Kina avvisar USA:s AI-ultimatum när Pax Silica och WAICO konkurrerar om partners

Det rapporterade amerikanska budskapet är att länder inte samtidigt kan ingå i Pax Silica och delta i konkurrerande initiativ med motstridiga förväntningar. Det är dock viktigt att skilja på ett utkast och en färdig politik: de tillgängliga uppgifterna beskriver ett planerat varningsbrev, inte ett genomfört regelverk med tydligt angivna straff för varje form av samarbete med Kina.

WAICO: Kinas Shanghai-baserade alternativ

World Artificial Intelligence Cooperation Organization, WAICO, grundades i Shanghai den 16 juli som en självständig mellanstatlig organisation med säte i staden. Organisationen säger sig vilja främja internationellt AI-samarbete och global styrning, med målet att AI ska utvecklas säkert, rättvist och till allmänhetens nytta. Vid grundandet skrev 29 länder under avtalet.

Kina uppgav senare att WAICO hade 38 grundande medlemmar i mitten av augusti. Det innebär en skillnad mellan de 29 regeringar som rapporterades ha skrivit under det ursprungliga avtalet och den större medlemssiffra som kinesiska företrädare senare meddelade.

De tidiga medlemmarna kommer framför allt från det globala syd och andra icke-västliga stater. Ryssland, Brasilien, Sydafrika, Indonesien, Malaysia och Pakistan nämns bland medlemmarna. Enligt rapporteringen fanns inga större västliga demokratier bland de ursprungliga grundarna.

Varför USA vill begränsa Kinas tillgång till AI-kedjor

Den rapporterade amerikanska strategin går ut på att hindra Kina från att få stabil tillgång till strategiska AI-insatsvaror via partnerländer och gemensamma teknikekosystem. Utkastet kopplar specifikt Pax Silica till AI-modeller, chip och kritiska mineraler.

Tillgången till dessa resurser påverkar mer än företagens konkurrenskraft. Halvledare möjliggör avancerad datorkapacitet, medan modeller och tillhörande infrastruktur avgör vem som kan utveckla och använda AI-system. Kritiska mineraler är i sin tur viktiga delar av hårdvarans leveranskedjor.

Genom att organisera samarbetet kring dessa resurser försöker Washington minska risken för att Kina använder internationella partnerskap och tillgång till leveranskedjor för att bygga ut sitt tekniska, ekonomiska eller säkerhetspolitiska inflytande.

Det tillgängliga underlaget stöder en förklaring som handlar om leveranskedjor och tekniksäkerhet. Det visar däremot inte att det rapporterade utkastet automatiskt skulle innebära ett specifikt chip-, moln- eller investeringsstraff för varje land som ansluter sig till WAICO. Den skillnaden är central: det som rapporterats är ett hot om uteslutning från Pax Silica, medan de exakta praktiska konsekvenserna fortfarande är oklara.

”Digital suveränitet” som motargument

Kinas svar flyttar fokus från frågan ”Vilken stormakt ska ni välja?” till frågan om varje stat har rätt att bestämma över sin egen teknikpolitik. I Pekings formulering ska länder kunna välja teknikpartner, regler och utvecklingsväg utifrån sina nationella förutsättningar och behov.

Detta budskap är särskilt relevant för utvecklingsländer som kan vilja ha kinesisk infrastruktur eller kinesiskt tekniksamarbete, men samtidigt behålla tillgången till amerikanska marknader, investeringar, chip eller tekniska partnerskap. Ett krav på att välja sida kan därför beskrivas inte som en neutral säkerhetsåtgärd, utan som ett försök att göra tekniktillgång till ett instrument för politisk disciplin.

Kina har använt liknande formuleringar i sin bredare syn på digital styrning. Där betonas digital suveränitet, inkluderande utveckling och motstånd mot tekniska blockader. Kärnan i argumentet är att regeringar ska kunna delta i flera former av samarbete utan att behöva ge upp kontrollen över sin nationella teknikstrategi.

Rivaliteten försvinner inte

Pekings motstånd mot blockkonfrontation betyder inte att konkurrensen har upphört. WAICO är en Kina-sponsrad institution som kan ge Beijing större inflytande över AI-styrning, standarder och tekniska relationer, även om organisationen beskriver sig som inkluderande och inriktad på utveckling. Analytiker har beskrivit medlemsbasen som huvudsakligen icke-västlig och centrerad kring det globala syd.

Här finns rivalitetens centrala motsägelse. USA använder tillgång till koalitioner och strategiska leveranskedjor för att uppmuntra politisk och teknisk anpassning. Kina använder suveränitet, inkludering och utvecklingssamarbete för att ifrågasätta idén att länder måste anpassa sig till någon av stormakterna.

Båda modellerna konkurrerar om inflytande över samma regeringar – och över reglerna som kommer att forma AI:s nästa fas. För de 35 länder som skrev under USA:s AI-uttalande handlar frågan därför inte bara om vilket ramverk som erbjuder bäst AI-samarbete. Den handlar också om huruvida deltagande i en USA-ledd leveranskedjekoalition kan förenas med en Kina-stödd organisation för AI-styrning, och hur mycket självständighet varje land har kvar om svaret blir nej.