and the FIFA Greed Machine, gjorde en mer strukturell analys. Han beskrev turneringen som en ny bottennivå för sporten och hävdade att Trump använder mästerskapet för så kallad sportswashing – att förbättra en politikers eller regerings anseende genom att förknippas med stora idrottsevenemang. Enligt Boykoff har Infantino blivit Trumps främsta medhjälpare i detta arbete och behandlar USA som FIFA:s privata penningmaskin .
Även ekonomin har blivit en central del av kritiken. Biljetter till några av de mest eftertraktade matcherna kostade mer än 1 000 dollar styck . Till och med Trump kritiserade prisnivåerna och sade enligt New York Post att han själv inte skulle betala så mycket för en match .
Tillsammans med visumhindren har priserna förstärkt bilden av ett mästerskap som främst är utformat för företag, VIP-publik och välbeställda resenärer. För många vanliga supportrar har frågan därför blivit om fotbollens största turnering verkligen är tillgänglig för dem som gjort sporten global.
VM 2026 är historiskt på flera sätt: det är det första slutspelet med 48 lag och det första som arrangeras gemensamt av tre länder på samma kontinent. Men den utökade turneringen har också ställt FIFA inför större logistiska och politiska utmaningar än tidigare.
När matcherna började den 11 juni handlade debatten därför inte längre bara om spelschemat eller vilka lag som kunde vinna. FIFA behövde också försvara sin relation till USA:s president, sin hantering av visumkrisen och sin bild av fotboll som en sport för hela världen. Med en domare utvisad, journalister och supportrar utestängda och biljetter som kostar mer än många har råd med hade den ”vackra sporten” sällan varit så tydligt präglad av politiken runt omkring den.