Christian Sewing, ordförande för den tyska bankföreningen, välkomnade kommissionens plan men efterlyste snabbare åtgärder kring bland annat kapitalgolvet, handelsfinansiering och investeringar i mjukvara. Slawomir Krupa, vd för Société Générale och ordförande för European Banking Federation, beskrev paketet som ett viktigt steg för att hantera kapital och likviditet som låses fast genom nationella krav.
Ring-fencing innebär att nationella myndigheter kräver att ett bankdotterbolag håller kapital eller likvida tillgångar i det egna landet, i stället för att hela koncernen får använda resurserna där de gör mest nytta. EU-kommissionen bedömer att lättnader på detta område skulle kunna göra omkring 230 miljarder euro i likvida tillgångar tillgängliga för effektivare användning inom EU – samtidigt som skyddet för lokala ekonomier och den finansiella stabiliteten ska finnas kvar.
Meddelandet från kommissionen anger riktningen för lagförslag som väntas under första kvartalet 2027. Det innebär alltså inte att alla förändringar träder i kraft direkt.
Kommissionen vill rationalisera kapitalregelverket och ta bort överlappande krav. Ett konkret förslag är att avskaffa så kallade pelare 2-krav för bruttosoliditetsgrad när de i praktiken duplicerar det befintliga regelverket.
Kommissionen ska också se över delar av EU:s genomförande av Basel III, däribland output floor – kapitalgolvet. Regeln begränsar hur mycket bankernas interna riskmodeller får minska de riskvägda tillgångarna och därmed kapitalkravet jämfört med en standardiserad metod. Kommissionen har signalerat en översyn eller reform, inte nödvändigtvis ett fullständigt avskaffande.
Paketet riktar in sig på överlappande rapporteringskrav och efterlyser mer proportionerliga, standardiserade och digitala processer. Den årliga administrativa bördan som nämns i debatten uppskattas till 11,2 miljarder euro.
Mindre pappersarbete kan sänka bankernas kostnader. Men reformens värde beror på om rapporteringen verkligen förenklas – eller bara flyttas över till ett nytt system med nya överlappningar.
Med ”gold-plating” menas att nationella myndigheter lägger till krav eller begränsningar utöver EU:s gemensamma miniminivå. Kommissionen vill minska dessa skillnader så att det gemensamma regelverket fungerar mer som ett enhetligt system, snarare än som 27 olika varianter.
Kommissionen vill göra det enklare för gränsöverskridande bankkoncerner att använda överskottskapital och likviditet i hela unionen. Tanken är att resurserna ska kunna styras mot utlåning, investeringar och andra produktiva ändamål, utan att skyddet för insättare eller system för krishantering försvinner.
Paketet föreslår också att införandet av Fundamental Review of the Trading Book, Baselramverket för marknadsrisker, skjuts upp. Syftet är att Europa inte ska gå före andra stora jurisdiktioner när även deras regler övervägs på nytt.
Sammantaget handlar åtgärderna om att ta bort EU-specifik dubbelreglering och interna hinder. Det är inte samma sak som att helt pausa den finansiella tillsynen.
Den amerikanska centralbanken Federal Reserve, insättningsgarantin FDIC och bankmyndigheten OCC har föreslagit en bredare modernisering av USA:s kapitalregler. Förslagen skulle ändra riskvikter, förenkla delar av Baselregelverket, justera bruttosoliditetskrav och räkna om tillägget för globalt systemviktiga banker. Myndigheterna säger att kapitalet då bättre ska spegla riskerna, samtidigt som banksystemets säkerhet ska bevaras.
Branschberäkningar kopplade till de amerikanska förslagen pekar på 87,7 miljarder dollar i lägre krav på kärnprimärkapital, så kallat CET1, för systemet som helhet och omkring 2,5 biljoner dollar i ytterligare tillgångskapacitet. Det är modellbaserade uppskattningar – inte pengar som betalas ut till banker och inte heller garanterad ny utlåning. Utfallet beror på de slutliga reglerna och på hur bankerna väljer att använda den frigjorda kapaciteten.
