Attackerna mot Mokha hotar både Jemens civila och världshandeln

Konsekvenserna drabbar en befolkning med redan enorma behov. Congressional Research Service, med hänvisning till FN-siffror, uppger att 22,3 miljoner jemeniter behöver humanitärt stöd och skydd. Av dem är 18,3 miljoner akut osäkra på om de får tillräckligt med mat.

Det gör varje störning i hamnarna vid Röda havet särskilt allvarlig. En skadad eller otillgänglig hamn kan göra det svårare att transportera mat, bränsle och mediciner, även när hjälpen finns på annan plats. En upptrappning kan dessutom begränsa tillträdet, skada mer infrastruktur och utlösa vedergällningsattacker i tätbefolkade områden. Humanitära bedömare har varnat för att utvidgade strider skulle förvärra otryggheten och försvåra hjälpinsatser i ett land där över 22 miljoner människor redan behöver stöd.

Uppgifterna om dödsoffren i Mokha är inte helt samstämmiga. Reuters rapporterade sju döda med hänvisning till hamnchefen, medan Jemens internationellt erkända regering sade till Al Jazeera att minst fyra personer hade dödats. Skillnaden visar varför tidiga uppgifter från ett konfliktområde bör behandlas med försiktighet. Den förändrar däremot inte den bredare risken för civila och samhällsviktig infrastruktur.

Bab al-Mandab gör en lokal attack till ett globalt säkerhetsproblem

Bab al-Mandab är ett strategiskt sund mellan Röda havet och Adenviken. Attacker där kan få rederier att pausa resor, undvika rutten eller välja en längre omväg runt södra Afrika. Osäkerheten kan påverka transporttider, bränsleförbrukning, försäkringar och fraktkostnader. Hur stora effekterna på leveranskedjorna blir beror dock på hur länge hotet består.

Den mänskliga kostnaden är omedelbar. Den 11 augusti uppgav jemenitiska myndigheter att houthistyrkor avfyrat robotar mot ett kommersiellt fartyg. Fyra besättningsmedlemmar och två personer ur regeringsallierade styrkor dödades. FN-tjänstemän beskrev attacken som ett hot mot världshandeln och fördömde att civila sjömän hade mist livet.

En långvarig riskzon skulle också skapa tryck på fler marina insatser och mer militär aktivitet. Det kan ge vissa fartyg bättre skydd, men samtidigt öka antalet beväpnade aktörer i närheten av sundet och därmed risken för felbedömningar.

En möjlig upptrappning är redan synlig

Faran handlar inte bara om en enskild kraftmätning mellan houthierna och Jemens internationellt erkända regering. Tidigare houthiattacker mot sjöfarten har lett till militära vedergällningar från andra länder och fördjupat Jemens inblandning i regionala konflikter.

Det nuvarande mönstret kan breddas på flera sätt:

• Fler attacker mot sjöfarten: Kommersiella fartyg, marina eskortfartyg och fartyg som – med rätt eller orätt – kopplas till regionala motståndare kan bli måltavlor.
• Vedergällningsattacker inne i Jemen: Utländska eller regionala makter kan slå mot hamnar, avfyrningsplatser eller annan infrastruktur, vilket ökar riskerna för civila.
• En större maktkamp till havs: Fler örlogsfartyg, blockader eller försök att kontrollera tillträdet kan göra Bab al-Mandab ännu farligare.
• En återgång till ett bredare inbördeskrig: FN:s Jemensändebud har varnat för att nya attacker riskerar att föra landet tillbaka mot fullskaligt krig.

FN:s människorättschef uppgav att minst 17 civila hade dödats i houthiattacker i regeringskontrollerade områden sedan den 6 augusti. Ytterligare dödsfall hade rapporterats i områden som kontrolleras av oppositionen. Siffrorna visar varför skyddet av sjöfarten inte kan skiljas från skyddet av civila.

Vad omvärlden bör göra

1. Skydda civil sjöfart utan att starta ett öppet krig

Stater bör upprätthålla samordnad övervakning till havs, system för tidiga varningar, kapacitet för sjöräddning och tydlig kommunikation med fartyg. Eventuella marina skyddsinsatser bör ha ett snävt fokus på kommersiell och humanitär sjöfart, med regler som minskar – inte förstärker – risken för direkt konfrontation.

2. Prioritera humanitärt och kommersiellt tillträde till hamnar

Parterna bör skapa övervakade arrangemang som skyddar hamnarbetare, fiskare, biståndspersonal, lager, bränsleanläggningar och civil sjöfart. Hamnar bör inte användas som påtryckningsmedel i en bredare regional konflikt. Oberoende verifiering och snabb hjälp med reparationer skulle göra det lättare att skilja humanitär verksamhet från militära operationer.

3. Kombinera avskräckning med diplomati

Internationella och regionala aktörer bör kräva ett slut på attacker mot civila och kommersiella fartyg, samtidigt som trovärdiga kanaler för ömsesidig nedtrappning hålls öppna. FN och regionala medlare kan bidra till rutiner för att meddela incidenter, direkta kommunikationslinjer och åtaganden att inte angripa civil infrastruktur.

Militära insatser som regeringar bedömer nödvändiga bör vara begränsade, proportionerliga och prövas mot de sannolika konsekvenserna för civila. Tidigare cykler av attacker till havs och utländska vedergällningar visar varför militär makt i sig sannolikt inte kan skapa en varaktig lösning.

4. Minska det externa stöd som driver upptrappningen

Regionala makter bör försöka stoppa överföring av vapen, målutpekande stöd och underrättelser som används för attacker mot fartyg eller civila områden. Samtidigt kan breda straffåtgärder eller attacker som skadar hamnar och samhällsviktiga tjänster förvärra de förhållanden som gör nedtrappning svårare.

5. Koppla sjösäkerheten till en jemenitisk politisk process

En överenskommelse om sjöfarten förblir skör om den underliggande konflikten i Jemen lämnas olöst. Diplomatiska insatser bör ta upp handelsvägar, löner för offentliganställda, frihetsberövade, lokalt självstyre och en hållbar vapenvila. FN:s sändebud har redan uppmanat till samtal och varnat för att en upptrappning skulle fördjupa det jemenitiska folkets lidande.

Slutsatsen

Attackerna mot Mokha och Bab al-Mandab är två sammanlänkade hot. Det ena slår mot en jemenitisk hamn och människorna runt den. Det andra hotar internationella besättningar och en global handelsrutt. Därför räcker det inte med mer militär kraft som enda svar.

Den mest effektiva strategin kombinerar defensivt skydd av sjöfarten, garanterat humanitärt tillträde, riktade påtryckningar, återhållsamhet från externa makter och en förnyad politisk process för Jemen.

Utan den kombinationen kan ett hamnstopp utvecklas till en humanitär katastrof, en fartygsattack till en regional konfrontation och en serie vedergällningar dra Jemen ännu längre in i ett krig som sträcker sig långt bortom landets kust.