I praktiken kan detta betyda att kapitalförvaltare slipper lämna ifrån sig viktig hållbarhetsinformation på enhetsnivå. Förslaget följer logiken från det bredare Omnibus-initiativet – som offentliggjordes den 26 februari 2025 – och som syftar till att minska antalet företag som omfattas av obligatorisk hållbarhetsrapportering med cirka 80 procent och minska antalet obligatoriska datapunkter i standarderna med 61 procent . Kommissionen ser detta som att man rensar bort betungande krav som inte har direkt koppling till en kapitalförvaltares egen företagsverksamhet.

Investerarnas motattack: en protest värd 66 000 miljarder kronor

Förslaget möttes av en omedelbar och koordinerad motreaktion från några av världens största investerarnätverk. Kärnargumentet är inte att kapitalförvaltare behöver data från portföljbolagen – det är redan ett krav. Problemet är att investerarna i dessa kapitalförvaltare – som pensionsfonder, försäkringsbolag och ytterst småsparare – behöver jämförbar, standardiserad data från förvaltarna själva för att kunna allokera kapital och bedöma systematisk klimatrisk.

De viktigaste motåtgärderna från motståndarsidan inkluderar:

• IIGCC:s formella svar: Institutional Investors Group on Climate Change lämnade in ett detaljerat remissvar till kommissionens samråd där de argumenterar för att undantaget undergräver tillgången på ”beslutsrelevant information” för slutinvesterare .
• Ett gemensamt uttalande: Eurosif, PRI, IIGCC, EFAMA och UNEP FI publicerade ett gemensamt uttalande som stöddes av 93 investerare med över 6,6 biljoner euro (cirka 66 000 miljarder svenska kronor) i förvaltat kapital. De varnar för att de föreslagna ändringarna skulle göra det omöjligt att jämföra klimatriskexponering mellan olika kapitalförvaltare och portföljer .
• Ett direkt öppet brev: Den 4 juni 2026 skickade en grupp bestående av Shift, WWF, Frank Bold och Eurosif ett öppet brev till kommissionär Maria Luís Albuquerque med en uttrycklig uppmaning om att ta bort undantaget för kapitalförvaltare från den slutgiltiga versionen av standarderna .
• Varningar om systemrisker: Frank Bold pekade separat på en farlig överlappning. Man noterade att parallella förslag om att ta bort enhetsnivå-rapporteringen i SFDR (EU:s förordning om hållbarhetsrelaterade upplysningar i finanssektorn), i kombination med ESRS-undantaget, ”riskerar att lämna stora delar av investeringssektorn utan meningsfull klimatrapportering” .

Europeiska centralbanken (ECB) har också uttalat sig kritiskt. I sitt remissvar skriver ECB att de reviderade ESRS-standarderna inför ”explicita och implicita undantag för finanssektorn” gällande utsläppsminskningsmål och rapportering i värdekedjan. En sådan grad av flexibilitet hotar den interoperabilitet som standarderna var tänkta att skapa .

Tidslinje: vägen till ett slutgiltigt beslut

Konfliktens kärna: minskad byråkrati eller hanterad klimatrisk?

Detta dödläge är inte en vanlig regleringsdispyt. Det blottlägger en filosofisk spricka i EU:s projekt för hållbar finans.

Å ena sidan drivs kommissionen av konkurrenskraft och minskade regelbördor. Omnibus-paketet har som uttalat syfte att förenkla tillvaron för europeiska företag genom att ta bort rapporteringskrav. Ur detta perspektiv är det onödig byråkrati att kräva detaljerad data från varje enskild investering om kapitalförvaltarens eget klimatavtryck är minimalt. Undantaget passar perfekt in i den strategin.

Å andra sidan utgår investerare och centralbanken från insikten att klimatrisk är systematisk och portföljövergripande. IIGCC, Eurosif och ECB hävdar alla att en kapitalförvaltare omöjligen kan hantera klimatrisk på fondnivå utan att förstå och redovisa hållbarhetsprofilen hos de enheter de förvaltar. Att undanta mellanhanden bryter informationskedjan. Slutinvesterare – som pensionsfonder och försäkringsbolag – förlorar förmågan att jämföra klimatomställningsplaner, finansierade utsläpp och påverkansstrategier mellan olika fondförvaltare. Det är data de behöver för att uppfylla sina egna förvaltarplikter och följa regelverk som SFDR och taxonomiförordningen .

Resultatet är en dataparadox: EU förenklar rapporteringen för kapitalförvaltare för att minska deras administrativa börda, men i samma stund nekar man de yttersta kapitalallokerarna den standardiserade och granskningsbara information de behöver för fatta informerade beslut. ECB fångade denna spänning kärnfullt i sin bedömning, där man slog fast att de reviderade ESRS-standarderna introducerar ”en lång rad övergripande flexibilitetsåtgärder” som i grunden undergräver den interoperabilitet som standarderna var designade för att skapa .

Kommissionen måste nu väga det politiska momentumet bakom sin förenklingsagenda mot de strukturella risker som pekats ut av marknadens aktörer och övervakare. Den slutgiltiga delegerade akten – som väntas i mitten av september 2026 – kommer att avslöja vems definition av ”beslutsrelevant” information som slutligen segrade.