OCC har separat uppskattat att de bindande minimikraven på kapital skulle minska med 6,9 procent sammanlagt för de banker myndigheten övervakar enligt den föreslagna standardiserade metoden. För de största bankerna skulle minskningen bli 3,4 procent enligt den utvidgade riskbaserade metoden.
Jämförelsen är politiskt slagkraftig för europeiska bankchefer. Amerikanska banker har redan fördelen av en mer integrerad hemmamarknad och större skala. Om deras kapitalbegränsningar samtidigt lättas medan europeiska banker förblir uppdelade av nationella hinder och tyngre processer, riskerar europeiska långivare att tappa mark inom utlåning, investment banking och finansiering av strategiska branscher.
Men siffrorna visar inte att lägre kapitalkrav automatiskt är säkra eller att varje frigjord euro eller dollar kommer att omvandlas till produktiv utlåning. De beskriver möjlig kapacitet – inte ett garanterat ekonomiskt resultat.
Invändningen gäller inte all förenkling. Europeiska centralbanken, ECB, stöder själv en mer integrerad bankunion och har argumenterat för att kapital och likviditet ska kunna röra sig friare inom gränsöverskridande koncerner. ECB har också efterlyst en eurozon som fungerar mer som en enda jurisdiktion.
Problemet är att friare kapitalflöden kräver starkare gemensamma institutioner. Nationella myndigheter måste kunna lita på att tillsyn, krishantering och insättarskydd fungerar över gränserna om en bank skulle falla. Utan det förtroendet kan länder svara på reformerna genom att behålla eller förstärka lokala skydd i stället för att avveckla dem.
Output floor är den tydligaste konfliktpunkten. Eurosystemet anser att kapitalgolvet och bruttosoliditetskraven kompletterar de riskbaserade kraven och är nödvändiga delar av bankernas tillsynsram. Syftet är att begränsa risken för att interna modeller underskattar bankernas exponeringar och leder till för låga kapitalkrav.
USA har valt att inte införa kapitalgolvet i den form som europeiska tillsynsmyndigheter nu ser över. Det ökar pressen på Bryssel att ompröva sin linje.
Neil Esho, tidigare generalsekreterare för Baselkommittén för banktillsyn, har varnat för att ett övergivande av regeln vore en ”katastrof” och ”ett stort steg för långt”. Hans oro är att ett selektivt avsteg från internationellt överenskomna skydd kan leda till konkurrens genom svagare standarder i stället för bättre riskmätning.
Om USA, EU och andra stora jurisdiktioner tillämpar Baselstandarderna på olika sätt blir rubriksiffror för kapital svårare att jämföra. Det kan göra det svårare för investerare och tillsynsmyndigheter att avgöra om banker verkligen är motståndskraftiga eller bara verkar under mindre stränga antaganden.
Europeiska bankmyndigheten EBA har samtidigt framhållit att det nuvarande EU-regelverket har stärkt motståndskraften, insättarskyddet och en gemensam tillsynsbas i medlemsländerna. Debatten handlar därför inte enkelt om ”reglering eller avreglering”. Den handlar om huruvida borttagen dubbelreglering skapar verklig effektivitet – eller om den samtidigt tar bort skydd som marknader och insättare fortfarande behöver.
Den mest sannolika vägen framåt är riktade reformer, inte en fullständig kopia av USA:s modell. Bryssel kan minska dubblerad rapportering, begränsa nationell gold-plating, ta bort onödiga tilläggskrav för bruttosoliditetsgrad och frigöra likviditet som låsts fast i koncerner – samtidigt som trovärdiga kapital-, soliditets- och likviditetsbuffertar behålls.
Den svårare delen är institutionell. Gränsöverskridande bankverksamhet fungerar bäst när kapital kan röra sig fritt, men det kräver förtroende för gemensam tillsyn, krishantering och insättarskydd. Om de grundläggande strukturerna förblir ofullständiga kan nationell ring-fencing bli svår att avskaffa.
Europas konkurrensutmaning är alltså verklig. Men att komma ikapp USA behöver inte betyda att Europa kopierar varje amerikansk lättnad. Det långsiktiga testet för julipaketet blir om det hjälper europeiska banker att bygga skala och finansiera tillväxt – utan att den transatlantiska konkurrensen förvandlas till en kapplöpning mot allt svagare regler.