Därför vill Gulfstaterna lagra olja i Japan och Sydkorea

För Saudiarabien och Förenade Arabemiraten handlar det samtidigt om att behålla tillgången till deras asiatiska kunder. Sydkorea har redan ordnat 273 miljoner fat råolja och 2,1 miljoner ton nafta via rutter som inte går genom Hormuzsundet fram till årets slut. Seoul har också diskuterat kringgående oljeledningar och lagring utanför sundet.

Förslaget bygger vidare på befintliga avtal

Japan och Abu Dhabi inledde ett gemensamt lagringsprojekt i Kagoshima 2009. Upplägget skulle ge Japan tillgång till råolja i en nödsituation och samtidigt ge Abu Dhabi National Oil Company, ADNOC, en asiatisk bas för leveranser.

Japan och Förenade Arabemiraten har senare förnyat och byggt ut samarbetet. ADNOC:s hyrda lagringskapacitet har rapporterats till mer än 8 miljoner fat.

Det finns också en längre historia av saudisk oljelagring i Okinawa. Ett avtal med Saudi Aramco gav bolaget möjlighet att lagra upp till 6,3 miljoner fat där. Ett liknande upplägg har funnits för ADNOC i Kyushu.

Den nya initiativet verkar därför vara en utbyggnad av en redan etablerad modell, inte ett helt nytt system. Japan och Förenade Arabemiraten kom i maj 2026 överens om att diskutera större emiratiska oljeleveranser och utökade gemensamma lager. Däremot är den slutliga volymen, finansieringen och de praktiska driftsvillkoren ännu inte fastställda i den rapportering som finns tillgänglig.

En tiodubbling skulle bli ett stort logistikprojekt

Om de nuvarande lagren på omkring 8 miljoner fat skulle tiodubblas skulle varje land behöva plats för cirka 80 miljoner fat i Japan. Det är långt mer än att bara fylla några lediga tankar.

Flera frågor måste lösas:

• Tankar och hamnar: Nya eller ombyggda cisterner, kajplatser, rörledningar och lastningssystem kan behövas.
• Råoljans egenskaper: Lagring och raffinering måste fungera för de specifika kvaliteterna från Saudiarabien och Förenade Arabemiraten, inklusive krav på blandning och kvalitetssäkring.
• Konkurrens om kapaciteten: Producenternas lager skulle behöva dela infrastruktur med japanska raffinaderiers kommersiella lager och landets statliga och privata beredskapslager.
• Regler för uttag: Ett krisavtal måste klargöra vem som äger oljan, vem som får ta ut den, vilka kunder som prioriteras och om japanska beredskapsregler går före exportåtaganden.
• Kostnader: Byggnation, hyra, försäkring, finansiering, underhåll, lageromsättning och eventuella kvalitetsförluster måste fördelas mellan parterna.

Den offentliga rapporteringen bekräftar diskussioner och befintligt samarbete – inte att en tiodubbling redan är beslutad.

Oljeledningar kan kringgå Hormuz – men inte lösa allt

Saudiarabien och Förenade Arabemiraten satsar också på infrastruktur som kan leda en del av oljan till hamnar utanför sundet. Japanska raffinaderier har efterlyst mer diversifierade leveranser och fungerande alternativ till råolja som transporteras genom Hormuz, bland annat genom stöd till projekt med kringgående oljeledningar.

Gulfstaterna bygger samtidigt ut alternativa rutter, men projekten kostar miljarder och tar flera år att färdigställa.

Sådana rutter skapar redundans, men gör inte regionen immun mot störningar till havs. Saudisk olja som går via Röda havet måste fortfarande passera Bab al-Mandab. Emiratisk export via Fujairah är beroende av hamnkapacitet och säker sjöfart bortom Omanbukten.

Röda havet har redan visat problemet. En rapporterad blockad från huthierna mot saudisk sjöfart vid Bab al-Mandab skapade ett andra hot mot oljeleveranserna till Asien, samtidigt som raffinaderierna fortfarande hanterade störningarna kring Hormuz. En rutt som kringgår en flaskhals kan alltså göra exporten sårbar för en annan.

Den bredare lärdomen är att oljeledningar, lagertankar och alternativa terminaler fungerar bäst som flera lager av skydd. Ingen av dem kan på egen hand ersätta fri trafik genom Hormuzsundet i den omfattning som Gulfens exportörer och de asiatiska raffinaderierna behöver.

Så påverkar USA:s sanktioner mot Iran strategin

Washingtons sanktionskampanj är ytterligare ett skäl för asiatiska köpare att säkra icke-iransk råolja utanför konfliktområdet. USA:s finansdepartement har sanktionerat det kinesiska raffinaderiet Hengli Petrochemical i Dalian samt omkring 40 rederier och fartyg med koppling till Irans oljehandel.

President Donald Trump och finansminister Scott Bessent har dessutom signalerat nya åtgärder som beskrivits som utan motstycke. Den slutliga omfattningen – däribland eventuella åtgärder mot fler kinesiska raffinaderier eller banker – var inte fastställd i den tillgängliga rapporteringen.

För Iran kan hårdare begränsningar av oljeexport, sjöfart och betalningar minska landets valutaintäkter samtidigt som kriget driver upp transport- och konsumentkostnader. Det kan förvärra inflation och brist på varor samt öka trycket på åtgärder som begränsar bränsleförbrukningen. Det finns däremot inget tillräckligt stöd för att slå fast att nationell energiransonering redan har införts i Iran. Det bör därför beskrivas som en risk, inte som ett bekräftat faktum.

För Saudiarabien, Förenade Arabemiraten, Japan och Sydkorea gör sanktionsläget säkra leveranskedjor mer värdefulla. Samtidigt kan sanktionerna göra lagringsavtal mer komplicerade genom ökad granskning av lastens ägare, betalningsvägar, försäkringsbolag, fartyg och slutliga mottagare.

Vad betyder planen för den globala energisäkerheten?

Utlandslager, fler leverantörer, kringgående oljeledningar och strategiska reserver kan minska både varaktigheten och de ekonomiska effekterna av en störning i Hormuz. De kan däremot inte snabbt ersätta alla flöden som försvinner vid en långvarig stängning. En uppskattning satte minskningen av de globala oljeflödena till omkring 11 miljoner fat per dag efter åtgärder som redan vidtagits för att mildra störningen.

Det är därför samtalen med Japan och Sydkorea är betydelsefulla även om de inte genomförs i den föreslagna omfattningen. De visar att Hormuzsundet inte längre bara betraktas som en tillfällig sjöfartsrisk, utan som en mer varaktig sårbarhet i den globala energiförsörjningen.

Den realistiska långsiktiga lösningen är en kombination av flera åtgärder: mer lagring nära asiatiska raffinaderier, större kapacitet i oljeledningar och terminaler, fler råoljekällor, tydligare regler för krisuttag och lägre efterfrågan på olja.

Begränsningen är att allt detta kräver tid, pengar och samordning. Om Hormuzsundet, Röda havet, försäkringsmarknaden, sanktionskontrollerna och de asiatiska raffinaderiernas lager stramas åt samtidigt räcker inget enskilt oljelager som fullständig buffert.