Huthiernas blockad mot Saudiarabien hotar en ny oljerutt i Röda havet

Den 5 augusti sade huthiernas företrädare att gruppen hade attackerat två saudiska oljetankfartyg. Det ena identifierades som Wafa, som enligt uppgifterna träffades av ballistiska robotar utanför Yanbu i norra Röda havet. Det andra var Daisy, som enligt huthierna angreps i Adenviken och tvingades vända. Rörelsen beskrev händelserna som den åttonde och nionde tankfartygsattacken sedan blockaden inleddes.

Rapporterna visar att huthierna gjorde anspråk på attackerna – inte att fartygen definitivt träffades eller skadades. Det tillgängliga materialet innehåller ingen tillförlitlig, oberoende bekräftelse av någon av incidenterna. Den motstridiga siffran åtta eller nio bygger på rörelsens egen sammanräkning.

Samma försiktighet behövs kring de senare uppgifterna om en attack mot ett saudiskt militärt landstigningsfartyg och fyra eskortfartyg utanför Mokha. Reuters rapporterade huthiernas påstående, men uppgav att det då saknades en omedelbar bekräftelse från saudiska myndigheter.

Kampanjen har ändå fått en tydlig kommersiell effekt. Reuters rapporterade att de senaste saudiska råoljelastningarna i Yanbu genomfördes utan aktiva AIS-signaler – det automatiska identifieringssystem som normalt gör fartyg möjliga att följa. Syftet tycks ha varit att minska risken för att fartygen identifieras till havs. Samtidigt blir det svårare att avgöra hur stora mängder saudisk olja som faktiskt transporteras genom Röda havet.

Därför blev Saudiarabiens Red Sea-rutt sårbar

Krisen kring Hormuz förändrade förutsättningarna för Saudiarabiens oljeexport. Enligt Reuters uppgick flödet av råolja och raffinerade produkter genom sundet till omkring 18 miljoner fat per dag före konflikten. I juli hade flödet fallit till 4,8 miljoner fat per dag och låg i augusti, fram till tidpunkten för rapporten, på omkring 2 miljoner fat per dag enligt data från Kpler.

Det ökade betydelsen av Saudiarabiens infrastruktur vid Röda havet, framför allt hamnen i Yanbu. Men Yanbu är ingen riskfri ersättning för exportterminalerna vid Persiska viken. Olja som lämnar Röda havet måste fortfarande passera Bab al-Mandab – det smala sundet mellan Röda havet och Adenviken.

När huthierna hotar Bab al-Mandab hotar de därför den alternativa rutt som blivit viktigare just på grund av problemen i Hormuz. Saudiarabien har samtidigt försökt minska sin exponering genom att transportera mer råolja i en pipeline genom Egypten till Medelhavet. Den vägen kan kringgå vatten som huthierna kontrollerar eller hotar, men den blir längre och dyrare för asiatiska kunder, som är en viktig marknad för saudisk olja.

Det är därför missvisande att beskriva utvecklingen som en enkel och säker exportökning genom Bab al-Mandab. En del oljeexport kan ha styrts om mot Röda havet, men de släckta AIS-signalerna gör exakta flöden svåra att fastställa. Den egyptiska rutten visar dessutom att Riyadh redan försöker undvika att samla all export i en enda utsatt korridor.

Varför hotar huthierna norra Röda havet?

Den strategiska logiken är enkel: om Saudiarabien inte längre kan använda Hormuzsundet på ett tillförlitligt sätt kan ett hot mot Yanbu, infarten till Röda havet och Bab al-Mandab beröva landet dess viktigaste maritima alternativ. I juli uppmanade huthierna rederier att inte använda saudiska hamnar och varnade för att fartyg annars kunde utsättas för angrepp.

En fullständig fysisk avspärrning krävs inte för att skapa ekonomisk press. Redan hot kan få redare att skjuta upp resor, stänga av spårningssystem, begära eskort från örlogsfartyg eller välja den långa vägen runt Godahoppsudden. Följden blir längre transporttider, högre bränsleförbrukning, dyrare försäkringar och stigande fraktpriser.

Tidiga rapporter kopplade hotet mot Bab al-Mandab till en kraftig reaktion på oljemarknaden. Brentoljan steg med mer än 13 procent på några dagar och passerade 100 dollar fatet enligt The Guardians beskrivning.

Bab al-Mandab är dessutom viktigt för mer än olja. Sundet binder samman Röda havet med Adenviken och är en länk för fartyg som ska vidare till Suezkanalen. Störningar kan därför påverka containertrafik, energileveranser och andra handelsflöden mellan Asien, Europa och Mellanöstern.

Mokha och risken för en större offensiv längs kusten

Upptrappningen har inte stannat vid hot mot sjöfarten. Huthierna har angripit Mokha, en regeringskontrollerad hamnstad vid Jemens kust mot Röda havet, med robotar och drönare. Rapporter beskriver civila och militära dödsoffer, skador på hamninfrastruktur och flera vågor av angrepp.

Platsen har strategisk betydelse. Mokha ligger nära Bab al-Mandab, vilket innebär att ökat tryck där kan fylla två funktioner samtidigt: att försvaga styrkor som stöder Jemens internationellt erkända regering och att förbättra huthiernas möjligheter att hota sjöfarten nära sundet.

