Men det som från Bryssels horisont såg ut som en pragmatisk grön omställning uppfattas i stora delar av Europa som ett hot mot både konkurrenskraft och konsumenternas valfrihet.
En grupp om nio länder – Polen, Bulgarien, Tjeckien, Estland, Ungern, Italien, Lettland, Slovakien och Slovenien – har formellt gått samman och utmanat förslaget i ett gemensamt så kallat ”non-paper”. I spetsen står Polen, och huvudargumentet är enkelt: det är för tidigt. Gruppen pekar på ”ojämn utbyggnad av laddinfrastruktur” och stora ”prismässiga klyftor” mellan medlemsstaterna, vilket gör tvingande nationella mål omöjliga att uppnå i praktiken .
Koalitionen kräver att hela regleringen görs om i grunden. Istället för inköpskrav vill de se ”incitamentsbaserade mekanismer”, skatterabatter och öronmärkta investeringar i infrastruktur. Man varnar för att kommissionens nuvarande linje riskerar att ”snedvrida EU:s inre marknad” genom att lägga oproportionerligt stora kostnader på ekonomier som står långt ifrån redo för en massiv elektrifiering .
Motståndskartan visar en slående geografisk uppdelning. Oppositionsblocket domineras av central- och östeuropeiska länder där både elbilsförsäljning, laddpunktstäthet och hushållens köpkraft ligger långt under snittet i norra och västra Europa. I länder som Polen och Bulgarien är elbilarnas marknadsandel bland de lägsta i hela EU . Trots att kommissionen differentierar målen efter BNP menar koalitionen att formeln inte kompenserar för mer strukturella nackdelar som eftersatt infrastruktur och låga inkomstnivåer i relation till elbilarnas inköpspris .
Den politiska oppositionen får extra tyngd av tunga industriaktörer. BusinessEurope – EU:s största näringslivslobby – publicerade den 29 maj 2026 ett ställningstagande där man kräver att omställningen ska drivas ”med incitament snarare än tvång”. Man förordar också full teknikneutralitet istället för en de facto-styrning mot enbart batterielbilar .
Biltillverkarna är minst lika raka i sin kritik. BMW Group släppte ett policydokument där man hävdar att de föreslagna inköpsmålen ”missar målet” och i praktiken skulle innebära ett totalförbud mot förbränningsmotorer till 2030 – oavsett vad kunderna efterfrågar eller vad marknaden mäktar med . Redan i december 2025 gick BMW och Toyota samman med 67 leasing-, uthyrnings- och flottföretag i ett brev till kommissionens ordförande Ursula von der Leyen, där de beskrev obligatoriska inköpsmål som ”förlamande dyra och kontraproduktiva” .
En bredare samling branschorganisationer – däribland AECC, IRU, CLEPA och FuelsEurope – har på liknande sätt uttalat stöd för en incitamentsdriven och teknikneutral väg framåt. De vill också se tydliga undantag för leasingbolag och småföretag .
Lagstiftningsmaskineriet går nu in i en kritisk fas. Här är de viktigaste datumen att hålla koll på:
För att förslaget ska antas i ministerrådet krävs kvalificerad majoritet: minst 55 % av medlemsländerna (15 av 27), vilka tillsammans måste representera 65 % av EU:s befolkning. En blockerande minoritet kan formas av så få som fyra länder – om de tillsammans representerar 35 % av befolkningen. Med niolandskoalitionen, som inkluderar befolkningsrika stater som Polen och Italien, är tröskeln för blockering redan passerad .
Konsekvensen är tydlig: Kommissionen har ingen väg framåt utan betydande eftergifter. Det mest troliga scenariot är att de tvingande nationella målen luckras upp eller skrotas helt till förmån för ett flexiblare ramverk – med tonvikt på just ekonomiska incitament, infrastrukturstöd och längre övergångsperioder. Utan sådana förändringar kommer förslaget aldrig att få den majoritet som krävs.
