Därför dumpar EU-parlamentet Google – och vad det betyder för Europas digitala framtid

EU-parlamentet tar ett tydligt kliv bort från Silicon Valley när Google byts ut som standardsökmotor på institutionens datorer. Från och med den 4 juni 2026 är det den franska sökmotorn Qwant som gäller för sökningar i webbläsarna Firefox och Edge . Detta är ingen isolerad händelse – det är den första konkreta leveransen från EU:s långsiktiga plan för digital suveränitet, där man vill minska unionens teknikberoende av framför allt USA.

Samtidigt laddar EU-kommissionen för ett betydligt tyngre artilleri. Den 3 juni 2026 lägger de fram sitt efterlängtade tekniksuveränitetspaket. Här finns bland annat förslag på nya molnregler som, om de går igenom, kan göra det i princip omöjligt för jättar som Amazon Web Services, Microsoft Azure och Google Cloud att lägga anbud på kontrakt där särskilt känsliga myndighetsdata hanteras .

Varför Qwant?

Beslutet att byta till Qwant är rakt igenom politiskt och strategiskt. I ett internt mejl till parlamentets personal, som Politico rapporterat om, anges att skiftet görs "i enlighet med parlamentets åtagande för digital suveränitet och skydd av användarnas personuppgifter" . Man framhåller Qwant som ett "integritetsfokuserat" europeiskt alternativ som följer EU:s strikta dataskyddsregler .

För den vanlige svensken kan Qwant framstå som en okänd underdog. Sökmotorn har funnits sedan 2013 men har aldrig utmanat Google på allvar. Men symbolvärdet är enormt. Det här är EU-maskineriet som bokstavligen pekar med hela handen och säger: vi ska ha europeiska digitala verktyg för vår egen verksamhet.

Tekniksuveränitetspaketet – hårdhandskarna åker på

Samtidigt som parlamentet trycker på Qwant-knappen kommer det riktiga maktspelet att äga rum i molnet. EU-kommissionens paket innehåller framför allt två tunga delar:

1. Hårdare molnkrav: För att få leverera molntjänster till "högst kritiska" statliga upphandlingar – som omfattar finansiella register, hälsodata och rättsväsendets information – måste leverantörer uppnå nivån SEAL-2. Detta är en strikt datasuveränitetsnivå som kräver att leverantören följer EU-lagstiftning utan att kunden själv ska behöva införa tekniska speciallösningar för att skydda sina data . I praktiken kan detta stänga ute de amerikanska molnjättarna, som tillsammans kontrollerar cirka 70 procent av Europas molnmarknad, från de mest lukrativa och känsliga offentliga kontrakten .
2. Chip-nödvändigheter: Kommissionen kan också få mandat att under krislägen tvinga chiptillverkare att prioritera leveranser till EU framför redan ingångna privata avtal .

Hela stacken – från sök till chip

Båda besluten är olika byggstenar i det som allt oftare kallas EuroStack – en vision om en sammanhållen, europeisk digital infrastruktur. Det är en idé driven av en bred koalition av akademiker, politiker och teknikföretag som anser att Europa måste investera i egen kapacitet för att inte vara i händerna på stora amerikanska techbolag .

EuroStack handlar inte bara om att bygga en europeisk molntjänst, utan om ett helt ekosystem: från nätverk, moln och AI till dataplattformar, hårdvara, chip och sökmotorer. Europaparlamentets Qwant-beslut är alltså sök-lagret i denna strategi. Molnreglerna tar hand om infrastrukturlagret. Chip-åtgärderna adresserar hårdvaruberoendet. Tillsammans visar de hur EU går från fina ord till konkret handling .