Jemenitiska företrädare och regionala rapporter har varnat för att huthierna kan försöka avancera söderut längs västkusten och etablera positioner nära strategiska öar och infarten till Bab al-Mandab. Varningarna är dock inte bevis för att en lyckad erövring är nära förestående. Det tillgängliga materialet styrker inte oberoende den specifika uppgiften om att omkring 2 000 soldater sätts in. Det visar inte heller att huthierna kan inta och behålla den södra kusten eller öarna mot lokala motståndare och utländska flottstyrkor.

Den mer hållbara slutsatsen är snävare: angreppen visar ett försök att öka trycket längs kusten och göra hotet mot Bab al-Mandab trovärdigt. Om detta utvecklas till territoriell expansion beror på huthiernas förmåga att flytta och försörja styrkor, övervinna motståndarnas försvar och stå emot ett saudiskt eller internationellt svar.

Vad betyder utvecklingen för Jemens inbördeskrig?

En långvarig offensiv längs kusten skulle sudda ut gränsen mellan Jemens inbördeskrig och den regionala konflikt där Iran, Saudiarabien och USA är inblandade. Regeringsvänliga styrkor, lokala förband på västkusten och utländska stödjare kan dras in i nya strider om hamnar, kustvägar och anläggningar för radar och sjöövervakning.

Den humanitära risken är omedelbar. Rapporterna om attackerna mot Mokha innehåller uppgifter om dödade och skadade civila, medan Security Council Report uppgav att angreppen orsakade omfattande skador på hamnen. Ytterligare störningar kan begränsa importen och förvärra kostnaderna för och tillgången till mat, bränsle och andra nödvändiga varor.

En ny front skulle också göra diplomatin svårare. Huthierna har beskrivit blockaden som ett svar på vad de kallar saudiska begränsningar av jemenitiska hamnar och flygplatser – en motivering som rapporterats av BBC och Reuters. Förhandlingar skulle därmed behöva hantera både sjösäkerhet och den underliggande tvisten om tillträde, militärt tryck och kontrollen över Jemens resurser.

Saudiarabiens svåra val

Riyadhs handlingsalternativ innebär alla betydande risker:

• Skydda rutten: Saudiarabien kan förstärka marina eskorter samt luft- och robotförsvar kring tankfartyg, hamnar och kustnära infrastruktur.
• Stödja lokala styrkor: Riyadh kan ge starkare militärt stöd till huthiernas motståndare på Jemens västkust. Det kan i sin tur leda till en markoffensiv för att trycka tillbaka huthierna från Bab al-Mandab.
• Samordna internationellt: Saudiarabien kan söka närmare operativ samordning med amerikanska, europeiska och regionala flottor för att skydda handelsfartyg och dela sjölägesinformation.
• Styra om exporten: Pipelinesystemet genom Egypten och terminalerna vid Medelhavet ger ett alternativ, men den längre resan runt Afrika ökar kostnaderna och leveranstiderna för asiatiska köpare.
• Återuppta diplomatin: Riyadh kan försöka förhandla fram minskade restriktioner och en ny maritim överenskommelse. Eftergifter kan dock uppfattas som en belöning för angrepp – och behöver inte få hoten att upphöra.

Ett omfattande militärt svar kan förbättra skyddet för sjöfarten men samtidigt utlösa fler robot- och drönarattacker mot saudisk infrastruktur. Om Saudiarabien främst förlitar sig på omdirigering kan den omedelbara exponeringen minska, men huthierna kan ändå behålla förmågan att pressa den globala sjöfarten genom trakasserier och osäkerhet.

Konsekvenserna för energi och säkerhet

Den centrala faran är att Hormuz och Bab al-Mandab blir sårbara samtidigt. Före konflikten passerade omkring en femtedel av världens dagliga olje- och LNG-leveranser genom Hormuzsundet, enligt Reuters. Bab al-Mandab är en viktig alternativ korridor; CNN rapporterade att omkring 6,2 miljoner fat olja hade transporterats genom sundet.

Om båda rutterna förblir osäkra kan följderna bli:

• högre olje- och fraktpriser,
• fler omvägar runt Godahoppsudden,
• minskad trafik genom Suezkanalen,
• högre premier för krigsriskförsäkringar,
• förseningar för energi och industrivaror, samt
• större press på importen av mat och andra varor till Jemen och närliggande marknader.

Det farligaste scenariot är inte nödvändigtvis att huthierna formellt tar kontroll över Bab al-Mandab. Det kan räcka att gruppen under lång tid kan hota både Röda havet och Persiska viken. Redare kan då ändra sina beslut, energipriserna kan påverkas och Saudiarabien, USA samt andra regionala makter kan tvingas välja mellan att acceptera störningarna, eskortera fartyg eller slå mot robot- och drönarinfrastruktur i Jemen.

Det är också därför tankfartygsuppgifterna spelar roll även när de inte är verifierade. Den strategiska effekten av en blockad kan börja innan varje påstådd träff har bekräftats oberoende: osäkerheten i sig gör det dyrare att trafikera ett trångt sund. Samtidigt är det avgörande att skilja bekräftade angrepp från huthiernas egna påståenden. Först då går det att bedöma om kampanjen utvecklas till en varaktig insats för att stoppa sjöfarten – eller främst är ett påtryckningsmedel som stöds av enstaka attacker.