För Gulfstaternas regeringar drevs kravet på uppskov av både strategiska och ekonomiska skäl. En militär eskalering skulle kunna dra in regionen i en bredare konflikt och hota olje- och sjöfartsleder som är avgörande för världsekonomin. Gulfstaterna uppmanade därför Washington att prioritera diplomati innan man använde våld.

Medlad diplomati mellan USA och Iran

Det nuvarande diplomatiska arbetet bygger till stor del på indirekta förhandlingar snarare än direkta samtal mellan USA och Iran. Pakistan har spelat en central roll som medlare genom att förmedla budskap och förslag mellan Washington och Teheran och hjälpa till att utforma ramverk för en möjlig vapenvila eller en bredare uppgörelse.

Rapporter tyder på att diskussionerna har fokuserat på ett preliminärt ramavtal eller en avsiktsförklaring som skulle kunna stoppa fientligheterna och öppna dörren för mer detaljerade förhandlingar. Vissa förslag inkluderar en omedelbar vapenvila och ett kort fönster – veckor snarare än månader – för att förhandla fram ett långsiktigt avtal.

Dessa samtal följer på tidigare rundor av kärnkraftsförhandlingar mellan USA och Iran som började 2025 i Muskat, Oman, och senare fortsatte i Rom, ofta genom indirekta kontakter där medlare förde budskap mellan delegationerna.

Trots upprepade diplomatiska rundor har framstegen beskrivits som begränsade, med stora tvister som fortfarande är olösta.

Varför kärnprogrammet är den centrala tvistefrågan

I centrum för förhandlingarna står Irans kärnprogram. USA och dess regionala partner vill ha strikta begränsningar av anrikning av uran och kontrollåtgärder för att hindra Teheran från att utveckla kärnvapen.

Iran insisterar dock på att dess kärnprogram är för fredliga ändamål och har motsatt sig krav på att helt överge anrikningen. Oenigheten om anrikningsnivåer och kontrollmekanismer har upprepade gånger stoppat samtalen.

Gulfstaters tjänstemän varnar för att ett avtal som inte begränsar Irans kärnprogram – och dess robot- och drönarkapacitet – bara skulle kunna skjuta upp en större kris i framtiden.

Lindring av sanktioner och frysta iranska tillgångar

Ekonomiska frågor är lika centrala för förhandlingarna som säkerhetsfrågorna.

Iran har gjort hävandet av USA:s sanktioner och tillgången till frysta finansiella tillgångar till viktiga krav i en eventuell uppgörelse. Iranska tjänstemän säger att dessa åtgärder är nödvändiga för att återuppliva landets kämpande ekonomi och göra eftergifter i kärnkraftsfrågan politiskt möjliga.

Vissa förslag uppges innehålla ett möjligt frigivande av frysta iranska tillgångar utomlands som en förtroendeskapande åtgärd, även om sådana steg fortfarande är omtvistade och politiskt känsliga.

I grund och botten kretsar förhandlingarna kring en avvägning: kärnkraftsbegränsningar och säkerhetsgarantier i utbyte mot ekonomisk lättnad.

Den strategiska betydelsen av Hormuzsundet

En annan stor tvistefråga är Hormuzsundet, den smala vattenvägen mellan Iran och Oman genom vilken en stor del av den globala oljetransporten passerar.

Gulfledare och internationella partner insisterar på att ett fredsavtal måste garantera fri sjöfart genom sundet. UAE:s presidentrådgivare Anwar Gargash har varnat för att om Iran tillåts kontrollera eller politisera tillträdet till Hormuz skulle det skapa ett farligt prejudikat och hota den globala energisäkerheten.

Eftersom sundet allmänt anses vara världens mest kritiska oljesjöfartsled kan störningar där utlösa energiprischocker och stora ekonomiska chocker över hela världen.

Gulfstaters varningar om risken för förnyad konflikt

Regionala tjänstemän har upprepade gånger varnat för att en militär eskalering skulle kunna göra krisen mycket värre. Gargash har sagt att chansen för ett framgångsrikt USA–Iran-avtal bara är ungefär ”50–50” och betonat att ett förnyat stridande ytterligare skulle destabilisera Mellanöstern.

Han och andra politiker i Gulfregionen menar att regionen i slutändan behöver en politisk lösning snarare än ännu en cykel av militär konfrontation. Om man inte tar itu med de underliggande tvistefrågorna – särskilt kärnkraftsutveckling, sanktioner och maritim säkerhet – skulle en tillfällig vapenvila snabbt kunna kollapsa.

En skör väg mot en uppgörelse

För närvarande syftar den diplomatiska strategi som Gulfstaterna driver till att vinna tid: försena eskalering, hålla förhandlingarna vid liv och uppmuntra kompromisser som tar itu med både säkerhets- och ekonomiska frågor.

Om dessa ansträngningar lyckas beror på om Washington och Teheran kan förena sina grundläggande krav. USA och dess partner kräver verkställbara begränsningar av Irans kärnkraftskapacitet och garantier för regional säkerhet, medan Iran insisterar på lättnader av sanktioner, tillgång till frysta tillgångar och skydd mot ytterligare attacker.

Tills dessa motstridiga prioriteringar överbryggas är chanserna för ett varaktigt avtal osäkra – och risken för förnyad konflikt i en av världens mest strategiskt viktiga regioner fortsatt hög.

