Det här är därför ingen vanlig kvotdiskussion. OPEC+ måste försöka hantera en akut fysisk brist på olja med mindre reservkapacitet, osäkrare efterfrågan och en allians som inte längre ser ut som tidigare.

Hormuzsundet: ett stopp i världens energiflöden

Hormuzsundet har varit i praktiken stängt sedan slutet av februari. Enligt tillgängliga uppgifter har drönarsvärmar från Irans revolutionsgarde, sjöminor och en deklarerad förbudszon till havs gjort att trafiken nästan kollapsat . I slutet av maj passerade färre än tolv kommersiella fartyg per dag sundet, jämfört med omkring 138 under normala förhållanden .

Konsekvenserna har varit dramatiska. Det globala oljeutbudet föll med 10,1 miljoner fat per dag i mars 2026 – det största månatliga raset sedan covid-19-pandemin. Produktionsbortfallet i Gulfregionen uppskattas nu till mer än 11–14 miljoner fat per dag, beroende på beräkning .

De officiella siffrorna kan dessutom underskatta det verkliga hålet i marknaden. Rysslands vice premiärminister Alexander Novak sade den 4 juni att omkring 12 miljoner fat per dag inte når marknaden och varnade för en akut fysisk brist inom några månader om konflikterna fortsätter och Gulfstaterna dröjer med investeringar . Internationella energiorganet IEA har samtidigt uppgett att de samlade produktionsförlusterna översteg en miljard fat redan i mitten av maj .

Även naturgasen påverkas. Över 80 miljoner ton LNG per år – motsvarande omkring 20 procent av den globala tillgången – är fortsatt otillgänglig för världsmarknaden .

Oljepriset reagerar på både fat och diplomati

Brentoljan steg till omkring 126 dollar per fat i mars, den största månatliga prisuppgången som någonsin noterats . I början av juni hade priset fallit tillbaka till ungefär 95 dollar, delvis på grund av försiktiga förhoppningar om amerikansk-iranska förhandlingar .

Prisnivån speglar därför inte bara den faktiska bristen på olja. Den speglar också marknadens bedömning av sannolikheten för ett diplomatiskt genombrott – ett genombrott som ännu inte har blivit verklighet.

Det är en riskfylld kombination. Om sundet öppnas snabbt kan stora mängder olja återvända till marknaden och pressa priserna. Om blockeringen består kan lagren tömmas långt snabbare än produktionen hinner återställas.

JPMorgan varnade i maj för att OECD:s kommersiella oljelager kunde närma sig nivåer där den praktiska driften påverkas redan i början av juni. Om sundet förblir stängt och lagren fortsätter att minska i samma takt kan de nå kritiskt låga nivåer före månadens slut .

Prognoserna går isär om efterfrågan

Krisen har tvingat prognosmakare att skriva om sina bedömningar för 2026 och 2027.

OPEC sänkte i sin månadsrapport från maj prognosen för den globala efterfrågetillväxten 2026 till cirka 1,2 miljoner fat per dag, från tidigare 1,4 miljoner. Organisationen hänvisade uttryckligen till krigets störningar . Samtidigt höjde OPEC prognosen för 2027 till omkring 1,5 miljoner fat per dag – en upprevidering på ungefär 0,2 miljoner fat – med förväntningar om en kraftig återhämtning i ekonomier utanför OECD när flödena genom Hormuz återupptas .

USA:s energimyndighet EIA är betydligt mer försiktig för 2026. I sin prognos från juni räknar myndigheten med en efterfrågetillväxt på endast 0,2 miljoner fat per dag. Minskningen väntas framför allt ske i Asien, som är mer beroende av råolja från Mellanöstern .

För 2027 räknar EIA däremot med en tillväxt på 1,5 miljoner fat per dag – i linje med OPEC:s återhämtningsscenario. Myndigheten varnar samtidigt för att de flesta produktions- och handelsmönster från tiden före konflikten inte återgår till det normala förrän sent 2026 eller tidigt 2027, även om trafiken genom sundet kommer igång .

Några specifika IEA-prognoser för efterfrågan fram till 2027 framgår inte av det tillgängliga underlaget. IEA:s rapport från maj har däremot indirekt kopplats till uppskattningar om att över 14 miljoner fat per dag av produktionen i Gulfregionen har stängts ned .

Ryssland och Saudiarabien försöker hålla ihop centrum

Mötet mellan Saudiarabiens energiminister prins Abdulaziz bin Salman och Rysslands vice premiärminister Alexander Novak den 4 juni fungerade som ett informellt förmöte inför OPEC+-samtalen. De träffades vid sidan av S:t Petersburgs internationella ekonomiska forum, där Saudiarabien är årets gästande land .