Men det som från Bryssels horisont såg ut som en pragmatisk grön omställning uppfattas i stora delar av Europa som ett hot mot både konkurrenskraft och konsumenternas valfrihet.
En grupp om nio länder – Polen, Bulgarien, Tjeckien, Estland, Ungern, Italien, Lettland, Slovakien och Slovenien – har formellt gått samman och utmanat förslaget i ett gemensamt så kallat ”non-paper”. I spetsen står Polen, och huvudargumentet är enkelt: det är för tidigt. Gruppen pekar på ”ojämn utbyggnad av laddinfrastruktur” och stora ”prismässiga klyftor” mellan medlemsstaterna, vilket gör tvingande nationella mål omöjliga att uppnå i praktiken .
Koalitionen kräver att hela regleringen görs om i grunden. Istället för inköpskrav vill de se ”incitamentsbaserade mekanismer”, skatterabatter och öronmärkta investeringar i infrastruktur. Man varnar för att kommissionens nuvarande linje riskerar att ”snedvrida EU:s inre marknad” genom att lägga oproportionerligt stora kostnader på ekonomier som står långt ifrån redo för en massiv elektrifiering .
Motståndskartan visar en slående geografisk uppdelning. Oppositionsblocket domineras av central- och östeuropeiska länder där både elbilsförsäljning, laddpunktstäthet och hushållens köpkraft ligger långt under snittet i norra och västra Europa. I länder som Polen och Bulgarien är elbilarnas marknadsandel bland de lägsta i hela EU . Trots att kommissionen differentierar målen efter BNP menar koalitionen att formeln inte kompenserar för mer strukturella nackdelar som eftersatt infrastruktur och låga inkomstnivåer i relation till elbilarnas inköpspris .
Den politiska oppositionen får extra tyngd av tunga industriaktörer. BusinessEurope – EU:s största näringslivslobby – publicerade den 29 maj 2026 ett ställningstagande där man kräver att omställningen ska drivas ”med incitament snarare än tvång”. Man förordar också full teknikneutralitet istället för en de facto-styrning mot enbart batterielbilar .
Biltillverkarna är minst lika raka i sin kritik. BMW Group släppte ett policydokument där man hävdar att de föreslagna inköpsmålen ”missar målet” och i praktiken skulle innebära ett totalförbud mot förbränningsmotorer till 2030 – oavsett vad kunderna efterfrågar eller vad marknaden mäktar med . Redan i december 2025 gick BMW och Toyota samman med 67 leasing-, uthyrnings- och flottföretag i ett brev till kommissionens ordförande Ursula von der Leyen, där de beskrev obligatoriska inköpsmål som ”förlamande dyra och kontraproduktiva” .
En bredare samling branschorganisationer – däribland AECC, IRU, CLEPA och FuelsEurope – har på liknande sätt uttalat stöd för en incitamentsdriven och teknikneutral väg framåt. De vill också se tydliga undantag för leasingbolag och småföretag .
Lagstiftningsmaskineriet går nu in i en kritisk fas. Här är de viktigaste datumen att hålla koll på:
För att förslaget ska antas i ministerrådet krävs kvalificerad majoritet: minst 55 % av medlemsländerna (15 av 27), vilka tillsammans måste representera 65 % av EU:s befolkning. En blockerande minoritet kan formas av så få som fyra länder – om de tillsammans representerar 35 % av befolkningen. Med niolandskoalitionen, som inkluderar befolkningsrika stater som Polen och Italien, är tröskeln för blockering redan passerad .
Konsekvensen är tydlig: Kommissionen har ingen väg framåt utan betydande eftergifter. Det mest troliga scenariot är att de tvingande nationella målen luckras upp eller skrotas helt till förmån för ett flexiblare ramverk – med tonvikt på just ekonomiska incitament, infrastrukturstöd och längre övergångsperioder. Utan sådana förändringar kommer förslaget aldrig att få den majoritet som krävs.