För Gulfstaternas regeringar drevs kravet på uppskov av både strategiska och ekonomiska skäl. En militär eskalering skulle kunna dra in regionen i en bredare konflikt och hota olje- och sjöfartsleder som är avgörande för världsekonomin. Gulfstaterna uppmanade därför Washington att prioritera diplomati innan man använde våld.

Medlad diplomati mellan USA och Iran

Det nuvarande diplomatiska arbetet bygger till stor del på indirekta förhandlingar snarare än direkta samtal mellan USA och Iran. Pakistan har spelat en central roll som medlare genom att förmedla budskap och förslag mellan Washington och Teheran och hjälpa till att utforma ramverk för en möjlig vapenvila eller en bredare uppgörelse.

Rapporter tyder på att diskussionerna har fokuserat på ett preliminärt ramavtal eller en avsiktsförklaring som skulle kunna stoppa fientligheterna och öppna dörren för mer detaljerade förhandlingar. Vissa förslag inkluderar en omedelbar vapenvila och ett kort fönster – veckor snarare än månader – för att förhandla fram ett långsiktigt avtal.

Dessa samtal följer på tidigare rundor av kärnkraftsförhandlingar mellan USA och Iran som började 2025 i Muskat, Oman, och senare fortsatte i Rom, ofta genom indirekta kontakter där medlare förde budskap mellan delegationerna.

Trots upprepade diplomatiska rundor har framstegen beskrivits som begränsade, med stora tvister som fortfarande är olösta.

Varför kärnprogrammet är den centrala tvistefrågan

I centrum för förhandlingarna står Irans kärnprogram. USA och dess regionala partner vill ha strikta begränsningar av anrikning av uran och kontrollåtgärder för att hindra Teheran från att utveckla kärnvapen.

Iran insisterar dock på att dess kärnprogram är för fredliga ändamål och har motsatt sig krav på att helt överge anrikningen. Oenigheten om anrikningsnivåer och kontrollmekanismer har upprepade gånger stoppat samtalen.

Gulfstaters tjänstemän varnar för att ett avtal som inte begränsar Irans kärnprogram – och dess robot- och drönarkapacitet – bara skulle kunna skjuta upp en större kris i framtiden.

Lindring av sanktioner och frysta iranska tillgångar

Ekonomiska frågor är lika centrala för förhandlingarna som säkerhetsfrågorna.

Iran har gjort hävandet av USA:s sanktioner och tillgången till frysta finansiella tillgångar till viktiga krav i en eventuell uppgörelse. Iranska tjänstemän säger att dessa åtgärder är nödvändiga för att återuppliva landets kämpande ekonomi och göra eftergifter i kärnkraftsfrågan politiskt möjliga.

Vissa förslag uppges innehålla ett möjligt frigivande av frysta iranska tillgångar utomlands som en förtroendeskapande åtgärd, även om sådana steg fortfarande är omtvistade och politiskt känsliga.

I grund och botten kretsar förhandlingarna kring en avvägning: kärnkraftsbegränsningar och säkerhetsgarantier i utbyte mot ekonomisk lättnad.

Den strategiska betydelsen av Hormuzsundet

En annan stor tvistefråga är Hormuzsundet, den smala vattenvägen mellan Iran och Oman genom vilken en stor del av den globala oljetransporten passerar.

Gulfledare och internationella partner insisterar på att ett fredsavtal måste garantera fri sjöfart genom sundet. UAE:s presidentrådgivare Anwar Gargash har varnat för att om Iran tillåts kontrollera eller politisera tillträdet till Hormuz skulle det skapa ett farligt prejudikat och hota den globala energisäkerheten.

Eftersom sundet allmänt anses vara världens mest kritiska oljesjöfartsled kan störningar där utlösa energiprischocker och stora ekonomiska chocker över hela världen.

Gulfstaters varningar om risken för förnyad konflikt

Regionala tjänstemän har upprepade gånger varnat för att en militär eskalering skulle kunna göra krisen mycket värre. Gargash har sagt att chansen för ett framgångsrikt USA–Iran-avtal bara är ungefär ”50–50” och betonat att ett förnyat stridande ytterligare skulle destabilisera Mellanöstern.

Han och andra politiker i Gulfregionen menar att regionen i slutändan behöver en politisk lösning snarare än ännu en cykel av militär konfrontation. Om man inte tar itu med de underliggande tvistefrågorna – särskilt kärnkraftsutveckling, sanktioner och maritim säkerhet – skulle en tillfällig vapenvila snabbt kunna kollapsa.

En skör väg mot en uppgörelse

För närvarande syftar den diplomatiska strategi som Gulfstaterna driver till att vinna tid: försena eskalering, hålla förhandlingarna vid liv och uppmuntra kompromisser som tar itu med både säkerhets- och ekonomiska frågor.

Om dessa ansträngningar lyckas beror på om Washington och Teheran kan förena sina grundläggande krav. USA och dess partner kräver verkställbara begränsningar av Irans kärnkraftskapacitet och garantier för regional säkerhet, medan Iran insisterar på lättnader av sanktioner, tillgång till frysta tillgångar och skydd mot ytterligare attacker.

Tills dessa motstridiga prioriteringar överbryggas är chanserna för ett varaktigt avtal osäkra – och risken för förnyad konflikt i en av världens mest strategiskt viktiga regioner fortsatt hög.