BepiColombo har inlett den svåra sista etappen mot Merkurius

Att resa till Merkurius handlar inte om att bara flyga närmare solen. En rymdfarkost som lämnar jorden har redan hög fart i sin bana runt solen. För att kunna fångas in av Merkurius måste den i stället bli av med en stor del av sin rörelseenergi i solbana.

Det var därför ESA:s och Japans rymdorganisation JAXA:s BepiColombo fick en så lång och omständlig färdväg. Den 3 september 2026 nådde uppdraget en avgörande milstolpe: transportmodulen Mercury Transfer Module (MTM) kopplades framgångsrikt loss. ESA räknar händelsen som starten på ankomstfasen vid Merkurius. Bekräftelsen kom via signaler som togs emot av ESA:s antenner för rymdkommunikation. 11

Vägen inåt i solsystemet: att bromsa är det svåra

BepiColombo sköts upp den 20 oktober 2018 som ett gemensamt ESA–JAXA-uppdrag. Under kryssningsfasen satt två vetenskapliga omloppssonder ihop med MTM, modulen som stod för elkraft och elektrisk framdrivning. 157

I stället för en direkt kurs använde uppdraget nio planetförbiflygningar: en vid jorden, två vid Venus och sex vid Merkurius. Vid varje förbiflygning utnyttjade farkosten planetens gravitation för att ändra sin bana runt solen och minska hastigheten relativt Merkurius, utan att behöva ta med orimligt mycket bränsle. 1533

Mellan förbiflygningarna gav MTM:s sol-elektriska framdrivning en liten men långvarig dragkraft längs bågar runt solen. Kombinationen av eldrift och gravitationsassistans utformades för att BepiColombo skulle nå Merkurius med tillräckligt låg relativ hastighet för att kunna gå in i omloppsbana. 45

Ett kraftproblem ändrade tidplanen

Resan komplicerades av ett problem i MTM:s elektriska kraftförsörjning, vilket innebar att raketmotorerna inte kunde köras på full effekt. ESA lyckades återställa dragkraften till omkring 90 procent av den tidigare nivån, men den tillgängliga effekten förblev lägre. 44

Uppdragsteamet anpassade därefter bana och drift till den begränsade prestandan. Uppdraget kunde fortsätta, men den planerade insättningen i bana runt Merkurius flyttades från 2025 till november 2026. 111

Den långa vägen var alltså mer än transporttid. Den var en noggrant planerad bromsmanöver i solsystemsskala, där banan successivt formades för en säker ankomst.

Därför markerar MTM-separationen en ny fas

MTM hade fyllt sin uppgift: den drev och strömförsörjde sondpaketet under den interplanetära resan. Kvar är nu en sammansatt farkost med ESA:s Mercury Planetary Orbiter (MPO), JAXA:s magnetosfärsond Mio och den skyddande gränssnittsstrukturen mellan dem. De två sonderna fortsätter först tillsammans genom de krävande manövrer som ska föra dem in i sina respektive banor. 738

Detta händer före den ordinarie forskningen

Ankomsten är en serie planerade steg, inte en enda händelse:

• 21 november 2026: MPO–Mio-kompositen ska enligt planen gå in i omloppsbana runt Merkurius. 1115
• November 2026–mars 2027: 16 planerade motorbränningar ska etablera sonderna i rätt banor. 38
• 9–10 december 2026: MPO och Mio ska separera från varandra. 1115
• April 2027: Reguljära vetenskapliga observationer är planerade att börja. 1115

Datumen är fortfarande planerade milstolpar. Utfallet beror på att manövrerna, infångningen och utplaceringen av de två sonderna genomförs som avsett.

Två sonder med olika uppgifter

BepiColombo bygger på att två rymdsonder undersöker Merkurius och dess omgivning samtidigt.

MPO, som utvecklats av ESA, ska studera själva planeten: ytan, den kemiska sammansättningen, gravitationsfältet, magnetfältet och den inre strukturen. Mio, utvecklad av JAXA, ska undersöka Merkurius magnetfält, magnetosfär, tunna exosfär och plasmamiljön runt planeten. 2021

Tillsammans ska sonderna ge en mer sammanhängande bild av hur Merkurius yta och inre hänger ihop med dess ovanligt aktiva rymdmiljö. Efter omkring åtta år och miljarder kilometer är MTM-separationen slutet på den långa färden – och början på uppdragets mest riskfyllda operativa fas. 115