Kina slösade bort 360 TWh vind- och solkraft – ändå ökade kolkraften

Kinas energiomställning har hamnat i en paradox: landet bygger ut vind- och solkraft i rekordfart, men tvingas samtidigt stänga ute stora mängder fossilfri el från elnätet.

Under första halvåret 2026 begränsades uppskattningsvis 360 terawattimmar (TWh) vind- och solel. Det var 49 procent mer än under samma period året före. Den mängden el hade kunnat täcka hela ökningen i Kinas efterfrågan på el under perioden – och samtidigt gjort det möjligt att minska kolkraftsproduktionen.

I stället ökade kolkraftsproduktionen med omkring 3 procent. Under årets första sex månader togs dessutom 30 gigawatt (GW) ny kolkraft i drift, medan endast 2,7 GW avvecklades.

Det pekar på ett strukturellt integrationsproblem: Kinas produktionskapacitet har vuxit snabbare än elnätet, överföringssystemet, lagringen, elmarknaden och reglerna för hur kraftverken ska köras har hunnit anpassas.

Vad innebär det att el ”begränsas”?

När el från vind- och solkraft begränsas betyder det att en anläggning hade kunnat producera mer, men att nätoperatören ber den att dra ned produktionen. Orsaken kan vara att elnätet är överbelastat, att elen inte kan överföras till en annan region eller att systemet behöver hållas i balans.

Det betyder alltså inte nödvändigtvis att turbiner eller solpaneler har gått sönder. Elen finns tillgänglig – men saknar en säker eller lönsam väg till konsumenterna just då.

Siffran 360 TWh kommer från en uppskattning av Centre for Research on Energy and Clean Air (CREA) och Global Energy Monitor (GEM). Den omfattar både rapporterade och uppskattade, men inte offentligt redovisade, begränsningar. Därför är den inte direkt jämförbar med alla officiella kinesiska statistikkällor. Flera rapporter beskriver dock samma grundläggande utveckling: fossilfri el stängdes ute samtidigt som kolkraftsproduktionen ökade.

Varför trängde vind och sol inte undan kolkraften?

1. Elproduktionen finns långt från de största förbrukarna

En stor del av Kinas nya vind- och solkraft byggs i landets norra och västra delar, där vind- och solresurserna är goda. Den största efterfrågan på el finns däremot i östra och södra Kina, särskilt i de tätbefolkade kustprovinserna.

För att flytta elen krävs tillräcklig kapacitet i det lokala nätet, långväga överföringsledningar och fungerande elhandel över provinsgränserna. När en överföringsledning eller det mottagande nätet når sin gräns går det inte alltid att skicka överskottet vidare till en annan del av landet.

Därför kan förnybar el behöva begränsas även när Kina som helhet fortfarande har ett stort elbehov.

2. Produktionen kommer inte alltid när efterfrågan är som störst

Solkraften producerar mest mitt på dagen, medan efterfrågan ofta ökar senare på eftermiddagen och kvällen. Vindkraften varierar på ett annat sätt och kan ge mest el när den lokala efterfrågan är låg.

Utan tillräckligt med batterier, pumpkraft, flexibel industriförbrukning eller annan reglerbar kapacitet blir operatörernas handlingsutrymme begränsat. Om mycket el kommer på fel plats eller vid fel tidpunkt måste en del produktion stängas ute för att hålla systemet stabilt.

Det är därför fler vindkraftverk och solparker inte automatiskt leder till mindre fossilbränsleanvändning. Elnätet måste också kunna balansera, transportera och prissätta elen när den produceras.

3. Kolkraft är fortfarande inbyggd i överföringsmodellen

Vissa stora förnybarhetsbaser planeras fortfarande med kolkraft som stabiliserande komponent. Ett föreslaget projekt med en ultrahögspänd likströmsledning från Kubuqi-området i Inre Mongoliet till Shanghai skulle till exempel överföra mer än 60 procent förnybar el, men också omfatta 9 000 megawattimmar lagring och 2,64 GW kolkraft.

Projektet illustrerar den centrala vägvalsfrågan: ska lagring och annan flexibilitet ersätta kolkraftens roll som reserv, eller ska stora förnybarhetsbaser även fortsättningsvis kopplas samman med kolkraft?

