ATLAS använde proton–syre kollisioner vid 9,62 TeV som en kontrollerad motsvarighet till den första kollisionen mellan en kosmisk stråle och jordens atmosfär. Data om antal partiklar, rörelsemängd, utsläppsvinklar och tvärsnitt kan minska osäkerheterna i de modeller som markbaserade observatorier använder för kosmis...
Publicerad avRedigerad med GPT-5.6 TerraBilder genererade med GPT Image 2
Research answer

Create a landscape editorial hero image for this Studio Global article: How did CERN’s ATLAS experiment use the Large Hadron Collider on July 1, 2025, to recreate cosmic-ray showers by colliding 9.62-TeV proton b. Article summary: ATLAS turned the LHC into a controlled analogue of the first collision in an air shower: a proton beam represented an incoming cosmic ray, while oxygen ions represented atmospheric nuclei. It measured the charged particl. Topic tags: general, general web. Style: premium digital editorial illustration, source-backed research mood, clean composition, high detail, modern web publication hero. Use reference image context only for broad subject, composition, and topical grounding; do not copy the exact image. Avoid: logos, brand marks, copyrighted characters, real person likenesses, fake screenshots, UI text, readable text, watermarks, charts with fake numbers, clic
I juli 2025 kördes Large Hadron Collider (LHC) för första gången med kollisioner mellan protoner och syrejoner. För ATLAS-experimentet vid CERN blev uppställningen en kontrollerad laboratoriemodell av den första växelverkan som sker när en kosmisk stråle träffar jordens atmosfär. 6
9
I experimentets jämförelse står protonstrålen för partikeln som anländer från rymden, medan syrejonerna representerar atomkärnor i atmosfären. Jordens atmosfär består främst av kväve och syre, vilket gör proton–syre-kollisioner till ett direkt sätt att studera ett avgörande första steg i en atmosfärisk partikelskur. 9
Kollisionerna skedde vid energin 9,62 TeV. ATLAS försökte inte skapa en hel partikelskur genom atmosfären, som kan sträcka sig över många kilometer. I stället mätte forskarna den mikroskopiska startkollisionen med hög precision. 6
Analysen omfattade 246 miljoner utvalda händelser. Varje händelse innehöll minst ett spår från en laddad partikel med tvärgående rörelsemängd över 500 MeV och inom området |η| < 2,5. 9
Utifrån spåren från laddade partiklar mätte ATLAS bland annat:
Det uppmätta proton–syre-tvärsnittet inom experimentets definierade område var 396 ± 6 (experimentellt) ± 9 (luminositet) mb. Efter en teoretisk extrapolering till proton–luft uppskattades det oelastiska tvärsnittet till 406 ± 6 (experimentellt) ± 9 (luminositet) ± 28 (teori) mb. 9
Enligt ATLAS sammanfattning ligger osäkerheterna i mätningarna av multiplicitet, tvärgående rörelsemängd och pseudorapiditet på några få procent. Det är ungefär en tiopotens mindre än skillnaderna mellan de modeller för hadroniska växelverkningar som används i simuleringar av partikelskurar. 6
9
Markbaserade observatorier för kosmiska strålar ser vanligen inte den inkommande ursprungspartikeln direkt. De mäter i stället de sekundära partiklar som uppstår när den kolliderar i atmosfären, och använder dem för att uppskatta strålens energi och eventuellt dess sammansättning. Den tolkningen bygger på simuleringar av den starka växelverkan mellan hadroner, där dagens modeller inte är helt överens. 6
Proton–syre-data kan hjälpa utvecklarna av modellerna att anpassa sannolikheter för växelverkan, partikelutbyte, rörelsemängdsfördelningar, utsläppsvinklar och tvärsnitt till laboratoriemätningar. Extrapoleringen till proton–luft ger dessutom en närmare koppling till förhållandena i atmosfären. 6
9
En primär proton och en tyngre atomkärna ger partikelskurar med olika utveckling och variationer. Bättre kalibrerade simuleringar kan därför minska en systematisk osäkerhet i frågan om de mest energirika kosmiska strålarna främst består av vätekärnor, alltså protoner, eller av tyngre grundämnen. Det är en möjlig nytta av ATLAS-data, inte ett direkt resultat av själva mätningen. 6
9
Sammansättningen påverkar också hur forskare kan tolka tänkbara astrofysiska acceleratorer. Magnetisk avböjning och gränserna för hur mycket energi en partikel kan få beror på atomkärnans egenskaper. En säkrare bestämning av sammansättningen kan därmed stärka tester av scenarier för källor, exempelvis miljöer kring exploderande stjärnor eller supermassiva svarta hål. Den aktuella ATLAS-mätningen pekar dock inte ut några källor och visar inte heller vilken accelerationsmekanism som ligger bakom. 6
9
LHC-kollisionerna är en kalibrering av den första och avgörande växelverkan i en partikelskur, inte en fullständig återskapning av hela förloppet i atmosfären. Värdet ligger i att en del av den teoretiska osäkerheten ersätts av kontrollerade data om kollisionsfysiken som ligger till grund för simuleringarna av kosmiska strålar. 6
9
Studio Global AI
This page includes a source-backed answer you can continue inside Studio Global.
ATLAS använde proton–syre kollisioner vid 9,62 TeV som en kontrollerad motsvarighet till den första kollisionen mellan en kosmisk stråle och jordens atmosfär.
ATLAS använde proton–syre kollisioner vid 9,62 TeV som en kontrollerad motsvarighet till den första kollisionen mellan en kosmisk stråle och jordens atmosfär. Data om antal partiklar, rörelsemängd, utsläppsvinklar och tvärsnitt kan minska osäkerheterna i de modeller som markbaserade observatorier använder för kosmiska strålar.
Bättre modeller kan på sikt förbättra bedömningen av om de mest energirika kosmiska strålarna främst är protoner eller tyngre atomkärnor – men ATLAS har inte identifierat några källor genom denna mätning.