Dammets år – svälten som drabbade Hijaz under Umar ibn al-Khattab

Samtidigt pågick Amwas-pesten i Syrien. Den var inte samma händelse som svälten, men den kan ha gjort transporter och försörjning från området svårare och därmed förvärrat krisen .

Fem centrala händelser

1. Torkan och hungern förvärrades, boskapen dog och stammar från landsbygden sökte sig till Medina .
2. Umar organiserade offentliga bespisningar och lät dela ut bland annat mjöl och olja till de behövande .
3. Han skrev till guvernörerna i rikets olika provinser och bad om hjälp. Mattransporter anlände från Irak, Syrien och andra områden .
4. Umar avstod själv från smör och kött tills befolkningen åter kunde äta sådan mat. Han gick också runt i staden om nätterna för att kontrollera människornas situation .
5. Han ledde folket i en bön om regn och bad tillsammans med al-Abbas ibn Abd al-Muttalib. Därefter kom regnet och krisen började avta .

Umars åtgärder under krisen

Berättelserna om perioden framhäver flera delar av hans krishantering:

• Han levde sparsamt och åt samma enkla mat som befolkningen.
• Han inrättade gemensamma kök och organiserade daglig utdelning av förnödenheter.
• Han mobiliserade provinsernas resurser och såg till att hjälp skickades även till människor utanför städerna.
• Han tog hänsyn till nödläge och tvång. I den klassiska beskrivningen av hans styre innebar det att stöldstraffet inte verkställdes på samma sätt under svält och akut nöd.
• Han förenade praktisk hjälp med bön om regn och hjälpte senare de inflyttade att återvända till sina hem .

Det som särskilt framträder är kombinationen av omedelbar hjälp, samordning mellan provinserna, personlig tillsyn och juridisk hänsyn till människor som handlade under extrem nöd.

Dog någon följeslagare av själva svälten?

Det finns inget säkert belägg i de mest tillförlitliga källorna för att en namngiven följeslagare dog på grund av själva Dammets år. Abu Ubayda ibn al-Jarrah, Muadh ibn Jabal, Yazid ibn Abi Sufyan och andra dog i Amwas-pesten, som inträffade under samma övergripande period men var en separat katastrof .

Vad är säkert – och vad är osäkert?

Det är väl belagt i de historiska berättelserna att år 18 AH präglades av svår torka, matbrist och svält, och att Umar organiserade omfattande hjälpinsatser. Det är också den etablerade uppgiften att krisen varade i omkring nio månader och upphörde efter regn .

Däremot är vissa detaljer om tidslinjen omdiskuterade. Några berättelser nämner att Amr ibn al-As skickade hjälp från Egypten. Ibn Kathir påpekar att detta är problematiskt, eftersom erövringen av Egypten ännu inte var avslutad år 18 AH. Antingen är berättelsen placerad vid fel tidpunkt eller också har uppgifterna om vem som skickade hjälpen blandats samman .

Det exakta året eller månaden då krisen slutade kan därför inte fastställas med full precision. Om periodens början och slut beräknas på olika sätt kan slutet även hamna i början av 19 AH . Någon tillförlitlig tidig statistik över antalet döda finns inte heller.

De viktigaste källorna

För detaljerna om Dammets år är Ibn Saads al-Tabaqat al-kubra, särskilt berättelserna från Aslam, Umars frigivne tjänare, en central källa . Även Ibn al-Athirs al-Kamil fi al-tarikh innehåller en viktig skildring . Ibn Kathirs al-Bidaya wa al-nihaya är användbar, inte minst eftersom han uppmärksammar de kronologiska problemen i vissa berättelser . Moderna akademiska studier har dessutom analyserat hur Umar organiserade hjälpen och hanterade svältens följder .

Vid en mer detaljerad källkritisk granskning bör Ibn Saads uppgifter jämföras med al-Tabaris berättelser och därefter med Ibn Kathirs invändningar mot motstridiga versioner.

Sammanfattning

Dammets år var en omfattande torka och svält i Hijaz omkring år 18 AH/639 e.Kr. Krisen varade enligt den vanligaste dateringen i omkring nio månader. Umar ibn al-Khattab svarade med offentlig matutdelning, hjälp från provinserna, personlig återhållsamhet, nattliga inspektioner och hänsyn till nödläge i rättskipningen. Efter en bön om regn föll nederbörden och krisen lättade. Däremot kan ingen viss följeslagare säkert sägas ha dött av själva svälten.