Iranska hårdföra uppges ha saboterat USA-avtal med attacker i Hormuzsundet

Den mest försiktiga tolkningen av de rapporterade attackerna i Hormuzsundet i juli är inte att varje del av en hemlig operation är klarlagd. Snarare tyder uppgifterna på att en fraktion inom Iran kan ha agerat vid sidan av vanliga politiska och militära beslutsvägar för att slå sönder en diplomatisk öppning mot USA. Angreppen på tre handelsfartyg ledde snabbt till amerikanska militära och ekonomiska motåtgärder – och skärpte striden om vem som egentligen styr Irans linje. 123

Det som rapporteras ha hänt

The New York Times rapporterade, med hänvisning till insynspersoner inom den iranska regimen, att motståndare till en uppgörelse med Washington använde en hemlig insats för att angripa handelssjöfart i Hormuzsundet. Ett av fartygen var den Qatarägda LNG-tankern Al Rekayyat, som enligt rapporteringen attackerades i vatten utanför Oman. Samtida rapporter uppgav att tre fartyg träffades, just när olje- och gasleveranser genom sundet försiktigt hade börjat återhämta sig. 12

Konsekvenserna utåt kom omedelbart. USA sade att Iran hade attackerat tre handelsfartyg, genomförde därefter angrepp mot iranska mål och drog tillbaka ett undantag som hade möjliggjort iransk oljeförsäljning. USA:s centralkommando, Centcom, uppgav att målen bland annat omfattade luftförsvar, lednings- och kommunikationsnät, kustnära radar, kapacitet mot fartyg och småbåtar tillhörande Islamiska revolutionsgardet, IRGC. 3

Iran tog inte offentligt på sig ansvaret för attackerna mot fartygen. 4

Uppgifterna om en operation utanför ledningens kontroll

Enligt rapportering som bygger på fem iranska tjänstemän och två IRGC-medlemmar fick president Masoud Pezeshkian veta om attackerna först efter att de hade genomförts. Han ska då ha ringt Ahmad Vahidi, IRGC:s överbefälhavare, och reagerat ilsket. Vahidi uppgav enligt samma källor att han varken hade godkänt operationen eller känt till den i förväg. Även Högsta nationella säkerhetsrådet, som spelar en central roll i både krig och förhandlingar, ska ha varit ovetande – liksom stora delar av den övriga ledningen. 1924

Det är kärnan i beskrivningen av en möjlig sidoställd operation: inte en dokumenterad redogörelse för hur fartygen angreps, utan uppgiften att beslutet hölls avskärmat från presidenten, IRGC:s formella chef och det nationella säkerhetsrådet.

Det tillgängliga underlaget fastställer inte vilka vapen som användes, vilken enhet som genomförde attackerna, hur kommunikationskedjan såg ut eller hur de ansvariga undvek upptäckt. Att höga företrädare saknade förhandsinformation räcker inte för att fylla i de luckorna.

Därför hamnade Hossein Taeb i centrum

Enligt rapporter som återger Times granskning spårade iranska regerings- och säkerhetsorgan beslutet att angripa fartygen till Hossein Taeb, en präst och tidigare underrättelseprofil som motsatt sig en uppgörelse med USA. 2633

Taeb utsågs senare till chef för den paramilitära Basijstyrkan. Flera rapporter beskriver tillsättningen som en återkomst till en framträdande säkerhetsroll, medan Ahmad Vahidi formellt bekräftades som IRGC:s överbefälhavare. 3941

Befordran bevisar i sig inte varför Taeb belönades snarare än straffades. Den stämmer däremot överens med den bredare politiska bild som rapporterats: hårdföra motståndare till kompromisser med Washington hade öppet försökt stoppa en uppgörelse genom politiska påtryckningar, demonstrationer, mediearbete samt privata och offentliga utspel. 18 Rapportering och analyser beskriver också Taeb som nära kretsen kring Mojtaba Khamenei, men graden av inflytande och själva beslutsprocessen kan inte avgöras oberoende utifrån det tillgängliga materialet. 3437

En maktkamp med följder långt utanför Iran

Fartygsattackerna synliggjorde en konflikt mellan tjänstemän som såg diplomati som en väg att minska trycket på Iran och hårdföra krafter som ansåg att eftergifter om Hormuzsundet och relationen till USA var oacceptabla. 1831

Detta hade betydelse långt bortom Teheran. Angrepp mot fartyg hotade olje- och gasflöden, och trafiken i Hormuzsundet – den smala farled som förbinder Persiska viken med Omanbukten – föll kraftigt under upptrappningen. En rapport noterade att bara 13 fartyg passerade under det första hela dygnet av en återinförd amerikansk marin blockad i juli. 8 I september rapporterade Times att minst 23 fartyg hade träffats i farleden under juli och augusti. 6

Det som fortfarande är oklart

Flera vidare påståenden kring händelserna är inte belagda av det tillhandahållna underlaget. Det gäller bland annat frågor om Mojtaba Khameneis offentliga framträdanden, äktheten i direktiv som utfärdats i hans namn och påstådda planer som rör regionala miliser, platser vid Röda havet eller energiinfrastruktur.

Den tydligaste slutsatsen är därför snävare: enligt rapporteringen bidrog ett internt hårdfört motstånd mot diplomati till att en trevande USA-iransk överenskommelse övergick i förnyad militär konfrontation. Följderna för sjöfarten var konkreta och dokumenterade, men den fullständiga dolda ansvarskedjan bygger fortfarande på uppgifter från anonyma iranska företrädare och har inte lagts fram offentligt i forensisk detalj. 1219