Ardoinos kritik mot BIS rapporterades – men någon fullständig replik är inte belagd

Den mest hållbara slutsatsen är snävare än den ursprungliga frågan antyder: Paolo Ardoinos offentliga kritik rapporterades, men det tillgängliga materialet återger inte tillräckligt mycket av hans inlägg för att slå fast att han gjorde ett fullständigt bemötande punkt för punkt. Enligt rapporteringen hävdade Tethers vd att stablecoins och tokeniserade insättningar bygger på fundamentalt olika riskstrukturer. 37

Det är en viktig skillnad. Diskussionen vid Jackson Hole handlade inte bara om huruvida blockkedjeteknik fungerar, utan om vilken typ av digitala pengar som bör ligga i centrum för framtidens betalningssystem.

Vad BIS hävdade vid Jackson Hole

I sitt tal den 28 augusti 2026 argumenterade Pablo Hernández de Cos, generaldirektör för Bank for International Settlements (BIS), för att stablecoins i sin nuvarande form inte är ett trovärdigt betalningsmedel i stor skala. Han lyfte i stället fram tokeniserade bankinsättningar som ett mer övertygande sätt att använda distribuerad liggare-teknik i vardagliga betalningar. 1

BIS – Banken för internationell betalningsutjämning, ett samarbetsorgan för centralbanker – utgår från två grundegenskaper i ett stabilt penningsystem: en gemensam räkneenhet och principen om pengars enhetlighet, eller ”singleness of money”. Instrument som är denominerade i samma valuta ska enligt denna princip kunna lösas in till nominellt värde i centralbankspengar, med slutlig betalning. BIS betonar också att olika plattformar och betalningsinstrument måste kunna fungera tillsammans. 12

Detta är ett systemtest. Frågan är inte bara om en enskild utgivare kan uppfylla sina inlösenlöften, utan om olika former av pengar fortsätter att fungera som ett och samma pålitliga betalningsmedel även under stress.

Den sannolika skiljelinjen i Ardoinos svar

Den tillgängliga rapporteringen innehåller inget fullständigt citat från Ardoino. Därför vore det missvisande att tillskriva honom ett detaljerat resonemang. Det som kan sägas är att hans rapporterade svar fokuserade på skillnaden mellan den underliggande riskstrukturen hos stablecoins av USDT-typ och tokeniserade bankinsättningar. 37

Den vinkeln pekar mot stablecoin-sidans centrala motargument: en välreglerad utgivare kan hålla avskilda och likvida reserver samt lova inlösen en-till-en, medan en affärsbank normalt använder insättningar för utlåning och omvandlar kort finansiering till längre lån.

Ur det perspektivet kan kritik mot att stablecoins inte fungerar som bankpengar blanda ihop två olika modeller – snarare än bevisa att den ena automatiskt är säkrare.

BIS svarar att ”backad” inte är ett fullständigt test för pengar. Reservtillgångarnas kvalitet, de juridiska inlösenrättigheterna, hur snabbt tillgångarna kan säljas, de operativa arrangemangen och risken för uttagsanstormningar påverkar alla om en token kan fortsätta lösas in till nominellt värde. Skillnaden mellan reserver och fraktionell bankverksamhet avgör därför inte ensam frågan om betalningssystemets motståndskraft. 1012

Två definitioner av sunda digitala pengar

Oenigheten handlar delvis om vad som ska mätas.

Förespråkare för stablecoins brukar lyfta fram:

• transparenta reserver;
• inlösen till nominellt värde;
• konkurrens mellan privata utgivare;
• avveckling på öppna blockkedjenätverk; och
• tillgång till digitala, dollarbaserade pengar över nationsgränser.

BIS fokuserar på en bredare arkitektur:

• en gemensam räkneenhet;
• pengars enhetlighet;
• interoperabilitet mellan nätverk;
• likviditet under pressade marknadsförhållanden;
• regler mot penningtvätt och annan finansiell brottslighet; samt
• en förankring i centralbankspengar. 12

Stablecoin-argumentet börjar alltså med utgivarens solvens och användarens valfrihet. BIS-argumentet börjar med stabiliteten i hela betalnings- och kreditsystemet. En token kan vara användbar och välreserverad utan att automatiskt bli en allmänt accepterad penningform som alltid kan användas till nominellt värde.

Vardagliga betalningar eller specialiserade användningsområden?