4. Kolkraftsavtal reserverar en del av marknaden

Enligt CREA och GEM förväntades kinesiska kolkraftverk under 2026 fortfarande teckna årsavtal som täckte omkring 60–70 procent av den el de levererade året före. Sådana avtal kan ge producenterna intäkts- och leveranssäkerhet, men de reserverar också en betydande del av den begränsade efterfrågan på el åt kolkraften.

Kol blir därmed mer än en beredskapslösning. När kraftverk har ett ekonomiskt incitament – eller en skyldighet – att leverera el kan vind- och solkraft begränsas även när den har lägre rörlig produktionskostnad.

Varför gjorde den nya kolkraften situationen värre?

Kinas tillskott på 30 GW kolkraft under sex månader skapade inte bara en reservflotta som skulle användas under sällsynta effekttoppar. Eftersom endast 2,7 GW avvecklades blev kolkraftsflottan större och fick konkurrera om elförsäljningen i ett system som redan visade tecken på överkapacitet.

CREA uppgav att kolkraftverken användes mindre intensivt samtidigt som den totala kolkraftsproduktionen ökade. Det är förenligt med en situation där fler kraftverk konkurrerar om en begränsad efterfrågan.

Den större kolkraftsflottan ökade därmed trycket på systemoperatörerna. Kolkraftverken hade befintliga avtal, lokala roller för leveranssäkerhet och regionala investeringsintressen. Vind- och solkraften mötte samtidigt fysiska begränsningar i överföringen.

Det förklarar varför stramare kontroll över nya kolprojekt inte omedelbart vände utvecklingen. Projekt som redan har godkänts eller börjat byggas kan fortsätta tas i drift. Provinsiella myndigheter kan dessutom ha incitament att prioritera kapacitet som stärker lokal leveranssäkerhet, sysselsättning och investeringar.

Det tillgängliga underlaget beskriver därför snarare en strukturell inlåsning och överkapacitet än en nationell elbrist som krävde all den nya kolkraften.

Signalerna är dock inte entydigt negativa. Förnybara energikällor stod för mer än 40 procent av Kinas elproduktion under första halvåret 2026, medan kolkraftens andel föll under 50 procent för första gången.

Men en minskad andel innebär inte automatiskt att kolkraftsproduktionen minskar. Den totala elanvändningen och den totala produktionskapaciteten kan båda öka samtidigt.

Vad betyder begränsningarna för investeringar i förnybar energi?

När el inte kan levereras till nätet försämras ekonomin i ett vind- eller solprojekt. Anläggningen kan vara färdigbyggd för att producera en viss mängd el, men överbelastning eller driftbegränsningar kan hindra den från att sälja produktionen.

Det skapar osäkerhet kring intäkter, nätanslutning och vilket pris investeraren faktiskt kan få. På sikt kan kapital därför styras mot projekt som erbjuder mer förutsägbara elleveranser, inte bara större installerad kapacitet.

Kinas nya solinstallationer föll med 66 procent på årsbasis under första halvåret 2026, till 72,07 GW från 212,21 GW ett år tidigare. Nedgången kopplades i rapporteringen främst till att en anslutningsrusning inför en prisreform klingade av. Siffrorna bevisar därför inte att begränsningarna orsakade fallet, men de visar varför en mindre förutsägbar marknad kan göra utvecklare mer selektiva.

Det kommersiella svaret kan bli fler projekt där förnybar produktion kombineras med flexibilitet:

• Solkraft med batterilagring kan flytta en del av produktionen från mitt på dagen till kvällens högre efterfrågan.
• Vindkraft med lagring kan jämna ut leveranserna och förbättra möjligheten att delta i marknadsbaserad drift.
• Flexibel efterfrågan, exempelvis industrier som kan flytta sin elförbrukning i tid, kan absorbera överskott utan att hela lösningen måste bestå av batterier.
• Utbyggd överföring och elhandel mellan provinser kan flytta elen till platser där den behövs i stället för att den överges nära produktionsanläggningen.

Kinesiska solcellstillverkare expanderar redan inom batteriexport när försäljningstillväxten för solpaneler bromsar. Det ligger i linje med en växande efterfrågan på lagring som kan integrera mer förnybar el.