Prins Abdulaziz efterlyste ”stabilisering inom energisektorn” – ett budskap som passar ett läge där både kriget kring Iran och kriget i Ukraina påverkar produktionen från stora producenter . Ryssland och Saudiarabien står tillsammans för mer än 20 procent av världens oljeproduktion, vilket gör deras samordning avgörande för alliansens beslut .

Novaks varning om ett dolt bortfall på 12 miljoner fat per dag visar samtidigt att Moskva anser att marknaden är betydligt stramare än vad de formella produktionskvoterna antyder . Ett för tidigt beslut att öka utbudet kan enligt det ryska perspektivet bli förödande om Hormuzsundet förblir stängt.

Tre avgörande frågor inför den 7 juni

Den 41:a ministerkonferensen för OPEC och länder utanför OPEC blir den första fullskaliga ministerkonferensen sedan Förenade Arabemiratens utträde den 1 maj. Utträdet är mer än en politisk markering: EIA räknar nu med att OPEC:s genomsnittliga reservkapacitet 2027 uppgår till 2,5 miljoner fat per dag, jämfört med tidigare prognostiserade 3,8 miljoner. Skillnaden beror på att Emiraten var en viktig innehavare av outnyttjad produktionskapacitet .

På mötet väntas ministrarna godkänna ytterligare en produktionsökning på 188 000 fat per dag för juli. Det skulle fortsätta den gradvisa avvecklingen av de frivilliga produktionsnedskärningar som infördes i april 2023 .

Den verkliga frågan är om avvecklingen ska:

• fortsätta i nuvarande takt,
• snabbas på, eller
• pausas tills läget i Hormuzsundet klarnar.

Brent handlas kring 95–101 dollar per fat, samtidigt som många Gulfstater enligt bedömningar siktar på ett budgetgolv runt 90–100 dollar. Det skapar motstridiga ekonomiska drivkrafter: en snabbare ökning kan leda till ett prisras om diplomatin lyckas, medan en fortsatt återhållsamhet riskerar att lämna marknadsandelar till producenter utanför OPEC+ .

Det finns också en mer grundläggande fråga: hur länge räcker tiden? Om lagren fortsätter att minska har OPEC+ snart inte bara en politisk uppgift utan ett praktiskt krishanteringsproblem. Alliansen måste då bestämma hur en krympande mängd verkliga fat ska fördelas på en marknad som håller på att få slut på lagrad olja.

Det här är därför ingen vanlig kvotdiskussion. OPEC+ måste försöka hantera en akut fysisk brist på olja med mindre reservkapacitet, osäkrare efterfrågan och en allians som inte längre ser ut som tidigare.

Hormuzsundet: ett stopp i världens energiflöden

Hormuzsundet har varit i praktiken stängt sedan slutet av februari. Enligt tillgängliga uppgifter har drönarsvärmar från Irans revolutionsgarde, sjöminor och en deklarerad förbudszon till havs gjort att trafiken nästan kollapsat . I slutet av maj passerade färre än tolv kommersiella fartyg per dag sundet, jämfört med omkring 138 under normala förhållanden .

Konsekvenserna har varit dramatiska. Det globala oljeutbudet föll med 10,1 miljoner fat per dag i mars 2026 – det största månatliga raset sedan covid-19-pandemin. Produktionsbortfallet i Gulfregionen uppskattas nu till mer än 11–14 miljoner fat per dag, beroende på beräkning .

De officiella siffrorna kan dessutom underskatta det verkliga hålet i marknaden. Rysslands vice premiärminister Alexander Novak sade den 4 juni att omkring 12 miljoner fat per dag inte når marknaden och varnade för en akut fysisk brist inom några månader om konflikterna fortsätter och Gulfstaterna dröjer med investeringar . Internationella energiorganet IEA har samtidigt uppgett att de samlade produktionsförlusterna översteg en miljard fat redan i mitten av maj .

Även naturgasen påverkas. Över 80 miljoner ton LNG per år – motsvarande omkring 20 procent av den globala tillgången – är fortsatt otillgänglig för världsmarknaden .

Oljepriset reagerar på både fat och diplomati

Brentoljan steg till omkring 126 dollar per fat i mars, den största månatliga prisuppgången som någonsin noterats . I början av juni hade priset fallit tillbaka till ungefär 95 dollar, delvis på grund av försiktiga förhoppningar om amerikansk-iranska förhandlingar .

Prisnivån speglar därför inte bara den faktiska bristen på olja. Den speglar också marknadens bedömning av sannolikheten för ett diplomatiskt genombrott – ett genombrott som ännu inte har blivit verklighet.

Det är en riskfylld kombination. Om sundet öppnas snabbt kan stora mängder olja återvända till marknaden och pressa priserna. Om blockeringen består kan lagren tömmas långt snabbare än produktionen hinner återställas.