Hernández de Cos hävdade inte att stablecoins saknar funktion. Den rapporterade linjen är i stället att tokeniserade insättningar bör hantera merparten av vanliga betalningar för privatpersoner och företag, medan stablecoins kan fylla mer specialiserade roller. 133

Det ligger i linje med BIS önskan att bevara det befintliga tvånivåsystemet: affärsbanker ger ut insättningar, medan centralbankspengar utgör grunden för slutlig avveckling. Tokenisering skulle då kunna ge programmerbarhet och effektivare penningflöden utan att ersätta den institutionella struktur som stöder betalning till nominellt värde.

Stablecoin-förespråkare ifrågasätter var gränsen ska dras. De pekar på öppna nätverk, avveckling dygnet runt, remitteringar, säkerheter i handel och gränsöverskridande överföringar – användningsområden som inte alltid passar väl i traditionella bankkanaler. Den starkare versionen av argumentet är att reglering och interoperabilitet kan hantera BIS invändningar utan att bankerna måste kontrollera de viktigaste digitala betalningsinstrumenten.

Monetär suveränitet och fragmentering

Debatten handlar också om mer än teknik. Om en stablecoin i utländsk valuta får stor spridning i ett land kan den ge invånare och företag tillgång till en relativt stabil räkneenhet och underlätta internationella betalningar. Samtidigt kan den bidra till valutaersättning och minska de inhemska penningmyndigheternas inflytande.

BIS varnar för att betalningar kan fragmenteras i utgivar- eller kedjespecifika former av pengar, särskilt om olika tokens inte kan växlas sömlöst mot varandra. Motargumentet är att begränsningar av privata digitala dollar till nischade användningsområden kan skydda befintliga system på bekostnad av aktörer som behöver billigare och snabbare internationella betalningar.

Ingen av modellerna är kostnadsfri. Den ena innebär risk för fragmentering och svagare penningpolitisk kontroll. Den andra kan koncentrera innovation och betalningsåtkomst till reglerade banker.

Bankernas finansiering är en annan skiljelinje

BIS varnar också för att en bred användning av stablecoins kan flytta insättningar från banker, höja bankernas finansieringskostnader och flytta finansiell förmedling till icke-banker. Det kan påverka tillgången till och priset på krediter, även om rapporteringen om talet säger att BIS modellbaserade uppskattningar av effekten kan vara måttliga. 11

Stablecoin-förespråkare ser annorlunda på saken. De menar att konkurrensen bör få utmana bankernas billiga finansiering, särskilt när transaktionssaldon i praktiken är bundna till banksystemet. Ur det perspektivet är högre finansieringskostnader inte nödvändigtvis ett fel hos stablecoins, utan marknadspriset för att ta bort en implicit fördel som banker har.

Den obesvarade frågan är därför om betalningsinsättningar främst är en offentlig penningfunktion som kräver en bankförankring, eller en konkurrensutsatt produkt som privata utgivare bör få erbjuda under strikta regler för reserver och konsumentskydd.

Var står debatten?

Det tillgängliga underlaget stöder en försiktig slutsats – inte det definitiva påståendet att Ardoino slog hål på BIS argument. Ett svar rapporterades, men dess fullständiga innehåll finns inte i den rapportering som ligger till grund för artikeln. 37

Oenigheten kan sammanfattas så här:

• Stablecoin-modellen förespråkar privat utgivning, reservtäckning, inlösen och avveckling på öppna nätverk.
• BIS-modellen förespråkar tokeniserade insättningar från affärsbanker, kopplade till centralbankspengar och utformade för att bevara pengars enhetlighet, interoperabilitet och den nuvarande monetära hierarkin. 12

BIS kräver inte att alla användningsområden för stablecoins ska försvinna. Argumentet är att en specialiserad nytta inte automatiskt gör stablecoins lämpliga som grund för vardagliga betalningar i stor skala. Stablecoin-förespråkare, inklusive den ståndpunkt som tillskrivs Ardoino, invänder att bankbaserade digitala pengar inte självklart är säkrare eller effektivare än transparenta, fullt reserverade privata pengar.

Den mest faktabaserade slutsatsen är därför att Ardoino enligt rapporteringen ifrågasatte BIS jämförelse av riskerna, men att källmaterialet inte visar någon detaljerad offentlig replik på Hernández de Cos specifika tal. Den större policyfrågan – privata, öppna stablecoins eller bankutgivna tokens förankrade i centralbankspengar – är fortfarande den verkliga stridsfrågan.