Lagring är dock ingen fullständig ersättning för nätutbyggnad och marknadsreformer. Batterier kan flytta el över tid, men de kan inte ensamma lösa bristande överföringskapacitet, provinsiella handelshinder eller avtal som ger kolkraft företräde.

Kina jämfört med Australien, Japan och Indien

Grundproblemet återkommer i flera asiatiska elsystem: utbyggnaden av vind och sol går snabbare än överföring, flexibilitet och marknadsreformer. Men orsakerna och omfattningen skiljer sig åt.

Australien: överskott mitt på dagen

Australien har fått ökande överskott av förnybar el, bland annat på grund av stora mängder solel från tak och storskaliga solparker, begränsningar i överföringsnätet och batteriutbyggnad som inte alltid hållit jämna steg med produktionen.

Under de första nio månaderna 2025 ökade begränsningen av vind- och solel mer än trefaldigt till 3,7 TWh, enligt data från OpenElectricity som Reuters hänvisade till. Det motsvarade 6,8 procent av den förnybara produktionen under perioden.

Australiens problem handlar främst om lokal överbelastning, stort solöverskott dagtid och behov av mer flexibilitet. Det motsvarar inte Kinas kombination av enorma volymer och kolkraftsavtal som täcker en stor del av tidigare levererad el. Australien bygger samtidigt ut stödet för solceller och batterier på företag och i hushåll.

Japan: regionala nät och ökande kärnkraft

Japans elsystem är uppdelat i regionala nätområden med begränsad överföringskapacitet mellan sig. Begränsningen av förnybar el har också kopplats till ökad kärnkraftsproduktion, som tar utrymme i elmixen när vind- och solkraft finns tillgänglig.

I nio av Japans tio nätregioner ökade begränsningen av förnybar el med 38,2 procent till 1,77 TWh under årets första åtta månader 2025. Det motsvarade 2,3 procent av den totala gröna elproduktionen, enligt en Reuters-genomgång av branschdata.

Japans problem är mer geografiskt avgränsat och betydligt mindre i absoluta tal än Kinas. Det tillgängliga underlaget innehåller ingen motsvarande nationell japansk siffra för första halvåret 2026, så direkta jämförelser för innevarande år bör göras med försiktighet.

Indien: överföring och nätsäkerhet

Även i Indien hänger begränsningarna samman med flaskhalsar i överföringsnätet och krav på nätsäkerhet. Under april–juni 2026 höll landet tillbaka 8 133 gigawattimmar (GWh) solel. De rapporterade månadsnivåerna var 2 417 GWh i april, 3 235 GWh i maj och 2 481 GWh i juni.

Det är betydande mängder, men långt under Kinas uppskattade 360 TWh under en jämförbar sexmånadersperiod. Skillnaden beror delvis på att Kinas vind- och solkraftsflotta är mycket större. Därför kan siffrorna inte läsas som ett enkelt mått på ländernas energipolitik. Ändå visar båda fallen att överföringsinvesteringar måste hålla jämna steg med ny elproduktion.

Den större lärdomen för energiomställningen

Kinas erfarenhet visar varför utbyggnaden av förnybar energi inte kan bedömas enbart utifrån hur många gigawatt som installeras. Ett fungerande fossilfritt elsystem behöver också:

1. Överföringsnät som byggs ut före flaskhalsarna, så att produktionsregioner kopplas samman med stora förbrukningscentra.
2. Elhandel över provinsgränser, så att fossilfri el kan konkurrera även utanför sin lokala marknad.
3. Flexibla driftregler, som gör det möjligt för vind och sol att tränga undan kolkraft när nätet klarar det.
4. Lagring och efterfrågeflexibilitet, så att produktionen kan flyttas i tid.
5. Reformer av kolkraftsmarknaden, så att avtal som ska säkra leveranser inte samtidigt garanterar onödig kolkraftsproduktion.
6. Investeringsregler som belönar levererad fossilfri el, inte bara byggandet av ännu mer kapacitet.

Kärnproblemet är alltså inte att Kina har byggt för mycket förnybar energi i sig. Landet har byggt in stora mängder vind- och solkraft i ett elsystem där den fysiska och institutionella strukturen fortfarande skyddar kolkraftens roll.

Om den strukturen inte förändras kan mer vind och sol samexistera med högre kolkraftsproduktion – och samtidigt leda till ännu större mängder bortkastad fossilfri el.