I praktiken kan detta betyda att kapitalförvaltare slipper lämna ifrån sig viktig hållbarhetsinformation på enhetsnivå. Förslaget följer logiken från det bredare Omnibus-initiativet – som offentliggjordes den 26 februari 2025 – och som syftar till att minska antalet företag som omfattas av obligatorisk hållbarhetsrapportering med cirka 80 procent och minska antalet obligatoriska datapunkter i standarderna med 61 procent . Kommissionen ser detta som att man rensar bort betungande krav som inte har direkt koppling till en kapitalförvaltares egen företagsverksamhet.

Investerarnas motattack: en protest värd 66 000 miljarder kronor

Förslaget möttes av en omedelbar och koordinerad motreaktion från några av världens största investerarnätverk. Kärnargumentet är inte att kapitalförvaltare behöver data från portföljbolagen – det är redan ett krav. Problemet är att investerarna i dessa kapitalförvaltare – som pensionsfonder, försäkringsbolag och ytterst småsparare – behöver jämförbar, standardiserad data från förvaltarna själva för att kunna allokera kapital och bedöma systematisk klimatrisk.

De viktigaste motåtgärderna från motståndarsidan inkluderar:

• IIGCC:s formella svar: Institutional Investors Group on Climate Change lämnade in ett detaljerat remissvar till kommissionens samråd där de argumenterar för att undantaget undergräver tillgången på ”beslutsrelevant information” för slutinvesterare .
• Ett gemensamt uttalande: Eurosif, PRI, IIGCC, EFAMA och UNEP FI publicerade ett gemensamt uttalande som stöddes av 93 investerare med över 6,6 biljoner euro (cirka 66 000 miljarder svenska kronor) i förvaltat kapital. De varnar för att de föreslagna ändringarna skulle göra det omöjligt att jämföra klimatriskexponering mellan olika kapitalförvaltare och portföljer .
• Ett direkt öppet brev: Den 4 juni 2026 skickade en grupp bestående av Shift, WWF, Frank Bold och Eurosif ett öppet brev till kommissionär Maria Luís Albuquerque med en uttrycklig uppmaning om att ta bort undantaget för kapitalförvaltare från den slutgiltiga versionen av standarderna .
• Varningar om systemrisker: Frank Bold pekade separat på en farlig överlappning. Man noterade att parallella förslag om att ta bort enhetsnivå-rapporteringen i SFDR (EU:s förordning om hållbarhetsrelaterade upplysningar i finanssektorn), i kombination med ESRS-undantaget, ”riskerar att lämna stora delar av investeringssektorn utan meningsfull klimatrapportering” .

Europeiska centralbanken (ECB) har också uttalat sig kritiskt. I sitt remissvar skriver ECB att de reviderade ESRS-standarderna inför ”explicita och implicita undantag för finanssektorn” gällande utsläppsminskningsmål och rapportering i värdekedjan. En sådan grad av flexibilitet hotar den interoperabilitet som standarderna var tänkta att skapa .

Tidslinje: vägen till ett slutgiltigt beslut

Konfliktens kärna: minskad byråkrati eller hanterad klimatrisk?

Detta dödläge är inte en vanlig regleringsdispyt. Det blottlägger en filosofisk spricka i EU:s projekt för hållbar finans.

Å ena sidan drivs kommissionen av konkurrenskraft och minskade regelbördor. Omnibus-paketet har som uttalat syfte att förenkla tillvaron för europeiska företag genom att ta bort rapporteringskrav. Ur detta perspektiv är det onödig byråkrati att kräva detaljerad data från varje enskild investering om kapitalförvaltarens eget klimatavtryck är minimalt. Undantaget passar perfekt in i den strategin.

Å andra sidan utgår investerare och centralbanken från insikten att klimatrisk är systematisk och portföljövergripande. IIGCC, Eurosif och ECB hävdar alla att en kapitalförvaltare omöjligen kan hantera klimatrisk på fondnivå utan att förstå och redovisa hållbarhetsprofilen hos de enheter de förvaltar. Att undanta mellanhanden bryter informationskedjan. Slutinvesterare – som pensionsfonder och försäkringsbolag – förlorar förmågan att jämföra klimatomställningsplaner, finansierade utsläpp och påverkansstrategier mellan olika fondförvaltare. Det är data de behöver för att uppfylla sina egna förvaltarplikter och följa regelverk som SFDR och taxonomiförordningen .

Resultatet är en dataparadox: EU förenklar rapporteringen för kapitalförvaltare för att minska deras administrativa börda, men i samma stund nekar man de yttersta kapitalallokerarna den standardiserade och granskningsbara information de behöver för fatta informerade beslut. ECB fångade denna spänning kärnfullt i sin bedömning, där man slog fast att de reviderade ESRS-standarderna introducerar ”en lång rad övergripande flexibilitetsåtgärder” som i grunden undergräver den interoperabilitet som standarderna var designade för att skapa .

Kommissionen måste nu väga det politiska momentumet bakom sin förenklingsagenda mot de strukturella risker som pekats ut av marknadens aktörer och övervakare. Den slutgiltiga delegerade akten – som väntas i mitten av september 2026 – kommer att avslöja vems definition av ”beslutsrelevant” information som slutligen segrade.