JPMorgan varnade i maj för att OECD:s kommersiella oljelager kunde närma sig nivåer där den praktiska driften påverkas redan i början av juni. Om sundet förblir stängt och lagren fortsätter att minska i samma takt kan de nå kritiskt låga nivåer före månadens slut .

Prognoserna går isär om efterfrågan

Krisen har tvingat prognosmakare att skriva om sina bedömningar för 2026 och 2027.

OPEC sänkte i sin månadsrapport från maj prognosen för den globala efterfrågetillväxten 2026 till cirka 1,2 miljoner fat per dag, från tidigare 1,4 miljoner. Organisationen hänvisade uttryckligen till krigets störningar . Samtidigt höjde OPEC prognosen för 2027 till omkring 1,5 miljoner fat per dag – en upprevidering på ungefär 0,2 miljoner fat – med förväntningar om en kraftig återhämtning i ekonomier utanför OECD när flödena genom Hormuz återupptas .

USA:s energimyndighet EIA är betydligt mer försiktig för 2026. I sin prognos från juni räknar myndigheten med en efterfrågetillväxt på endast 0,2 miljoner fat per dag. Minskningen väntas framför allt ske i Asien, som är mer beroende av råolja från Mellanöstern .

För 2027 räknar EIA däremot med en tillväxt på 1,5 miljoner fat per dag – i linje med OPEC:s återhämtningsscenario. Myndigheten varnar samtidigt för att de flesta produktions- och handelsmönster från tiden före konflikten inte återgår till det normala förrän sent 2026 eller tidigt 2027, även om trafiken genom sundet kommer igång .

Några specifika IEA-prognoser för efterfrågan fram till 2027 framgår inte av det tillgängliga underlaget. IEA:s rapport från maj har däremot indirekt kopplats till uppskattningar om att över 14 miljoner fat per dag av produktionen i Gulfregionen har stängts ned .

Ryssland och Saudiarabien försöker hålla ihop centrum

Mötet mellan Saudiarabiens energiminister prins Abdulaziz bin Salman och Rysslands vice premiärminister Alexander Novak den 4 juni fungerade som ett informellt förmöte inför OPEC+-samtalen. De träffades vid sidan av S:t Petersburgs internationella ekonomiska forum, där Saudiarabien är årets gästande land .

Prins Abdulaziz efterlyste ”stabilisering inom energisektorn” – ett budskap som passar ett läge där både kriget kring Iran och kriget i Ukraina påverkar produktionen från stora producenter . Ryssland och Saudiarabien står tillsammans för mer än 20 procent av världens oljeproduktion, vilket gör deras samordning avgörande för alliansens beslut .

Novaks varning om ett dolt bortfall på 12 miljoner fat per dag visar samtidigt att Moskva anser att marknaden är betydligt stramare än vad de formella produktionskvoterna antyder . Ett för tidigt beslut att öka utbudet kan enligt det ryska perspektivet bli förödande om Hormuzsundet förblir stängt.

Tre avgörande frågor inför den 7 juni

Den 41:a ministerkonferensen för OPEC och länder utanför OPEC blir den första fullskaliga ministerkonferensen sedan Förenade Arabemiratens utträde den 1 maj. Utträdet är mer än en politisk markering: EIA räknar nu med att OPEC:s genomsnittliga reservkapacitet 2027 uppgår till 2,5 miljoner fat per dag, jämfört med tidigare prognostiserade 3,8 miljoner. Skillnaden beror på att Emiraten var en viktig innehavare av outnyttjad produktionskapacitet .

På mötet väntas ministrarna godkänna ytterligare en produktionsökning på 188 000 fat per dag för juli. Det skulle fortsätta den gradvisa avvecklingen av de frivilliga produktionsnedskärningar som infördes i april 2023 .

Den verkliga frågan är om avvecklingen ska:

• fortsätta i nuvarande takt,
• snabbas på, eller
• pausas tills läget i Hormuzsundet klarnar.

Brent handlas kring 95–101 dollar per fat, samtidigt som många Gulfstater enligt bedömningar siktar på ett budgetgolv runt 90–100 dollar. Det skapar motstridiga ekonomiska drivkrafter: en snabbare ökning kan leda till ett prisras om diplomatin lyckas, medan en fortsatt återhållsamhet riskerar att lämna marknadsandelar till producenter utanför OPEC+ .

Det finns också en mer grundläggande fråga: hur länge räcker tiden? Om lagren fortsätter att minska har OPEC+ snart inte bara en politisk uppgift utan ett praktiskt krishanteringsproblem. Alliansen måste då bestämma hur en krympande mängd verkliga fat ska fördelas på en marknad som håller på att få slut på lagrad olja.