Världens vårdpersonal har nästan tredubblats – ändå saknas 34,4 miljoner

Kvinnors deltagande var avgörande för ökningen. Men fler kvinnor i vården har inte automatiskt inneburit ett jämnare inflytande över hur vårdsystemen styrs. Kvinnor utgjorde majoriteten av sjuksköterskor, barnmorskor och lokala hälsovårdare, medan mindre än hälften av läkarna var kvinnor i de redovisade uppskattningarna.

Mönstret speglar en könsuppdelad arbetsmarknad: kvinnor är starkt representerade i det viktiga vård- och omsorgsarbetet nära patienterna, men är mindre synliga i yrken och beslutspositioner som ofta förknippas med högre lön, större auktoritet och mer makt.

Det är en viktig skillnad. Att bara räkna antalet anställda kan dölja vem som utför arbetet, hur arbetet värderas och vem som bestämmer över vårdens prioriteringar. Ett vårdsystem kan alltså växa utan att bli mer jämlikt – eller bättre på att behålla erfaren personal.

Därför uppskattas underskottet till 34,4 miljoner

Analysen definierar inte personalbrist som antalet obesatta tjänster. I stället jämförs personaltätheten med den lägsta observerade tätheten i länder som nådde minst 80 av 100 på indexet för effektiv sjukvårdstäckning. Trösklarna är därmed empiriska riktmärken kopplade till hur mycket vård som faktiskt täcks, inte en universell bemanningsregel som passar alla länder.

Med dessa riktmärken beräknades de globala behoven 2023 till:

Det största underskottet gäller sjuksköterskor och barnmorskor – mer än tre gånger så många som bristen på läkare. Resultatet visar varför vårdplanering inte kan handla enbart om att utbilda fler läkare. Primärvård, omvårdnad, barnmorskevård, tandvård, apoteksverksamhet och lokalt förankrade vårdtjänster bidrar alla till att människor faktiskt får vård.

Olika studier ger olika personaltätheter

En tidigare GBD-baserad studie, som använde data från 2019, uppskattade att följande tätheter per 10 000 invånare behövdes för att nå 80 av 100 på UHC-indexet:

• 20,7 läkare
• 70,6 sjuksköterskor och barnmorskor
• 8,2 personer inom tandvården
• 9,4 personer inom läkemedelsförsörjningen

Den nyare analysen redovisar andra observerade tröskelvärden: ungefär 23,8 läkare, 64,5 sjuksköterskor och barnmorskor, 5,2 tandläkare och 5,6 apotekare per 10 000 invånare.

Siffrorna ska inte tolkas som en motsägelse eller som en enda fast global standard. Studierna använder olika dataår och beräkningsmetoder. Den nyare metoden utgår från observerad personaltäthet i länder som klarar UHC-tröskeln, medan den äldre studien beräknade miniminivåer genom en annan modell. Förändringar i datatäckning, länders resultat och metodik kan därför påverka både tröskeln och det uppskattade underskottet.

Södra Asien har det största underskottet i antal

Södra Asien har det största uppskattade underskottet räknat i absoluta tal: omkring 13,6 miljoner ytterligare personer inom de fem yrkesgrupperna. Den regionala fördelningen omfattar ungefär 2,6 miljoner läkare, 10,0 miljoner sjuksköterskor och barnmorskor, 0,7 miljoner tandläkare och 0,3 miljoner apotekare.

En stor befolkning är en viktig förklaring till regionens höga totalsiffra. Utmaningen är därför både numerisk och organisatorisk: vården måste byggas ut samtidigt som personalen fördelas bättre till landsbygdsområden, fattigare områden och andra grupper som i dag har sämre tillgång till vård.

Afrika söder om Sahara står inför ett annat, men lika allvarligt, problem. Regionen hade 2023 den lägsta personaltätheten inom nästan alla större yrkesgrupper. Lokala hälsovårdare var det viktigaste undantaget. Höginkomstländer hade samtidigt de högsta tätheterna.

Skillnaden visar varför en enda global bristsiffra kan bli missvisande. Södra Asien har det största behovet räknat i antal, medan Afrika söder om Sahara har en extremt låg tillgång på personal i förhållande till befolkning och vårdbehov. Båda regionerna behöver fler anställda, men lösningarna måste anpassas efter befolkningsutveckling, sjukdomsbörda, utbildningskapacitet och möjligheten att behålla personal.

Varför siffran är högre än vissa WHO-uppskattningar

Siffran 34,4 miljoner kan inte jämföras direkt med alla uppskattningar från Världshälsoorganisationen, WHO. WHO:s beräkningar kan bygga på andra årtal, yrkeskategorier, behovsdefinitioner och planeringsperioder. I en sammanställning från WHO uppskattades exempelvis den behovsbaserade bristen till 20 miljoner vårdanställda 2013, 15 miljoner 2020 och beräknades minska till 10 miljoner 2030.

GBD-analysen svarar på en annan fråga: hur många läkare, sjuksköterskor, barnmorskor, tandläkare och apotekare som behövs för att nå ett UHC-index på 80, utifrån observerade personaltätheter i länder som når den nivån.

En högre uppskattning från GBD innebär därför inte automatiskt att en lägre WHO-siffra är fel. Siffrorna blir missvisande först när de presenteras som om de mäter samma mål, samma yrkesgrupper, samma årtal och samma definition av personalbrist.

Fler utbildningsplatser räcker inte

Utbildning och rekrytering är nödvändiga, men fler anställda utan bättre arbetsvillkor kan leda till hög personalomsättning, ojämn fördelning och att personal lämnar områden där behoven är störst. En hållbar strategi måste omfatta hela vägen från utbildning till ledarskap:

• Utbildning: bygg ut utbildningskapaciteten utan att tumma på tillgången till lärare, klinisk praktik och kvalitetskrav.
• Fördelning: skapa incitament och stöd för personal som arbetar på landsbygden och i andra områden med bristande vårdutbud.
• Att behålla personal: förbättra lön, säkerhet, arbetsbelastning, socialt skydd och möjligheten till karriärutveckling.
• Jämställdhet: motverka löneskillnader, trakasserier, diskriminering, obetalt omsorgsansvar och otydliga befordringssystem.
• Ledarskap: säkerställ att kvinnor får ett reellt inflytande i ledning, policyarbete och professionella beslutsprocesser.
• Rätt kompetensmix: investera i sjuksköterskor, barnmorskor, apotekare, tandvård, lokala hälsovårdare, primärvård och fungerande remissystem – inte bara i fler läkare.

Den centrala paradoxen kvarstår: världens hälso- och sjukvårdspersonal ökade med mer än 80 miljoner personer, till stor del genom kvinnors arbete, men många vårdsystem ligger fortfarande långt under den kapacitet som förknippas med ens en måttlig nivå av allmän sjukvårdstäckning. Att minska gapet kräver mer än rekrytering. Det kräver att de yrken som redan bär en stor del av vården värderas högre, att personalen fördelas mer rättvist och att institutionerna ger människor möjlighet att stanna kvar och ta plats som ledare.